Skip to content

– Eller också inte, sa jag och återgick till listighetstänk, för sånt tänk är mycket roligare än fånigt tänk om att bli fysiskt arg på sin hund.

7 maj, 2012

I morse smet vi ner till klubben för att träna en smula. Spunk var på sitt allra mest tonåriga och vårliga virvel-humör, men det visste jag inte från början.

Inte vet jag vad som hänt på klubben i helgen (jo det vet jag egentligen) men det var fullt av grejor på gräsmattan. Tappade godisbitar, pälstussar och pälstussar och pälstussar, miljoner fimpar, godispapper och till och med några tuggade tuggben. Alla dessa doftliga störningar i kombination med en vårligt virvlig tonårs-Spunk öppnade för en överraskat spännande träning. Men det fattade inte jag från början.

Vi inledde starkt på allra första hindret på den gemensamt uppbyggda agilitybanan, där jag, ännu ovetandes om den virvligt vårliga tonårings-höga-halten i Spunks kropp, ställde upp henne för start samtidigt som tåget kom (rälsen är precis bredvid träningsplanen). För tåget har kommit tusen och åter tusen gånger förr, förbi oss när vi tränat, och Spunk har inte reagerat på det förr.

Men just idag var ju tonårs-virvel-vårlighetsnivåerna skyhöga i Spunks kropp. Och vips vände tonårs-Spunk i hundraåttio och sprang iväg med ett tjoho efter tåget, snabbt som en koffein-kickad jaguar. Och då pratar jag både om bilen och djuret, för båda de två är jättejättesnabba. Så snabbt sprang hon.

Mäh? sa jag förvånat och ropade in Spunk igen, samtidigt som jag funderade på huruvida SJ skulle ställa sig positiva till att låna ut ett litet tåg till oss som vi kunde använda som belöning i änden på agilitybanan. För det var väldigt vad fort Spunk sprang efter ett tåg.

Kan du sitta lite förtjusande still nu och vänta på ett ”ok”? sa jag till Spunk som flärpte med ena örat och jag är inte säker på att hon hörde vad jag sa. För tonårs-vårlighets-virvlet var uppenbarligen Spunk-öronbedövande, fast själv hörde jag ingenting.

Och så ställde jag upp henne framför första hindret, sa ”stanna” igen, och tog ett kliv bortåt.

Då limmade hon plötsligt näsan i gräsmattan och for iväg igen. Snabbt for hon, som en blodhund speedad på knark, mellan pälstussar, godisbitar, fimpar, godispapper och fram till ett tuggben, norpade det och sen sprang hon frivarv med tuggbenet i munnen över halva brukshundsklubben.

Mäh? sa jag lite förvånat igen och med en släng av muttrighet, synnerligen hundägar-opedagogiskt. För inte vänder Spunk när jag säger ”Mäh?”, det är inte ett kommando jag tränat in direkt, utan det är en ren känsloyttring från min otänkande hjärnas sida.

Och så kände jag hur klantigt det var av mig, att begära fokusering bara sådär ”som vanligt” mitt i all denna ovanligt stora doftliga störning.

Vad håller hon på med egentligen?! sa en okänding som stod och pratade med en agilityträningskompis vid sidan om banan.

När doften går in i näsan försvinner vettet ut genom öronen, hon är tonårligt orutinerad ännu, svarade jag lite i förbifarten och klurade på hur jag skulle kunna ropa in Spunk när hon fångat ett åtråvärt tuggben. Det krävdes lite list, och jag kände inte att någon spontan listighetstanke dykt upp under de tio sekundrar som gått hittills. Uppenbarligen var jag lite förbryllad över min klantighet ännu, och det hindrade listighetstankarna en smula.

Vad uppkäftigt gjort, snäste okändingen.

Va? sa jag och avbröts i mina listighetsfunderingar.

Hon säger ju ”fuck you” när hon springer iväg sådär, sa okändingen fnysigt.

Nä, vi spelar i samma lag Spunk och jag så det tror jag inte alls, dessutom kan hon inte amerikanskt film-språk, svarade jag.

Fast du får ju ta tag i henne och bli arg nu, sa okändingen, så hon fattar att det där är fel!

Eller också inte, sa jag och återgick till listighetstänk, för sånt tänk är mycket roligare än fånigt tänk om att bli fysiskt arg på sin hund. Dessutom spelar vi som sagt i samma lag, Spunk och jag, och man spöar inte sina lagkompisar. Speciellt inte när man fnittrar agility, hur tokigt tänker okändhets-människan egentligen?

Så jag gick bort till Spunk och fiskade listigt upp bollen ur fickan.

Titta vad jag har, sa jag viskigt till Spunk och viftade lite med bollen innan jag rulligt kastade iväg den över gräsmattan. Och med ett plums släppte Spunk tuggbenet och sprang efter bollen, så jag snabbt kunde fiska upp det slemmiga tuggbenet (uäk) och slänga det över staketet.

Och när Spunk kom tillbaka med bollen så tjoade jag och belönade för att hon varit så himmelens duktig och kommit tillbaka med bollen.

Hur kan du belöna henne efter hon stuckit, vad lär hon sig på det?! sa okändingen.

Hon lär sig att jag blir muttrig när hon sticker, men glad när hon kommer tillbaka. Såklart, eller hur menar du? Ska jag bli arg när hon kommer? sa jag och tänkte att okändingen måste prata på tvärtomspråket.

Jaja, du gör som du vill, sa okändingen och suckade och återgick till att vara läktarexpert fast ohörbart.

Vissa människor är lite konstiga allt, sa jag till Spunk och det tyckte hon med. Vi är rätt lika så. För vi spelar i samma lag.

Sen struntade vi i själva agilitybanan och tog fram de godaste belöningarna och den roligaste bollen och kampleksaken som plingar när man kampar med den, och fnittrade kontaktlekar istället.

För jag tror att det var alldeles för mycket störning för dig här just nu, med alla dofter och pälstussar och godisbitar och tjoande tåg mitt i alltihop, kan det stämma? sa jag frågandes till Spunk och då jajamännsan-nickade hon till svar jättesnabbt.

Förlåt att jag inte såg det med en gång, sa jag och klappade om Spunk och skämdes en smula för att ha glömt att hon faktiskt är tonårliga fjorton månader idag. Hon är faktiskt inte äldre än så. Hon fyller ”bara” fjorton månader, just idag.

Och sen satte vi på kopplet, och sen körde vi igång.

Lite belöning vid ögonkontakt, sen stanna-lekar (stanna och sen fri-ord), och lite ”låt bli att ta godisbiten som jag lägger här utan kom till mig istället först” (trekantsleken) och lite ”spring ifatt mig och ta kampleksaken om du kan” och sen belönings-lekte vi ”jackpot”, en förfnittrat rolig lek där jag ser hur länge jag kan få Spunk att vifta på svansen när jag belönar henne.

Och efter en fnittrig kvart ungefär, så pausade vi med lite kaffe (jag) och vatten (Spunk) och sen körde vi igång igen, fast utan koppel och bredvid de som tränade agility, för att göra det lite svårare. Men inte svårare än att vi skulle lyckas.

Kontaktlekar och tokbelöning med både kamplekar och jaktlek efter repstump och boll och mumsig skinka när man kommer tillbaka med bollen/repstumpen. Och tafatt och tricksigheter och Spunk bara fnittrade.

Snacka om att vi har kul nu, eller? sa jag till Spunk som höll med, efter vi kontaktat massor och jättelänge.

Ska vi prova banan en gång nu, känns det rätt i kroppen på dig nu tror du, eller är det väldigt tonårigt vår-vimsigt fortfarande? frågade jag Spunk. För om vi skulle köra banan så ville jag ha fnittrigt gott om kontakt, annars kunde det kvitta. Men Spunk tokstirrade på mig med berger-skrattigt leende och ett oförskämt vackert plir i ögonen.

Då kör vi vettja, sa jag.

Och så gick vi bort till agilitybanan och körde alltihopet och det gick jättebra och Spunk var tokfokuserad och när vi gick i mål så tjoade vi så det hördes ända till månen och solen, och ända bort till den fiktiva läktaren också för all del.

Och jag kände återigen att om jag ska spela i något lag så ska det vara i Spunks lag. Tillsammans. Inte som motståndare, det är en sån märklig hundtränings-filosofi, utan tillsammans. I samma lag.

Och jag hoppas, hoppas att Spunk tycker likadant.

.

Banan vi körde en gång på slutet, efter alla fnittriga kontaktlekar, innan vi åkte hem:

Annonser
16 kommentarer leave one →
  1. 7 maj, 2012 22:54

    Attans pedagogisk matte du har, Spunk! Hon kunde ju ta jobb som hundpsykolog om hon bara hann mitt i allt fnitter!

  2. 7 maj, 2012 22:59

    Ha! Härligt när man kan slå dominans- och korrigeringsnissarna på fingrarna. 😈 Bra tänkt! 🙂

  3. 7 maj, 2012 23:48

    Såg okändingen sedan när ni hade jättekul och det gick jättebra och allt sånt där? Det vore ju så bra om han såg det, för det är ju utan tvekan roligare att spela i samma lag än i motståndarlaget när man håller på med sin fyrbening 🙂

    • 8 maj, 2012 11:10

      Jo det tror jag, och jag blir lite trött på det där tänket att man jobbar MOT varann och inte tillsammans. Som om man är motståndare, och att man ska ”sätta dit” sin hund för att få tillfälle att korrigera, istället för att sänka kraven och få tillfälle att belöna. Visst kan Spunk tonårssprattla, men i nittionio fall av hundra så är det ju jag som klantat till det, och jag kan ju inte låta mina brister som ”hundtränare” gå ut över Spunk, som om det var hennes fel.

      Jag har ingen kadaverdiciplin på Spunk, som bl a historien ovan förtäljer, men jag tror att vi har sjutton så mycket roligare tillsammans med just ett ”tillsammans-tänk” istället för ett ”motståndar-tänk”. Så tror jag 🙂

  4. Eva G permalink
    8 maj, 2012 06:30

    Underbart skrivet som vanligt:) jag som har skrälliga skälliga hundar får ofta ” hjälp” utifrån av läktarexperter som pratar tvärtomspråket. Tycker du löste det galant!!:)

    Duktigt att kunna släppa alla dofter mm till slut och köra ändå!!!

  5. 8 maj, 2012 08:31

    Ett dagen efter Grattis till Spunkhunden! Och vilken härligt go känsla man får när man läser ditt fnittriga samspel med det lilla yrvädret:) ..om än hon var full av tonårs-virvel-vårlighet till en början;)

  6. Berit, Asti och Ferry permalink
    8 maj, 2012 09:59

    Å, så sprang ni den svåra banan och Spunkhunden klarade den galant! Fantastisk hund du har som klarar den vid fjorton månaders ålder.

    • 8 maj, 2012 11:11

      Jag var otydlig och missade att plocka upp henne efter tunneln på elva, så hon tog en stooor omväg tillbaka till hinder tolv. Men annars gick det jättebra, hon är helt otrolig mitt lilla sprak till Spunkhund 🙂

  7. 8 maj, 2012 16:17

    Ahh, det är alltså därför Drömma klistrat fast sin nos i marken… vettet har gått ut genom öronen 🙂 Bra då vet jag det, så då behöver jag inte blir arg, nä då ska jag försöka hjälpa Drömma nosa upp vettet igen, för det är väl det de gör?! 🙂

    • 8 maj, 2012 20:37

      Jag är inte säker på att det är vettet de nosar efter, om jag får gissa. Nä. Enda möjligheten att behålla vettet tror jag är att tejpa för öronen, så det inte slinker ut. Fast då missar man ju det vackra flärpet, och det vill man ju inte.
      Svårt, sånt här.
      😉

  8. 8 maj, 2012 23:25

    Vilket härligt lag ni är! Grattis till fjorton månader + en dag! Kramis!

  9. 9 maj, 2012 10:41

    Tack för ett strålande inlägg! 🙂

    • 9 maj, 2012 17:36

      Men knäpp-wordpress. Den väljer fortfarande gamla bloggen som avsändare trots att jag har bytt! Nu ska det vara rätt.

  10. Jenny o Brio permalink
    9 maj, 2012 20:44

    Vi reagerar med ett soligt leende på detta inlägg 🙂 Snyggt jobbat!!!

  11. 10 maj, 2012 15:01

    Jag kan verkligen inte förstå varför man tränar sin hund genom att sätta den i svåra situationer och bestraffa när den gör fel. Både för att det känns helt oetiskt, men också för att det måste ju vara så fruktansvärt tråkigt att gå och leta fel hela tiden. Det är ju så himla kul att träna hund när man lyckas och får belöna och ha tokroligt tillsammans. Jag tror ju definitivt att jag som människa har ett mycket trevligare liv när jag utbrister i glädjefnatt över min hunden några gånger om dagen istället för utskällningar.

Trackbacks

  1. Inspiration och glada tankar | Jaktlabbeliv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s