Skip to content

Hon är uppenbarligen bekymrad över något, det hörs på det lilla krafsande ljudet.

25 mars, 2012

Maken halvlåg i soffan alldeles hypnotiserat och tittade på sport på TVn. Ni vet, sådär hypnotiserat som bara en make-man kan göra när det är sport på TVn.

Om så flyglarmet smällt högeliga så rutorna skallrat, eller taket på huset trillat in, så hade han inte märkt det. Och om man ska prata med honom, så får man ställa sig framför TVn och vifta med armarna samtidigt som man upprepade gånger säger hans namn.

Så hypnotiserat. Manligt TV-sport-hypnotiserat.

Sonen och jag sitter också i soffan, fast vi tittar inte på sporten. Vi småpratar om annat, och mumlar fnittrigt åt att maken inte hör vad vi säger, eftersom han är så sport-hypnotiserad.

Helt hypnotiserad, eller hur? säger jag.

Mhmm, säger sonen.

Och så tittar vi på maken och fnittrar mumligt igen åt att han inte hör ett ord av vad vi säger.

Fast plötsligt så hör vi ett viskigt litet krafsande. Tass-krafsande.

Den lilla yttepytt-Humlehunden är borta vid makens ände av soffan och krafsar på mattan under soffans kant, lite Humlehunds-aktigt försiktigt. Hon är uppenbarligen bekymrad över något, det hörs på det lilla krafsande ljudet.

Och plötsligt väcks maken ur hypnosen. Sport-hypnosen. Av Humlehundens lilla viskiga krafsande. Lilla, lilla yttepyttiga samt viskiga krafsande, som nästan inte hörs.

Vad är det? säger stora, starka, alldeles nyss sport-hypnotiserade, maken till lilla luddiga yttepytt-Humlehunden.

Uhu? svarar Humlehunden med en pekig blick riktad mot mörkret under soffan. Och sen krafsar hon viskigt, lite till.

Har du tappat bort något? säger maken.

Och plötsligt reser han sig ur soffan, kasar vardagsrumsbordet åt sidan, sticker in handen under soffan och känner efter.

Vänta lite, säger han till Humlehunden som sätter sig och väntar med stora, förväntansfulla ögon.

Och så hämtar maken den platta sopborsten och petar in den under soffan (vi har en väldigt låg soffa) och skrapar och puttar och ligger på alla fyra på golvet, inklämd mellan soffan och vardagsrumsbordet väldigt obekvämt. Tid tar det.

Och Humlehunden tittar på. Hoppfullt, tittar hon på när maken golv-akrobatiskt och bökigt tar sig an uppgiften att hitta vad Humlehunden tappat bort.

Nämen se där, här är tuggbenet, säger maken och fiskar upp ett dammigt tuggben från mörkret under soffan och räcker fram det till Humlehunden.

Och Humlehunden nappar tag i tuggbenet och trippar iväg, väldigt nöjd och synnerligen tacksam.

Och sen halvlägger sig maken i soffan igen. Och återsjunker i TV-sport-hypnosen.

Det var som sjutton, säger jag.

Men visst var det, säger sonen.

Fast det hör inte maken att vi säger. Han är som uppslukat hypnotiserad av sporten på TVn igen.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. Åsa Nilsonne permalink
    25 mars, 2012 22:14

    🙂

  2. 25 mars, 2012 22:54

    Vilken schyst husse! Det finns nog inget som är så irriterande som godis och ben som man inte kan nå när man nu VET var dom är… Kramis!

  3. Camilla permalink
    26 mars, 2012 06:55

    En sådan make lönar det sig absolut att hålla kvar!

  4. 26 mars, 2012 20:17

    Jag kan också bli sporthypnotiserad och jag är då rakt ingen make-man. 😀 Men hör djuren gör jag ändå, värre är det med telefonen. :mrgreen:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s