Skip to content

– Har man inga mungips-kinder så måste man gapa stort, plättlätt om du tänker efter lite.

20 mars, 2012

Näääj! skriker jag när Spunkhunden för trehundratrettioelfte gången kommer brakande i full fart med öppet gap för att ta godisbelöningen jag har i handen.

Det är någon nygammal grej det där, som hon har hittat på. Att istället för att komma lite fint (ha ha) och ta belöningen lite försiktigt (ha ha) ur handen, så springer hon tokfort rätt in i min hand med hela gapet öppet. Öppet, säger jag. Med ett brak. Som för att sluka själva handen. Eller åtminstone perforera så många fingrar som är möjligt.

Måhända hon tycker mina fingrar är i vägen, men då kunde hon ju säga det istället för att braka in i dem med alla tänder hon har. Jag trodde vi hade en fin och öppen relation, där vi kan prata om allt. Men tydligen inte.

Det gör ju oont! säger jag till Spunk, men det är som att tala med en vägg. Lite konstigt att hon hör så selektivt, med tanke på att hon har väldigt stora och synnerligen vackra öron.

Och inte hjälper det att jag tar bort handen, för då hoppar hon efter den, när hon kommer rusande. Lite som en rugbyspelar-tackling. Och Spunkhunden kan hoppa väldigt högt, och handen sitter fast i min arm, så jag är lite begränsad med hur långt bort jag kan stoppa undan den. Och höjdhoppandet verkar inte ha några begränsningar, jag tror att hon skulle lätt kunna hoppa upp och sätta sig på mitt huvud, om det behövdes. Tack och lov så behövs det väldigt sällan, att hon måste hoppa upp och sätta sig på mitt huvud.

Mäh. Kan du verkligen inte stänga munnen när du kommer, och öppna den lite fint när jag håller fram belöningen? Du behöver inte säga tack eller så, men du kanske kan låta bli att blåpricka händerna på mig.

Så säger jag till Spunkhunden. Men då plirar hon bara. Och fnittrar till.

Såklart jag måste gapa stort. Har man inga mungips-kinder så måste man gapa stort, så mumset hamnar långt in i gapet och inte trillar ut på sidorna. Man vill ju inte missa någon godisbit, och det är lätt hänt eftersom du envisas med att ha mikroskopiskt små godisbitar.  Du har pyttegodisbitar och du håller handen i vägen när jag ska ta dem. Plättlätt, och alltså egentligen ditt fel, om du tänker efter lite.

Så säger hon ordlöst och tittar på mig med sina glad-sprakiga ögon. Och då tänker jag efter lite, eftersom hon bad mig att göra det. Men jag är inte säker på att jag håller med ändå. Mina händer gör det inte, i alla fall.

Du får väl önska dig större mungips-kinder i julklapp då? säger jag.

Måhända kanske det, eller större godisbitar som inte trillar ur munnen lika lätt, säger hon på svansviftar-språket och springer vidare.

Fast sen ångrar jag mig. En berger med mungips-kinder. Hur tänkte jag där?

Vad bra att det är jättelångt till julafton, så jag hinner prata med tomten så han låter bli att ge dig mungips-kinder. Men kanske ett par tjocka handskar till mig. Det blir bättre va? hojtar jag lite ångrigt efter Spunkhunden.

Fast jag är inte säker på att Spunkhunden hörde mig. Hon har redan fnittrat vidare mellan tallar och blåbärsris i skogen. Och kanske att jag inte ropar in henne riktigt än. Jag ska gnugga liv i min blåprickiga hand först.

Annonser
17 kommentarer leave one →
  1. 20 mars, 2012 13:37

    Ibland (men bara ibland) önskar jag att det fanns samma energi och bus i min hund med. Inte bara i tre sekunder, utan kanske i tre minuter… Och i så fall lovar jag att jag skulle kunna stå ut med blåprickiga händer, åtminstone ibland 😉

    • 20 mars, 2012 14:04

      Men hade vi inte bestämt redan att du skulle skaffa dig en liten prillig träningskompis…? 😉

  2. 20 mars, 2012 15:37

    Hahaha, och vilken underbar bild på henne 😀

  3. 20 mars, 2012 16:12

    Kan det hända att vi hittar några släktband på våra små (monster) tro?? ;p

  4. Gun permalink
    20 mars, 2012 16:41

    Du har inte funderat på att ge ut din blogg i bokform. Det är väldigt underhållande läsning.
    Längtar efter uppdateringar varje dag.
    Boken ” Humlespunkarna”?

    • 20 mars, 2012 19:23

      Nämen tack, vad glad jag blev över din kommentar 😀
      Och nä, ingen bok vad jag vet 🙂

  5. 20 mars, 2012 20:44

    Vilken bra idé Gun! 🙂 Allvarligt alltså, det vore en suverän present till alla hundmänniskor.
    Uzie har alltid huggit fingrarna av mig, vi HAR tränat ”ta fint” och hon kan det – andra gången. Första gången hinner hon absolut inte tänka först utan kör fågelholksmetoden. 👿 Då säger jag ”aaaaaj! Det gör oooont!” och då skäms hon – hela vägen till nästa godis. 🙄

    • 20 mars, 2012 21:24

      Ha ha, nä ingen bok på gång 😉
      Och det är märkligt att minnet är så kort på hundarna när det gäller att ta en godisbit. Mycket märkligt…

      • 20 mars, 2012 23:17

        Det är lite som på mig – jag tar också gärna en godis till och gapar stort. 🙄

  6. 20 mars, 2012 21:18

    Känner igen det där med att komma rusandes med öppet gap, Drömma kan verkligen inte ta godis fint… oftast åker mina fingrar ända ner i halsen och sen är hon så ivrig att godiset hoppar ut ur munnen så hon måste göra om samma sak igen :/

    • 20 mars, 2012 21:23

      Men visst är det för konstigt? Ibland tycker jag att jag fågelunge-matar henne, men hon lyckas ändå ploppa ur godiset ur munnen alldeles tvärtomigt. Jag vet inte om det beror på avsaknad av mungips-kinder, eller om det beror på att tungan flärper lika kvickt som öronen. Något knäppt är det i alla fall. Och så blir hon ju så förvånad när hon sväljer och det liksom saknas något, där i halsen.

  7. 20 mars, 2012 21:47

    Verkar som om det fordras mycket mera belöningsträning. STORA bitar… Kramis!

  8. Åsa Nilsonne permalink
    21 mars, 2012 07:21

    Spunkhunden gör mig väldigt sugen på en Berger….

  9. Ann-Sofie, Pascal & Kaos permalink
    25 mars, 2012 09:37

    Haha, kom mig att tänka på en grej jag lyckades med… Pascal är inte den som tar godis fint och försiktigt på nåt sätt. Ändå fick jag för mig att jag skulle lära honom att hoppa upp i famnen genom att jag hade godis mellan läpparna. Full fart upp i famnen och direkt hugg mot godis. Ja, du kan ju tänka dig hur det slutade… 😀 😀 😀

Trackbacks

  1. …ett agility-synonymt ordspråk till ”Vill man vara fin får man lida pin” . « HumleSpunk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s