Skip to content

…och det tog ärligt talat inte så lång stund innan jag hittade tillklantningen, eller den hala ålen/skränande måsen/raka räkan/doftande tången eller hur man nu säger på Kaptens-språk.

29 februari, 2012

Eftersom Spunkvalpen nu blivit Spunk-tonåring, och således införskaffat sig en egen vilja, så har vi fått diskutera lite roller under våra skogliga promenader. Och under dessa diskussioner, framför allt när vi berört ämnet ”Jättestor Störning i form av en häst”, så har det framkommit ett roll-problem. Om vem som har den bestämmande rollen av oss tre egentligen.

Därför har vi dragit igång Projekt ”Vända Skutan”.

Eller, vi och vi. Jag har dragit igång Projekt ”Vända Skutan” och HumleSpunkarna får följa med på skutvändningen vare sig de vill eller inte.

Fast Humlehunden är nöjd med den rollen hon har, och har för länge sedan passerat tonårs-fasen, så hon tar åskådarplats i det här projektet säger hon och jag håller med. Men om Humlehunden och jag har nått samförstånd, så går rolldiskussionerna mellan Spunk och mig i vilda vågor, så att säga.

Jag tycker att jag ska ha rollen som Kapten på Skutan och att Spunk ska ha rollen som Samarbetsvillig Matros. Eller vad det heter. Att vi jobbar ihop, men jag har överblicken och således sista ordet.

Spunk tycker att hon ska ha rollen som Äventyrlig Upptäckare och att jag ska ha rollen som Packåsna och tillhandahålla snacks och tilltugg när det behövs men i övrigt inte störa.

Livet är inte alltid rättvist, och nu är det bara såhär som jag säger att det är, och jag tänker för övrigt inte vara din Packåsna, säger jag då. Och Spunk svarar med ett tonårs-flärp med öronen så ör-tippen fälls ner och täpper till hela hörselgången. Och sedan låtsas hon aldrig hört talas om kaptener och matroser och vem som ska ha vilken roll.

Därför fick vi, efter häst-incidenten häromdagen, backa lite i inkallningsträningen och lösfrihetsfrågan för att jobba lite på kontakten mellan Spunk och mig. Brister kontakten mellan oss så har jag klantat till det på något sätt, och det tog ärligt talat inte så lång stund innan jag hittade tillklantningen, eller den hala ålen/skränande måsen/raka räkan/doftande tången eller hur man nu säger på Kaptens-språk när man hittat problemet. För uppenbarligen hade jag latat till mig på promenad-kontakt-fronten, lagom till Spunkvalpens tonårsinträde när man verkligen borde vara på topp, och så kan vi ju inte ha det.

Ska man vara Kapten får man faktiskt jobba lite för lönen. Eller för Matrosernas samarbetsvilja då, om Matrosen nu råkar vara full av tonårstrots.

Det är Nya Tider nu, och dags för Projekt ”Vända Skutan”, sa jag och försökte se ut som en Kapten, fastän Humlehunden fnitterpekade på mina öron och sa att det var väldigt vad långa och åsnelikna de var, fast jag sa att det var de inte alls och att det bara var hittepå från hennes sida för att Spunk skojat om packåsnor. Mina öron är nämligen inte alls långa, utan helt normala.

Men Nya Tider innebär egentligen en återgång till Gamla Tider, såna tider vi hade i början av Spunks och min bekantskap. Då när vi lärde känna varann och hon var valp och vi skulle komma bra överens och leka inkallning och kontakt. Så det är vad vi gjort igen under de senaste promenaderna. Vi har återigen valpfnittrat, som vi gjorde när Spunk-tonåringen var bäbis.

Jo. Valpfnittrat. Och valpfnitter är faktiskt ganska roligt, hela skogspromenaden blir som ett enda långt äventyr och man får fundera till lite.

Till exempel. Jag har belönat varje titt på mig, och jag har belönat varje gång hon stannat till och tittat på något annat (det sistnämnda ungefär som skvallerträning).

Jag har plötsligt tvärsprungit åt andra hållet eller rätt in i skogen och tjoat hennes namn och belönat när hon kommit.

Vi har letat kottar och hoppat upp på stubbar och sprungit runt träd och klättrat i nedfallna träd och balanserat på stockar och fyndat godisbitar i mossan. Har man tur hittar man i smyg förpreparerade godisträd också, tillsammans.

Och varje gång hon kommit springande ”av sig själv” så tjoar jag hennes namn och ”kom” för att återigen döpa beteendet, och skrattar väldigt högt, som om det är det roligaste i hela världen att hon kommer, och belönar väldigt lekfullt.

Och kurragömma är tokroligt, det tycker vi båda två. (Fast bara om jag gömmer mig. Om Spunk gömmer sig är det inte lika roligt, tycker jag då.)

Och jag har också lagt lite tanke bakom belöningarna igen, för där latade jag också till mig lagom till tonårsperioden. Vilket är helt galet, om man tänker efter lite. Snacka om feltajmat.

Istället för bara förutsägbart torrfoder, så har jag ugnstorkad falukorv, whiskas, ärtor, lammlever, morotsbitar, torkad blodpudding och knäckebröd och en massa annat konstigt i en salig blandning. Och jag har bollen och kampleksaken och mina två händer, så vi kampar och jagar och leker och skrattar och klappas, och om underlaget tillåter så brottas vi också därute i skogen. För brottning gillar Spunk, men det är inte alltid jag gillar det om det är tokblött eller om Spunk är ap-lerig.

En riktig Kapten räds inte lite lera och tallbarr och blöt mossa, säger Spunk tror jag, och tittar lite plirigt så då får jag ju brottas i alla fall fastän jag kanske inte skulle gjort det i vanliga fall. Men är man en riktig Kapten, eller skulle vilja vara det i alla fall, så får man ju brottas närhelst det behövs.

Så just nu har vi vänt den här skutan av tonårshormoner som kallas Spunk, och jag tror att jag är Kapten igen. För Matros-Spunk kikar vart jag håller hus, springer inte många meter från mig, och kommer när jag ropar. Och ser hon något så fryser hon till och sedan vänder hon sig om och tittar på mig, som tjoar och bra-ar så hon kommer och får sin belöning. (Fast än så länge har vi inte träffat på någon häst igen.)

Jo, så nu tror jag att jag är Kapten igen. Kapten, liksom.

Fast när jag förbereder skogspromenaden och stoppar kampleksaken i sidofickan på byxorna, bollen i jackfickan, bajspåsar i byxfickan, en salig blandning av godisbelöningar i andra sidofickan på byxorna, mobiltelefon i bakfickan, koppel och en massa annat i andra jackfickan, och om vi ska ut på långtur så tar jag med lilla ryggsäcken och stoppar i kaffetermosen och en smörgås också, så fnitterpekar Humlehunden på mig och säger något om det där med Packåsna igen.

Kapten heter det, säger jag då.

Och då fnittermumlar både Humlehunden och Spunk-tonåringen något om ”Whatever” vilket jag tror fritt översatt betyder ”Absolut Kapten!”. Och det är ju jättebra fnittermumlat.

För tycker de så, båda två, så är vi i hamn med ”Projekt Vända Skutan”, äntligen.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 29 februari, 2012 20:29

    Haha, vilket härligt inlägg 🙂 Det gäller att inte lata till sig i känsliga perioder, det kan stå en dyrt sen!

  2. 29 februari, 2012 22:51

    Aj aj Kapten! Kan man få komma och gå såna där valpiga skogspromenader med dig? Du anar inte hur torftiga mina promenader med två sextioplusare är. Borde heta sjuttiominusare istället… Kramis!

  3. 29 februari, 2012 23:54

    Man segar till sig lagom till tonårsperioden, jag var heller inte alls beredd på Uzies eftersom det gått sååååå bra med löshet och uppmärksamhet fram tills dess.
    Uzie tycker att vi ska gå valpispromenader vi också, det ska jag göra nu när vädret är bättre. Tror jag. 😀

  4. 1 mars, 2012 08:48

    Absolut underbart! Vilket engagemang, jag borde gå en kurs hos dig…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s