Skip to content

Och sen jämförde vi färgen på våra öron, bara för att vi kunde.

27 februari, 2012

Min goaste Spunkvalp har verkligen blivit tonåring. *stolt*

Alternativt blivit bäbis med parollen ”kan själv”. Men jag tycker det är bättre att se det som att hon blivit tonåring, för man vill ju gärna att hon ska utvecklas och inte regrediera till bäbisstadiet.

Eller så har öronen växt jättemycket och flärper fel, så fliken lägger sig som ett lock över hörselgången. Så kan det också vara.

Men mest troligt är att hon blivit tonåring. *stolt*

För de senaste två veckorna så har hon börjat hitta på egna saker, som vi inte diskuterat igenom riktigt färdigt innan hon bestämmer sig för hittepået.

Startskottet för hennes tonårsdebut var när vi tränade i ridhuset, som var en förtjusande uppvisning i tonårstrots. Jag tjoade ”komsikomsi” och Spunkvalpen bara… tjoade. Runt runt. Och det var så skönt att kunna säga att hon blivit just tonåring, att man liksom kunde ha nåt att skylla på.

Och igår uppvisade hon ypperliga tonårs-talanger igen. Och otroligt nog alldeles förtjusande vallnings-skills.

Fast det var fel sorts djur hon tänkte valla. Men rätt tonårs-talanger.

För på skogspromenaden träffade vi nämligen på tre stycken hästar, för första gången i nya skogen. Vi har sett spår av hästar lite här och där i skogarna, spårligheter som hovavtryck och poop. Och jag har funderat lite på vad Spunkvalpen skulle göra om vi någon gång träffar på hästar live mitt ute i skogen.

Men nu behöver jag inte fundera mer, för nu vet jag.

För tre hästar med tillhörande ryttare kom plötsligt och överraskande galoppandes runt grusvägs-kurvan, och Spunkvalpen blev tvärförvånad. Jag med, men Spunkvalpen mest.

– Vafalls?! sa hon ungefär tror jag, om jag läste henne rätt.

Stopp och belägg, Spunk komsikomsi, sa jag väldigt snabbt och förfärligt lockande. Fast hon gjorde inte det. Kom, alltså.

Nä, efter den initiala förvåningen lagt sig, så tror jag hon tänkte att det var ena särdeles lurviga och fårligt lamm-aktiga fyrbeningar, om än i en ovanligt stor förpackning, och att de därför borde vallas. Och hade hon diskuterat den tanken med mig i förväg, så hade jag kunnat förklara att det inte alls var får, men nu hade hon ju blivit tonåring och diskuterar inte Spunk-hittepå med mig. Hon bara… gör.

Så med ett vilt flärp om öronen började hon därför skällandes att cirkulera kring dessa tre hästar, som för att fösa ihop dem, fast ryttarna tyckte inte att hästarna behövdes fösas ihop. De ville helst bara rida vidare.

Öhh… ursäkta så förfärligt mycket, sa jag väldigt rödörat till ryttarna och så bet jag mig i läppen så jag inte skulle råka säga ”så här har hon aldrig gjort förut” för det är så lätt att säga sånt när man klantar till det som hundägare, och det låter så fånigt. Jättefånigt. Så det försökte jag låta bli. Fast egentligen skulle jag kunnat passat på att säga det, för jag tror inte det var möjligt för mig att se fånigare ut än vad jag gjorde.

Tack och lov var det trevliga ryttare och stabila hästar, så ingen gjorde någon stor sak av att Spunkvalpen drabbades av tonårlig hybris och på riktigt trodde att hon kunde valla runt dessa jämförelsevis gigantiska hästar. Och tack och lov höll sig Spunkvalpen på avstånd, fastän hon skällde pinsamt mycket och lyssnade inte alls på vad jag sa, eller tog notis om vad jag gjorde.

Efter en väldigt pinsam minut red ryttarna och hästarna vidare, och Spunkvalpen avslutade sitt vallningsuppdrag, eftersom hästarna nu var färdigvallade och tvärtom-vallade och försvunna, och så tystnade hon och kom glatt och flärpigt skuttandes tillbaka till mig.

Du är verkligen supertoppen på att både tvärtom-valla och att vara tonåring du, sa jag till Spunkvalpen som stack huvudet i halsbandet och tyckte som jag att det var dags för lite koppel på om-utifall-att det dök upp någon mer häst någonstans.

Och så fortsatte vi promenaden, fast med koppel på, och pratade om att hästar på skogspromenaden turligt nog är väldigt ovanligt.

Och sen jämförde vi färgen på våra öron, bara för att vi kunde. Mina var alldeles ovanligt röda, men Spunkvalpens var svarta som vanligt. Och så kontrollräknade jag Spunkvalpens öron, för säkerhets skull, och de var fortfarande två.

Kanske skulle lyssna med dem nästa gång, öron är till för att användas faktiskt, din förtokat lomhörda tonåring, sa jag till Spunkvalpen och då log hon med hela kroppen och blinkade med sina långa förtjusande ögonfransar och var sådär oförskämt sötvacker så jag inte kunde låta bli utan log också.

Fast rödörat, log jag. Länge.

Annonser
9 kommentarer leave one →
  1. 27 februari, 2012 20:13

    Det här var ett riktigt känna-igen-mig-inlägg, men du beskriver det så mycket bättre än jag kan. Nånstans är det ganska underbart att ha en hund som har så mycket egna resurser att man får slita sitt hår 🙂

    • 27 februari, 2012 21:42

      Underbart och hår-förtovat på samma gång i en alldeles förträfflig symbios 🙂

  2. 27 februari, 2012 20:57

    Åh vilken tur att pållarna var snälla och inte försökte sparka med sina hårda fötter som i värsta fall är beklädda med järnskor… Jag blir ofta lite svettig när jag läser om den där spunkvalpen alltså… ;O)

    • 27 februari, 2012 21:41

      Då kan du tänka dig mina nerver, och hur många deo-märken jag har fått gå igenom, som lever med henne 😉

  3. 27 februari, 2012 22:45

    Modigt gjort att försöka valla den lilla skocken. Själv brukar jag oftast hålla mig lite på avstånd när jag möter såna stora får… Kramis!

    • 27 februari, 2012 22:47

      Du kanske kunde prata med Da Spunk så hon följer ditt exempel…?

  4. 28 februari, 2012 00:44

    Det är sååå skönt att Uzie är uppvuxen runt hästar. Då slipper man det upprörda och spännande i det.

    • 28 februari, 2012 11:40

      Vi hämtade ju hem Spunkvalpen när vi bodde på hästgården fortfarande, så hon har ju träffat hästar förr. Så riktigt den här reaktionen hade jag inte väntat mig, kanske mer ett eller två ”voff” och sen skulle hon komma när jag ropade. Men ack så fel jag hade, för hon var helt knalldöv.
      Sköönt att du inte har samma grej med Uzie, och jag får nog hästträna Spunkvalpen en sväng.

      • 28 februari, 2012 17:12

        Uzie brukade vara med i ridhuset när jag undervisade, sen fick hon dra ärevarv när lektionen var slut och hästarna gått in i stallet. Alla ville komma och titta när hon sprang, för hon gjorde det som en idiot – fulla varv runt en 20*60 åt båda håll. 😆

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s