Skip to content

Dessutom tror jag hon säger ”plättlätt” på tvärtomspråket, och då räknas det inte.

18 februari, 2012

Vi ska träna med lite poop idag… sa jag till Spunkvalpen med lite mystisk röst och då blev hon jätteintresserad eftersom allt jag säger med mystisk röst är jättespännande.

Allt jag säger med vanlig röst är också jättespännande, eller – allt jag säger är egentligen jättespännande – men jag ville använda min mystiska röst i alla fall eftersom det finns så få tillfällen här i livet när det passar att använda den. Och man vill ju inte glömma bort hur en mystisk röst låter. Därför använde jag den nu, fastän det kanske egentligen inte behövdes.

När vi var ute i skogen tidigare så hade jag med mig en påse och plockade harpoop. Det var det enda poop jag hittade i dessa snömängder, harspåren var väldigt lätta att följa där vi gick, och det kanske såg lite fånigt ut att jag plumsade runt bland träden med en hundbajspåse i handen och plockade skogsdjurs-poop för att ta med mig hem. Men om man ska träna med poop så ska man. Och dessutom var det ingen som såg mig. Vad jag vet.

Vi gick ut på agilityplanen och flyttade undan lite hinder, och sen satte jag ut en blå fin liten skål mitt på planen.

Jag lägger poopet här, och så får du inte ta det. Ska vi säga så? sa jag till Spunkvalpen som genast fällde ner öronen för att låta bli att höra slutet på den meningen.

För jag tänkte vi kunde repetera lite basicprylar, och då tar vi en klassisk och braig övning från valpkursen. Fast lite på tonårsvis. Du är ju ingen bäbis längre precis. 

På valpkursen skulle vi gå med valpen lös mellan två koner, och i mitten fanns en stor skål med mumsigt (uäk) fårpoop. Vi skulle få med oss hunden förbi skålen ända till kon nummer två och där skulle vi pussas. Och det vill man ju inte göra om hunden precis käkat fårpoop. Därför var det av största viktighet att hunden lät bli med det.

Så vi ska träna lite på ”nej”. Att hejda sig och titta lite på matte, fastän det ligger poop i närheten. Kul va?

Och det tyckte Spunkvalpen att det var, åtminstone den delen med poop. Skålen var högintressant och därför väldigt rolig. Och eftersom vi inte använder ”nej” särskilt ofta, så var det dags att piffa upp minnet på vad ordet egentligen betyder, det vill säga ”Sluta med det du gör och titta på mig så kan jag berätta vad du ska göra istället”.

Vi började med koppel på och att promenera förbi skålen. Tittade hon på den så sa jag ”nej”, ungefär i samma ton som jag säger vilket annat kommando som helst (sitt till exempel), och belönade om hon tittade på mig. Sen tog vi av kopplet och fortsatte leka kring skålen och tittade hon på den sa jag ”nej” och belönade om hon tittade på mig.

Under tiden vi sprätte förbi poop-skålen så kom en förtjusande lilletant förbipromenerandes på vägen.

Vad gör ni för nåt? frågade lilletanten och när hon log så såg man de vackraste små smilgropar man kan tänka sig mitt på hennes kinder. Typisk söt lilletant, alltså.

Vi tränar på att låta bli att mumsa poop, sa jag och skyndade mig att tillägga att jag själv inte hade några problem med att låta bli att äta poop, utan det var Spunkvalpen som skulle träna på att låta bli.

Oh, sa lilletanten, mina hundar jag hade förr äälskade poop!

Och så berättade hon om alla hundar hon haft och vilken sorts poop de älskade, ingående detaljer om färg och form och djurslag och…

Till slut tror jag att jag började bli lite grön i ansiktet, för det var lite för mycket information för mig, men Spunkvalpen lyssnade drömskt på lilletanten och slickade sig om munnen.

Fin liten hund, sa lilletanten till slut innan hon promenerade vidare i solen med sina smilgropar och sin stora mössa på huvudet.

Fin liten tant, sa jag till Spunkvalpen och hon tyckte som jag.

I slutet så tränade vi inkallning förbi skålen.

Den här övningen är verkligen jättejättesvår, men jag tror faktiskt att du klarar den, sa jag till Spunkvalpen och det trodde hon också fast hon var inte helt säker men hon skulle göra sitt bästa. Tror jag hon sa.

Så jag satte Spunkvalpen på ena sidan och skålen, och mig själv på andra sidan. Och sen ropade jag in henne. Och det gick bra, fast hon höll med mig om att övningen var jättejättesvår.

Du kunde! sa jag glatt och då blev Spunkvalpen glad också och skrattade högt med hela kroppen fastän det inte lät någonting alls.

Så nu kan vi låta bli harpoop som ligger lite fint i en blå skål mitt på hemma-agilityplanen, under organiserade former. Nu ska vi bara översätta den kunskapen till att även gälla hästpoop som ligger gömt lite överallt i ett ridhus under o-organiserade former.

Plättlätt, tror Spunkvalpen.
Inte så plättlätt, tror jag.

Dessutom tror jag hon säger ”plättlätt” på tvärtomspråket, och då räknas det inte.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 18 februari, 2012 09:46

    Ska nog försöka se till att hussen inte lyckas läsa det här inlägget… Kramis!

  2. 18 februari, 2012 12:38

    Varför hade ni poopet i en skål och inte på backen?

    Ni har fått en blogaward hos oss 🙂

    • 18 februari, 2012 14:02

      Jag hade det i en skål för att kunna plocka bort det snabbt om hon lät bli att komma ihåg vad vi kommit överens om från början. Det vill säga låta bli det. Hä hä.

      Och tack, springer över till dej och kikar 🙂

  3. 18 februari, 2012 20:27

    Bra tänkt! 🙂 Och bra jobbat av Spunkvalpen också, att låta bli poop är inte det lättaste – särskilt inte när det serveras fint i en skål och allting. 😀

  4. 18 februari, 2012 21:24

    Så smart att träna nej med harpoop – den här övningen skulle vara perfekt för Leia också. Hon är en mästare på att sno till sig hästpoop bland annat.

  5. Anja permalink
    20 februari, 2012 10:53

    Hahaaa, duktiga! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s