Skip to content

– Vi ses snart, jag väntar på dig vid målet! hojtade jag till Spunkvalpen när hon sprang bort mot horisonten.

9 februari, 2012

Skralltig och gnisslig som en rostig fågelskrämma gick jag ut på agilityplanen med Spunkvalpen i morse. Med en jättestor mössa på mitt huvud och halsduken virad ett par hundra varv runt halsen.

Jag är inte så pigg idag heller, så du får göra det mesta springandet idag, sa jag. Och Spunkvalpen tittade tillbaka som om det alltid är hon som står för springandet, och det kan ju hända att hon har rätt i det. Hon springer ju absolut mer än jag, jämt faktiskt.

Mer än vanligt alltså, skyndade jag mig att tillägga bara för att bekräfta hennes blick så att vi kände oss som ett lag. För jag hade tänkt att vi skulle träna lite självständiga slalomingångar idag, så det är bra om vi känner oss som ett lag och tänker samma saker så de görs självständigt på rätt sätt.

Vi småstartade med lite hoppteknik-studs, där jag kunde stå i början av studsen och tjoa ”fram, fram” under tiden Spunkvalpen rasslade till slutet på rakan med hinder och kastade sig över nylonstrumpe-bollen som låg i änden. Sen kom hon tillbaka till mig med bollen och bytte den mot en korvbit.

Bra byte, eller hur? sa jag och då vispade Spunkvalpen med svansen jättemycket.

Och sen tog vi fram slalomet, där hon faktiskt avancerat till ett vuxenslalom nu eftersom tonårs-slalomstolparna är fastfrusna i backen och inte lär rubba på sig förrän till våren, och började busa.

Vi började med att ställa ett hinder på varsin sida om slalomet, ungefär på mitten.De hindrena flyttade vi sen längre och längre bakåt, tills de till slut hamnade där tvåorna är på den eminenta agilitybane-paintbilden, som ni ser nedan.

– Vi leker lite busigt nu, att jag inte får gå bakom de här tvåa-hindrena. Att jag bara får vara mellan ettan-hindret och tvåan-hindret men ingen annanstans. Jag hjälper dig över tvåa-hindret, men sen får jag inte gå längre bort. Busigt va? sa jag till Spunkvalpen och hon tyckte att det var en alldeles förbusad idé som verkligen borde provas.

Så jag satte Spunkvalpen vid starten bakom ettan, hämtade upp Spunkvalpen vid tvåan med en rolig armkrok som vi lärde oss hos A i söndags (den armkroken känns nästan som att krama ett hinder och det är ju lite omtänksamt och kärleksfullt tycker jag så den handlingsgreppet gillade både jag och Spunkvalpen, eftersom vi gillar att tycka om saker) och sen skickade jag Spunkvalpen till änden på slalomet alldeles själv. Utan att jag passerade förbi hinder nummer två.

Vi ses snart, jag väntar på dig vid målet! hojtade jag till Spunkvalpen när hon sprang bort mot horisonten för att leta upp ingången till slalomet, alldeles på egen hand.

Att ta slalomet från höger på bilden, där hon ska runda pinnen som ingång, är plättlätt tycker Spunkvalpen. Men att ta slalomet från vänster på bilden tycker hon är knepigare för då måste man hitta rätt port.

Alla portar ser ju likadana ut, vilken ska jag ta? såg hon ut att undra ibland, för det kunde vara klurigt att räkna ut vilken port som gav belöning och vilka som inte gjorde det. Ungefär som ett frågesportsprogram där man ska öppna dörrar, och bakom vissa dörrar är det tomt och bakom andra finns en jackpot. Så spännande och äventyrligt hade vi det, som på en frågesportstävling.

Och när hon tog ingången rätt så viftade jag väldigt spektakulärt på armarna och skickade henne i mål över fjärde och sista hindret samtidigt som jag kastade nylonstrumpebollen.

Du är ju bara förfnittrat duktigt du! skrattade jag trots mina krämpor (nä så värst sjuk är jag inte, jo det är jag visst) och skrattar jag så skrattar Spunkvalpen, vi är rätt lika så.

Och sen kampade vi med nylonstrumpebollen, bytte den mot en korvbit, och så bytte vi sida och provade alltsammans igen från högersidan. Och sen flyttade vi hindrena lite längre från slalomingången och så körde vi igen. Högersidan och vänstersidan. (Med proportionerna ”en gång från höger och två gånger från vänster”, eftersom vänster var svårare.)

Och jag kunde stå kvar på min lilla plätt mellan första och andra hindret och vara lite sjuklig i lugn och ro. Spunkvalpen sprang vilt och vackert i alla fall, och jag tror att hon tog mina hostningar som hurra-rop. Ungefär så.

Och sen flyttade vi hinder och växlade sidor tills hindrena var alldeles längst bort från slalomingången, som på bilden.

Och Spunkvalpen fnittrade åt mitt promenadförbud bakom hinder nummer två, lite sådär ”titta titta vad jag kan springa här men inte du”-aktigt. Och då kunde jag inte låta bli utan fnittra tillbaka. Och hosta lite förkylt. Men mest fnittra.

Goaste Spunkvalpen, som i kombination med en skvätt agility och en varm kopp te nog är den bästaste medicinen när man är jätteförkylnings-sjuk, helt klart.

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. 9 februari, 2012 17:05

    Kul att det går så bra! 🙂

  2. Busfröna permalink
    9 februari, 2012 21:36

    Jäklar vad duktiga ni är! Så där långt har vi inte alls kommit 🙂 Vi kör rakt fram än 😉

  3. 10 februari, 2012 00:18

    Nu vill jag se ännu fler filmer! Det är faktiskt dags för sådant nu 😉 (och så är jag så agilitysugen att det nästan gör ont i kroppen, men det kan jag ju inte göra mycket åt nu..)

  4. 10 februari, 2012 09:28

    Vad duktiga ni är!

  5. 10 februari, 2012 10:24

    Jaha, så när tonårsslalomet (äntligen!) har frysit fast i backen så börjar ni helt sonika med vuxenslalomet. Jag börjar känna hur agility bacillerna får fäste i mig. =)

Trackbacks

  1. Den genomsnittliga piggheten är över medel ändå, så att säga. « HumleSpunk
  2. My to do list för helgen | Karolina och små trollen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s