Skip to content

Och så tänker jag att just nu är ett väldigt bra tillfälle att flippa ur.

1 februari, 2012

Fnittrigt pulsar vi genom snön i skogen. Stigen är försvunnen i all snö, och inte har jag någon riktig koll på vart vi är, men jag tror vi plumsar fram i riktning mot dammen.

Vi klättrar över en nedfallen snö-pluffig gran och Spunkvalpen rasslar fram genom grenarna som om hon är någon slags ekorre och jättevan vid att klättra genom gran-grenar, och jag får snö i kängorna ända intill benet eftersom jag glömt stoppa byxbenen innanför yllestrumporna så det är fritt blås ända in.

Man ska veta att man lever när det är vinter, säger jag med ett hutter till Spunkvalpen fast jag ler jättestort när jag säger det, trots att jag huttrar till, och känner hur mina kalla kinder liksom skrynklas ihop när mungiporna nästan når öronen. Spunkvalpens öron viftar till väldigt kullerbyttigt till svar, och jag undrar om hon är lika kall om öronen som jag är om kinderna.

Vi kryper under en ungbjörk som bågnat av all tung snö, och vi känner oss väldigt äventyrliga eftersom snön skulle kunna rasa ner från björken rakt över hela oss om vi inte är jätteförsiktiga. Men det är vi, eller jag i alla fall, så vi klarar oss.

Och på andra sidan björken ser vi dammen. En ganska stor damm, full med ädelfisk som man inte ser nu eftersom den är istäckt och dessutom har ett tjockt lager snö oppanpå sig.

Vi hittade fastän stigen försvunnit och det är snö överallt, säger jag till Spunkvalpen som ser väldigt stolt ut över att vi hittade. Eller också sträcker hon lite på sig i allmänhet, men jag tycker nog det ser ut som stolthet över att vi är så duktiga hittare.

Vi skuttar vidare genom snön bredvid dammen och tittar på alla spåren i snön. Vi ser rådjursspår och vildsvinsspår och de spåren vi inte känner igen, där snön är för djup och det bara ser ut som ett snö-plums, de spåren döper vi till skogsdjursspår. Spunkvalpen sniffar och nosar och verkar väldigt upptagen.

Nämen titta, där är ju harspår tror jag, säger jag till Spunkvalpen och pekar. Och hon ser dem också, med nosen, och börjar ploga sig igenom snön med näsan först.

Spåren går lite kringelikrokigt först, men sen blir de spikraka. Och Spunkvalpen följer efter. Lite fortare springer hon, med näsan och halva huvudet i snön, längst med kanten på dammen.

Och helt plötsligt ser jag lite längre fram, att spåren går rätt ut i snön på isen, en is som säkert inte är särskilt tjock med den värmande snön ovanpå. Och i samma sekund jag ser detta, springer Spunkvalpen rätt ut. Över isen, som är gömd i snön.

I vanliga fall gillar hon verkligen inte att springa på isen, men nu verkar hon ha glömt bort att dammen ligger under hennes fötter, tok-isad och täckt av snö.

Spunkvalpen kom! ropar jag. Men uppenbarligen har hon snö i öronen, eller så är hon väldigt upptagen av harspåret, för hon lyfter inte ens huvudet.

Spunkvalpen, kom hiiit! ropar jag en gång till. Men nä.

Jag hinner tänka undrigt om hur tjock en is kan vara just nu. För innan snön kom var den inte alls tjock.

Och om det är strömt någonstans, så det kanske inte finns någon is alls på vissa ställen under snön.

Och jag undrar hur djup dammen är.

Och om haren som sprungit där var jättestor, för håller isen för en jättestor hare kanske den håller för en Spunkvalp. Eller hur mycket väger en jättestor hare nu igen?

Och jag undrar om fiskarna kanske har lite tråkigt ibland och krafsar lite på isen underifrån, så den fläckvis är jättetunn. Eller om de knackar loss iskuber att ha i drinkarna på lördagskvällen, så isen är trasig underifrån utan att man vet om det.

Och om isen brister för Spunkvalpen så håller den ju knappast för mig. Så hur ska jag då bära mig åt för att få upp henne om hon brakar igenom? Når jag botten, eller hur djupt är det längst med kanterna?

När simmade jag klädsim senast förresten, det måste varit på högstadiet någon gång?

Spunkvalpen har nu hunnit några meter från kanten ut på dammen, och jag ser hur harspåren fortsätter bort i fjärran. Hur tjock är isen? Varför lyssnade hon inte när jag ropade? Kommer hon braka igenom och vad gör jag då?

Ska jag flippa ur nu, eller?

Och så tänker jag att just nu är ett väldigt bra tillfälle att flippa ur.

NEEJ!! skriker jag väldigt högt och urflippat. Sådär högt så skriket börjar som en krusning i tårna, reser det vintriga, orakade och väldigt termosbyx-isolerings-liknande håret på benen, sjunger genom höften som en stämgaffel, krampar ihop hela magen, vibrerar i bröstet, river i halsen och får kinderna att blåsa upp sig som på en groda, och läpparna att forma sig som en megafon.

Sånt Neeej! skriker jag. Och stirrar på Spunkvalpen.

Spunkvalpen tvärnitar. Och lyfter sitt snöiga huvud och vänder sig om och tittar på mig, med stora ögon.

Ja kom vettja, säger jag och tar ett steg bortåt och viftar lite med armen.

Och till min stora lättnad, vänder Spunkvalpen och springer mot mig med vackra, långa galoppsprång i snön, och öronen fladdrandes som på en svartlurvig flygande Dumbo.

Jaa braa! tjoar jag och klappar i händerna och sätter mig på huk.

Och när hon hoppar upp i famnen på mig, och kramas och pussas som om vi inte sett varann på flera år, så andas jag ut.

Visst skrek jag alldeles för tokigt högt? säger jag till Spunkvalpen som pussas ännu mer.

Jag blev faktiskt lite förvånad själv, säger jag väldigt ärligt, för det blev jag. Och det tror jag Spunkvalpen också blev, för hon har nog aldrig hört mig skrika på det viset tidigare.

Men du gjorde precis som man ska faktiskt, när man säger ”nej”.  Alltså ”sluta med det du gör och titta på mig”. Precis rätt gjorde du, faktiskt. Även om jag skrek det, istället för att säga det lite fint och avslappnat.

Och så kramades vi lite till, halvsittandes i den djupa snön bredvid dammen. Och snön letade sig innanför kragen på min jacka och trillade ner lite innanför tröjan på ryggen, och den fastnade i pälsen på Spunkvalpen lite här och lite där så hon såg alldeles nygift ut med snö-risgryn överallt.

Och det var så vintrigt härligt med mössan som satt på svaj av Spunkvalpens vilda kramande tassar, och mina röda, kalla kinder som pussades av en varm och blöt Spunkvalps-tunga, och jag var alldeles snökall om mina vantelösa händer och hela Spunkvalpen doftade sådär snöigt  gott.

Och när vi kramats färdigt så visade jag Spunkvalpen hur man gör en snöängel i den mjuka och pluffiga snön, samtidigt som det började snöa, ljudlöst och vaggande med stora tjocka snöflingor som var väldigt lätta att fånga på tungan.

Det tyckte både Spunkvalpen och jag att snöflingorna var. Lättfångade.

 

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 1 februari, 2012 18:10

    Så attans glada vi blev att Spunkvalpen vände på isen när hon hörde avgrundsvrålet från matten Vi tror att det lät likadant som hussens NEEEEEEEJJJJJ!!! som ekade över Julitanejderna häromveckan när jag sprang iväg och ville kolla närmare på en räv. Hussen var hes i flera dagar sen!

  2. 1 februari, 2012 20:41

    Dom där hjärtatihalsgropen ögonblicken är inte roliga. Jag har bara upplevt den en gång med Busfröet, när han smet ut genom ytterdörren och sprang rakt ut på vägen framför en bil. Numera har vi en barngrind innanför ytterdörren.

  3. 1 februari, 2012 22:06

    *Piuw* Vilken tur att Spunkvalpen lyssnade på ditt nej… tänk om isen brustit! Kära hjärtanes, jag var helt paralyserad när jag läste, trodde skrivit om något hemskt, å det hade du ju, men med ett fint slut 🙂

  4. 2 februari, 2012 00:31

    Uzie gick genom isen förra året. Fy FAN vad läskigt det var. Jag kan dock meddela att sånt man tragglat varenda jävla vinter i skolan sitter i, faktiskt – kryp fram till hålet, kravla bakåt därifrån. Det gjorde jag och fick upp Uzie snabbt som fan, insidan av täcket hann knappt bli blöt. Diskussionen om man ska ha halsband på hunden eller inte när den är lös är för mig numera en icke-diskussion för om hon inte haft det på sig hade jag inte fått upp henne.
    Skönt att spunkvalpen lyssnade på avgrundsvrålet, trots att isen höll. Kram på er.

  5. 2 februari, 2012 20:37

    Åh fy åh fy åh fy, det där skriket har jag också skrikit någon gång, jag trodde jag skulle dö av skräck. Bil och väg inblandade. Allt gick bra men det kunde gått åt helvete. Skönt att Spunken förstod allvaret i mattes röst…

Trackbacks

  1. – Därför tänkte jag att vi i år skulle lära Spunk en läxa, sa jag hemlighetsfullt till Humlehunden. « HumleSpunk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s