Skip to content

Som om jag inte fanns på riktigt utan var ett fantasi-påhitt, lika irriterande som att höra en mygga någonstans i rummet precis när man släckt lampan och ska sova.

16 januari, 2012

Efter den tokroliga agilityträningen på klubben i förmiddags ihop med en kompis, så smet jag förbi affären där jag trillade på en bekant från ”den gamla häst-tiden”.

Saknar du hästeriet? frågade jag.

Inte direkt, svarade bekantingen, men man saknar friluftslivet en smula.

Kanske fundera på en hund istället då? sa jag.

, sa bekantingen. Det är ju det där med att ut och gå med den fast det regnar och är mörkt ute och sånt. Man ska ju vara ”en god hundägare som går ut i regn och rusk”, och jag tror inte det är så lätt.

Apselut, sa jag och nickade förstående. För jag försöker förfärligt oftast att vara ”en god hundägare som går ut i regn och rusk”. Och det är inte så lätt alltid.

Och att det inte är så lätt beror inte på att jag inte vill gå ut när det regnar och är ruskigt.

Nä.

Ikväll till exempel, inför kvällsrundan, så hade båda hundarna parkerat sig i soffan framför brasan som sprakade i kaminen.

Dags för kvällspromenad, komsi komsi doggsen, ropade jag väldigt lockande.

Och i vanliga fall när jag ropar sådär lockigt, så kastar sig båda hundarna i full sprakfart och tävlar om vem som kommer till koppelkroken först.

Men inte ikväll.

För de var med ute i trädgården en stund tidigare ikväll, när jag donade med hönsen, så de visste mycket väl att temperaturen låg kring noll och att det regnade rikligt med vattenblandad is från himlen. Och när Humlehunden kom ut och såg allt detta, blev hon mycket förputtrad över att jag lurat ut henne i trädgården när det trillade isvatten ovanifrån och ville gå in nästan med en gång. Spunkvalpen sprätte runt i trädgården några varv, men sen var hon alldeles blöt med istappar i öronen och ville också gå in.

Mäh! hojtade jag inifrån hönshuset fast sen släppte jag in dem ändå. Man är ju inte elak med mening, förstås.

Förutom om läget kräver att man är elak uppenbarligen, för nu kände jag mig nästan elak med mening ändå, fastän man inte ska vara det, och meningen var den motsatta.

För nu skulle vi ut i ”ur och skur” och vara en ”god hundägare”, så naturligtvis försökte jag locka och pocka och putta dem ur soffan för att dra med dem ut på kvällspromenad. Och de svarade med tystnad. En iskall och ignorerande tystnad, som om jag betedde mig elakt, fastän jag inte tyckte att jag gjorde det, fast kanske jag gjorde det ändå, för någonstans inombords kände jag mig elak fastän man inte ska vara elak med mening, då. Om ni förstår hur jag menar.

Hundar mår faktiskt bra av lite frisk luft, det är nödvändigt för att en hund ska må bra att man ”urar och skurar”, det hörde jag i affären idag, och jag vill verkligen vara en ”god hundägare”, så marsch pannkaka ut och andas lite frisk luft med er och hjälp mig vara en ”god hundägare” nu, sa jag lite lockigt och pockigt.

Spunkvalpen öppnade ena ögat, kanske båda, fast jag såg inte det andra ögat för hon reste inte på huvudet så jag kunde inte säkert avgöra om hon hade öga nummer två öppet också. Det låg liksom kvar på kudden tillsammans med övriga huvudet.

Mäh, kom nu, sa jag väldigt tålamodslöst fast ändå välkomnande för jag ville ju gärna ha med dem ut.

Humlehunden stack ner huvudet i filten och låtsades inte höra mig alls. Som om jag inte fanns på riktigt utan var ett fantasi-påhitt, att jag var lika irriterande som att höra en mygga någonstans i rummet precis när man släckt lampan och ska sova.

Men man får inte vara dum, tänkte jag då fast jag sa det inte högt så HumleSpunkarna hörde mig. Det är ju att vara dum, att avslöja att man har nåt lurt på gång, och det var ju dum man inte fick vara.

Jag gick bort till altandörren, som leder ut på den inglasade altanen där vi brukar trickträna på den braiga mattan, och så ryckte jag lite i handtaget. Och vips vops kom hundarna sitt allra fortaste, eftersom de trodde att vi kanske, kanske skulle trickträna lite till. Och trickträna är något båda hundarna älskar.

Ååå så tokigt, nu höll jag på att ta fel dörr, sa jag jätteglatt och viftigt så de trodde att jag inte alls lurades eller planerade att vara ”elak med mening”, och så sprang jag jättefort till ytterdörren istället, och då sprang HumleSpunkarna med för de trodde fortfarande att vi skulle trickträna och att jag kanske bara glömt godisburken. Och de trodde inte alls att de var på väg att luras till att gå ut i det stora mörkret, som förvandlats till ett enda stort glas isvatten och bara var jätteblött och jättekallt.

Lite koppel på kanske? sa jag fortfarande jätteglatt och viftigt och lurigt. Och utan att vänta på ett svar så ploppade jag på halsbands-kopplena på hundarna snabbare än Spunkvalpen kan vifta svansen ett halvt gapskratt. Så snabbt tog jag på kopplena, alltså.

Och sen kastade vi oss ut genom dörren ( läs: jag ”kastade ut” HumleSpunkarna lite kärleksfullt) och så åsnesläpade jag dem ett helt kvarter i mörkret och isregnet och ingen ville flytta kroppen en endaste millimeter närmare den iskalla marken och sätta sig för att göra varken ettor eller tvåor, eller så tyckte de att byn var tillräckligt vattnad som den var, och till slut så gick vi hem med oförrättad ärende.

En ovanligt olyckad promenad, eller hur? sa jag till HumleSpunkarna, och äntligen tyckte de sammalikadant som jag.

Och när vi kom innanför dörren igen så kastade de sig upp i soffan och sjönk ner bland filtarna framför brasan i kaminen och somnade om med en huttrig suck.

Det är faktiskt inte helt lätt att försöka vara en ”god hundägare som går ut i regn och rusk” om det ska vara såhär. Precis som bekantingen sa i affären idag. Jag tror jag håller med henne, faktiskt. Det är inte lätt. Om man nu råkar leva ihop med två luddiga, omänskligt random-regn-allergiska wannabe-soffkuddar.

Så sa jag till dem.

Men jag tror inte de hörde mig, de hade redan hunnit somna om.
Eller så ignorerade de mig igen.
Något av de två.

Annonser
11 kommentarer leave one →
  1. 16 januari, 2012 23:26

    Du får säga åt dem att ta lektioner från Zala, hon har nämligen lärt sig att om man kissar jättejättefort när det regnar, sådär tokigt nära dörren att det nästan blir inomhus men faktiskt räknas som ute ändå, då KAN man faktiskt få gå in direkt, för då har man ju gjort det man ska 😀

  2. 17 januari, 2012 01:29

    Uzie går gärna ut, för hon är så korkad att hon inte minns vad det var för väder förut. 😆 🙄

  3. 17 januari, 2012 10:04

    Buzz håller koll på vädret. Som nakenhund gör man nog det… Fast jag har också jobbat på att vara en sådan där duktig hundägare som ”ur och skurar”. Och ja, jag måste säga att det har blivit väldigt mycket bättre med åren. Okej. Själva ritualen när man ska gå ut är lite mer omständlig vid fel väder, men när vi väl är ute är det oftast okej. Men jääätte långa promenader blir det inte i regn, rusk eller iskyla. Någonstans måste man ju vara åtminstone lite förstående inför sin pälslösa guldklimp.

  4. Gun permalink
    17 januari, 2012 14:46

    Hej,
    Har hamnat här av en slump och tycker du skriver jätteroligt om dig och dina hundar.
    Mycket trevlig underhållning med små igenkännande fnissningar. Härlig läsning dessutom blir jag imponerad av din hundträning.

    • 17 januari, 2012 17:20

      Nämen tack, vad roligt att läsa en sån go kommentar 🙂
      Nu blev jag alldeles glad 🙂
      Och välkommen 🙂

  5. 17 januari, 2012 20:36

    Åh det här känner man ju igen! Jag har också en sådan där soffliggare hemma. Om det regnar kan han hålla sig i 13 timmar utan problem. Sedan trippar han ut med benen brett i sär, kissar en långkiss och snabbt in igen. OM jag inte under käcka hejarop lockar med mig honom på promenad det vill säga. ;o)

  6. 17 januari, 2012 21:04

    ”Vilken tur att man är innekatt”, sa Netto.
    ”Innekatt var det”, sa Sobey.

    • 17 januari, 2012 22:59

      Mäh. Di är ju såna där utländska katter från Kanada. Såklart att de är lite konstiga.
      😉

  7. 17 januari, 2012 21:37

    *nickar igenkännande*

    • 17 januari, 2012 22:52

      Pst! Jag kan fortfarande inte kommentera hos dig. Så du vet varför jag inte kommenterat det superviktiga agilitytränings-inlägget, eller de übersöta valpbilderna 😉

  8. 17 januari, 2012 21:45

    Hahahahahahahahahaha vad roligt att vi har inspirerat er 😉 Skrattade mycket åt erat kodnamn, för våran klubbtidning heter för farao 😉 Nej vi ska väl inte riktigt ge upp. Har tränat lite back idag och det gick mycket bättre med kyckling. Så vi får se vad söndagen visar. Hon har fattat slalom framåt i alla fall. Den andra kamelen tänker bara godis och inte alls vad ska jag för godiset och idag slog det slint med kyckligen totalt 🙂 Det var för gott för att hjärnan skulle fungera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s