Skip to content

Fastän jag för ett ögonblick kan bli förpaffad över att förväxlas med en trampolin.

15 januari, 2012

Jag har alltid tyckt att Humlehunden är väldigt fysisk och kramig. Hon hoppar gärna upp i soffan och slappar tillsammans, eller kryper upp i knäet och är allmänt kramig och nära.

Men det var innan jag träffade Spunkvalpen. Spunkvalpen har nämligen omdefinierat hela min uppfattning av orden ”väldigt fysisk och kramig”.

Numera räknar jag därför Humlehunden som ”kramig”, bara. Inte ”väldigt kramig”.

För Spunkvalpen är väldigt, väldigt kramig. Och fysisk. Och kramig.

Hon verkar inte ha något begrepp om var hennes kropp slutar och var min börjar. Hon vill liksom sitta fast i en. Så ofta det bara är möjligt. Inte bara när hon missar kampleksaken och hugger tag i tröjärmen och låtsas som hela jag är en enda stor kampleksak.

Nä, det här är något som pågår mest hela tiden.

Till exempel. När vi lektränar och far runt, så är hennes favvisgrej att hoppa rätt upp i luften och landa mig. Fastän jag står upp. Och får hon till en rugby-mag-tackling, det vill säga hoppa upp och trycka till mig i magen med så många tassar som möjligt, som om jag är en trampolin, så är hon jättelycklig. Och är hon jättelycklig kan ju inte jag låta bli utan bli jättelycklig jag med, fastän jag för ett ögonblick kan bli förpaffad över att förväxlas med en trampolin, eller att jag missat att vi lekte rugby.

Roligaste tricket hon vet, tror jag, är ”hoppa upp i famnen”.  När jag pekar på min axel, som är tecknet för ”hoppa upp i famnen” så svarar hon kroppsligen ”Jag trodde aldrig du skulle fråga!”.  Och så kastar hon sig över en, rätt upp i famnen. Goa tokhund.

Sätter man sig i soffan så hinner man knappt blinka förrän hon ligger precis bredvid, gärna med huvudet i knäet. Och om man råkar ha datorn i knäet, så knäet egentligen är upptaget, så gör inte det någonting alls. Då lägger hon hon huvudet tvärsöver tangentbordet istället. Och råkar mina händer vara på tangentbordet, så gör inte det någonting heller. Då lägger hon huvudet på mina händer, på tangentbordet.

Hon är inte svår så, hon anpassar sig väldigt lätt till alla möjliga situationer. Flexibel, så att säga. Bara hon får ligga nära.

Skulle man lägga sig i soffan, på sidan med huvudet på soffkudden, så kan man nästan skymta ett Spunkvalps-svansvift i ögonvrån. För en matte som ligger ner i soffan betyder ”obegränsat med kram”. Tydligen. Hur det nu kom sig. Men det bara gör det, det har Spunkvalpen bestämt.

För har man lagt sig ner, så skyndar hon sig att krypa tätt intill och lägga sig på kudden hon också, lite spoonigt, fast det tycker inte jag är så bra för då hamnar hon precis framför ansiktet på mig. Och då ser jag inte TVn, eftersom jag oftast ligger ner i soffan sent på kvällen om vi kollar en film. Och kollar vi film, då vill jag ju gärna se själva TVn, annars kan jag ju lika gärna lyssna på radio.

Dessutom får man en massa päls i ögon och näsa, och även om jag verkligen gillar Spunkvalpen och hennes päls, så vill jag inte få den rätt i näsan om det inte är nödvändigt. Så då petar jag bort henne lite knuffigt, fast väldigt kärleksfullt, för jag bedömer just den soff-situationen som ”icke nödvändig”. (Spunkvalpen delar vanligtvis inte min uppfattning om vad som är nödvändigt och icke nödvändigt, bör tilläggas.)

Om hon nu inte får ligga på kudden, så lägger hon sig gärna i knävecket istället. Med en nöjd suck kurar hon ihop sig och lägger sitt huvud tvärs över benen också, för säkerhets skull. Som om hon vill försäkra sig om att jag ligger där jag ligger och inte rör på mig.

Fast hennes favvis tror jag är att lägga sig mig. Längst med hela ryggen lägger hon sig, och avslutar med att sticka in sin blöta nos bakom örat på mig. Där ligger hon och andas och smackar lite förnöjt i sömnen, så det killas i hela huvudet. Och då måste jag fnittra till lite, bara för det killas så förtofflat, och då vaknar Spunkvalpen och fnittrar hon också.

Och så ligger vi där i soffan och ömsom snarkar (Spunkvalpen) och ömsom fnittrar (båda två) och ömsom kollar på film (jag).

Och så tänker jag att det är turligt tokbra att jag har en liten Berger-Spunkvalp och inte en gigantisk Grand Danois till exempel. För det hade varit ganska så tungt att ha en Grand Danois liggandes en i soffan, fnittrandes.

Och så passar jag på att känna mig lite lyckligt lottad över att jag har just en Berger. Och att den Bergern råkar vara just Spunkvalpen.

Man får ju passa på att lycklighetskänna, menar jag, när tillfället dukas fram så uppenbart.

 

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. 15 januari, 2012 15:50

    Känner igen allting när det gäller Tassa. Hon kelar lite som en katt och ska stryka sig mot en. Jag tycker att det är underbart och hon kramas så där på människovis kind mot kind, hur mysigt som helst!

  2. 15 januari, 2012 21:14

    Haha, jag känner igen mycket av det där, fast främst tacklingarna faktiskt! Wahidah är nämligen expert på att hoppa upp i luften och trycka till med tassarna i magen. Men… hon gör det inte på mig… Hon gör det BARA på mina vänner när vi är på promenad och inte kommer till springställen tillräckligt snabbt, eller energin råkade komma tillbaka trots att vi redan busat tokmycket och borde vara trötta och på hemväg. Då fnattar hon runt, och tokstudsar in i magen på någon vän. Men hon är duktig och lyckas alltid göra det så snabbt osv att jag inte alls hinner märka och avstyra tokigheterna, och så ser man på hela Wahidah att det där, det var minsann tokigt jättekul…

  3. 15 januari, 2012 21:21

    Oj, vad jag missar med Rudi, som inte har någon som helst längtan efter kroppskontakt. Att ligga vid mina fötter under datorbordet är så långt han sträcker sig i närhet. Inte ens katten vill ligga i knät hos oss.
    Men det var mysigt att läsa om Spunkvalpens närhetsbehov, det var det.

  4. 15 januari, 2012 22:30

    Haha så tokigt.
    Poca-bus kan hoppa jämfota rätt upp och pussa en överallt och ingenstans i hela ansiktet.
    Jag har då inte lärt in något sådant studsigt.. Kanske man får det på köpet? 😉

  5. 16 januari, 2012 01:40

    Haha, verkligen som en katt. Merry gör precis likadant vid datorn, lägger huvudet eller ”armen” på tangentbordet eller min hand/arm när hon inte får vara på tangentbordet. Gulle!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s