Skip to content

Och vi tänkte lite outside-the-box, Spunkvalpen och jag, bara för att vi kunde.

11 januari, 2012

Med pirr i kroppen gick vi ut på agilitybanan för att tokleka med de sista två banorna från Agilitynerd.

Jo, pirr i kroppen. För vi tycker att det är väldigt roligt att tokleka agility, både Spunkvalpen och jag. Vi är rätt lika så. Samt väldigt lättroade.

Dessutom hade jag med mig hela väskan med roligheter, som till exempel fårskinnslapp i tjocksnöre, trasiga tennisbollen som fortfarande rullar fastän den är trasig och väldigt älskad, hackade skinkbitar som smakar mumma, och repstumpen som man både kan kampa och jaga.

Fast om man kampar med repstumpen så gör man det på egen risk, för det kan bli lite intensivt om vi har det jätteroligt, och då är Spunkvalpen expert på att hoppa upp och kasta sig över repstumpen i ett jättevackert hoppkast. Fast hon verkar prioritera vackerheten framför pricksäkerheten när hon hoppkastar sig över repstumpen, och så hamnar hon gärna med gapet tvärsöver min hand, som håller i repstumpen. Som om min hand ingår i själva repstumps-leksaks-kamperiet. Och det gör den inte. Men hon glömmer det, nästan varenda gång.

Vi flyttade runt lite nummerskyltar, tog kortpromenaden runt skogskanten för att värma upp, och sen drog vi igång. Vi är nämligen väldigt tålamodslösa, och att sitta och titta på en färdigbyggd agilitybana utan att spraka igång verkar ju helt knäppt.

Vi inledde starkt med en högerviftig hand, och det är så skönt att hon förstår mitt högervift. Annars hade hon ju sprungit fel. Men nu sprang hon rätt, och for som en kanon in i tunneln, och vidare över fyran ända bort till slalomet.

Vid slalomet gjorde jag en liten improvisation och skickade in henne i tunneln igen, istället för att tvära henne till åttan. Än så länge vill jag inte bråka i slalomet så pass tvärt, utan ha ganska så raka vägar ut från ett slalom. Full rulle, så att säga.

Sen knep jag henne när hon kom alldeles vild och vacker ut ur tunneln och skickade henne över åttan och nian alldeles elegant. Eller… elegant är fel ord. Sprakigt, det är nog en lämpligare beskrivning. Jag skickade henne över åttan och nian alldeles sprakigt.

Och sen fnittrade vi hiskeligt tillsammans med fårskinnslappen i tjocksnöret en jättelång stund, och sen gjorde vi om alltihopet en gång till.

Den sjätte och sista banan fick också en liten justering, för husfridens skull. Framför hinder nummer ett var det nämligen något som hänt i gräset, vad vet jag inte, men när jag satte Spunkvalpen där och gick bort bakom tvåan för att starta och sa ”ok”, så toksprang hon inte som hon brukar när jag säger ”ok”. Nä, hon tog friordet som att det är ok att nosa på gräsmattan.

Därför flyttade vi starten ett snäpp till höger, vid hinder nummer nio, istället. Och se, då gick allt jättebra.

Utmaningen i den här banan, förutom doft-gräset framför hinder ett som jag inte tror ingår i själva banritningen egentligen, upptäckte vi när vi sprang från slalomet (fem) och skulle in i tunneln (sex). Där fanns en liten böj, och den tänkte vi prova eftersom det inte var en tväring som på bana fem.

Eftersom det är ett bäbisslalom (som en allé) så rasslar Spunkvalpen igenom det bara, och ska vi springa tillsammans hela vägen från hinder fyra, bort till änden på slalomet, så vinner Spunkvalpen. Jag hinner inte fram för att framförbyta. Och att dra henne till andra änden på tunneln när jag inte var jämsides var inte en viftighet som uppmärksammades av Spunkvalpen direkt, när hon hade bestämt sig för att springa rakt fram.

Ibland tycker jag det är skönt att träna själv i lugn och ro och repetera saker från någon träning och träna vissa sekvenser och ta tid på mig och pausa lite nu och då och göra precis som man känner och tänker.

Men ibland, som nu, saknar jag verkligen någon att bollplanka med. Just den där slalom-tunnel-passagen med. Någon som kan se på det med andra ögon och hitta på roligheter som inte jag kommer på, under tiden man står där på banan.

Till slut löste vi det ändå, Spunkvalpen och jag. Och vi tänkte lite outside-the-box, bara för att vi kunde.

Jag hämtade hammare och spik och brädor och byggde ett stort plank framför den tunnelingång som hon inte skulle springa in i, det vill säga den till vänster. Och vips vops sprang hon till den enda lediga tunnelingången som fanns, nämligen den till höger. Vi fick i och för sig ett konsekvens-problem, hon kunde ju inte ta sig ur tunneln eftersom det stod ett plank ivägen. Men det är smällar man får ta.

Nä, såklart jag inte byggde ett plank.

Fast jag krånglade till det ungefär lika mycket som om jag hade gjort det, byggt ett plank alltså.

Från hinder fyra plockade jag väldigt onödigt upp henne med högerhanden istället för med vänster, och gjorde ett väldigt onödigt bakombyte när jag skickade in henne i slalomet. På så vis fick jag henne att titta till höger när hon kom ut ur slalomet, och kunde då dra in henne i högeringången på tunneln. En väldigt komplicerad och krystad lösning, men den funkade.

Sen fnittrade vi väldeliga ihop igen, och mumsade skinkbitar (Spunkvalpen) och tog en slurk kaffe (jag) ur kaffetermosmuggen, som jag väldigt förutseende hade stoppat ner i träningsväskan.

Och Spunkvalpen var alldeles rufsigt virvlig i pälsen och glittrade med ögonen sådär vackert som bara hon kan. Och jag var alldeles rödkindad och glad och hela livet var så gott.

Och sen noterade vi i träningsboken vad vi ska träna på nästa gång.

Note to self: Träna – Springa förbi tunnelingångar.

Så skrev vi, för det ska vi träna på, det tyckte vi båda två. Tokleka agility och springa förbi tunnelingångar.

Med pirr i kroppen, tänkte vi så. Goa Spunkvalpen och jag.

(Och jo. Det här inlägget skrev jag också med mening, hä hä 😉 )

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. 11 januari, 2012 22:25

    Du har verkligen övertygat mig……….att ni haft en härlig, rolig dag, Spunkvalpen och du!
    Agility, är inte något vi tränar, men det är roligt att titta på. Snabba små vovvar!
    Sv. Jaa, dom är verkligen som björnar 😉
    Ha de gott!

  2. 11 januari, 2012 22:36

    Men har ni fnittrat er igenom ännu en bana? Hunderbart att läsa! Vi gick helt klart på att du blixtsnabbt byggde ett plank för tunneln, jo, för sån tror vi att du är! Sen undrar vi vad det är för svart liten korv som du länkat till på slutet. Är han en spunkvalp?

    • 12 januari, 2012 07:20

      Japp, han är en berger-pluttvalp som ska flytta hem till ”Busfröet och Pipleksaken” 🙂

  3. 12 januari, 2012 10:32

    Oj vad härligt att läsa om er dag, underbart att hitta en kamrat (hund) som är lika flamsig och fnittrig som en själv 😉 Hade en gång en arabhingst (från det att han var 1 månad till han fyllde 13 år..), han var min bästa vän och han och jag gillade samma typer av ridturer. Vi gav oss rakt upp i skogen, utan stigar och såg vart vi hamnade. Hjälp vad jag saknar honom, varje dag.
    Kram

  4. 12 januari, 2012 11:19

    Haha, är nog lite halvtrött för jag tänkte först att du faktiskt byggde det där planket och undrade: men hon måste väl ta sig ut också…? 😀

    Vi vill se – spunkvalpen springa! (à la hejaramsaktigt!) Ge kameran till maken eller sonen och visa hur det ser ut! 🙂

  5. 12 januari, 2012 13:25

    Ja, en liten film kan väl vara på sin plats?! Och rackarns vad kul ni verkar ha där borta i Sverigelandet. Djup suck.

  6. 12 januari, 2012 18:06

    Ja!! Film!!

  7. 12 januari, 2012 23:49

    Duktiga ni är! Roligt med lite klurigheter, hade du bott typ här så hade jag gärna agerat bollplank. Hade varit superskoj med en bergerkompis att träna valpagility med:D

    Känner verkligen igen det där med att handen (och armen) får agera kampleksak, har tappat räkningen på hur många gånger jag har fått plåstra om mig efter ett träningspass:D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s