Skip to content

De såg synnerligen upptagna ut.

13 december, 2011

Idag tog vi en långpromenad i skogen, hundarna och jag. Inte lång i kilometer räknat, utan i tid. För vi skulle hitta lite skogliga genvägar, tänkte jag, och sånt brukar kunna ta lite tid.

Humlespunkarna skuttade runt kring fötterna på mig, under tiden jag tänkte på hur skönt det var att hitta lite bättre i Nya Skogen och att inte gå vilse jämt och ständigt. Inte för att vi visste vart vi var precis just då, men bara för att man inte vet vart man är så behöver man faktiskt inte vara vilse.

Eller hur? sa jag till humlespunkarna och tänkte att de skulle hålla med mig jättemycket.

Fast när jag tittade mig omkring så såg jag inte en enda hund. Nyssens var de alldeles omkring fötterna på mig, det är där de brukar vara när vi är i skogen, och nu var det inte ens en hund där. Än mindre två.

Mäh? sa jag och kikade längre bort, bland mossiga stenar och vissna ormbunkar och björkar och ekar och tallar. Och jomenvisst såg jag dem till slut där borta, eller jag såg svansarna sticka fram på dem båda två, med deras övriga kroppstillbehör, som fötter och huvuden och sånt, gömda bakom en björk. De såg synnerligen upptagna ut.

Hörni kom vettja, sa jag men ingen av dem lyfte på huvudet.

Kom humlespunkarna, sa jag igen lite tjoigare och skuttade väldigt festligt åt andra hållet. Och skutta festligt och säga saker tjoigt, sånt roligt kan de bara inte motstå. Så då kom de båda två, väldigt väluppfostrat låtsades jag.

Ni är för bra ni, sa jag och höll fram varsin torrfoderkula i varsin hand till dem. Och båda slurpade torrfoderkule-godiset, på ett ovanligt klet-slurpigt sätt tyckte jag, och så skuttade de vidare.

Himmel vad skönt att inkallningen funkar så bra, tänkte jag lite högt för mig själv fast i smyg, och fortsatte låtsas att jag hade väldigt väluppfostrade hundar.

Fast det var väldigt vad jag blev kletig om händerna. Vafalls?

Så tittade jag ner på mina händer, och såg att de var lite lätt ljusbruna om handflator och fingrar.

Uäk? sa jag och tittade lite mer noggrant. Och när jag lyfte upp händerna för att titta lite mer noggrant, så kände jag en rätt så läskig stank. Stank av vilddjurs-poop.

Men uäk, glofsade ni poop bakom trädet och sa inget? rös jag efter hundarna, som inte tog notis om mitt uäk.

Och så försökte jag torka av mina poop-kladdiga händer i mossan lite hjälpligt, men det gick inte särskilt bra för de stank fortfarande vilddjurs-poop.

Undrar hur lång tid det tar att gå hem, så jag kan tvätta händerna? Eller vart finns närmaste å? tänkte jag högt för mig själv med en lätt desperat nyans i rösten.

Fast jag kunde inte riktigt svara på den frågan, hur långt det var hem. Inte för att vi var vilse eller så, jag visste bara inte vart vi var.

Nåväl, det är skönt att vi inte är vilse i alla fall, sa jag och tänkte på hur många gånger jag skulle tvätta mularna på hundarna och borsta tänderna på dem när vi kom hem. Och tvätta mina händer, och om vi hade så mycket såpa hemma som krävdes för att stank-sanera två händer från vilddjurs-poop.

Och så gick vi vidare åt ett håll som jag trodde var hemåt.Typ.

Och jag lät bli att stoppa händerna i fickorna eller klia mig i håret eller klappa mig själv på kinden, under hela promenaden hem.

Jag höll mig inte ens om näsan, vilket egentligen hade varit på sin plats eftersom det stank.

Men på grund av stanken gick inte det.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 13 december, 2011 23:43

    Åh fy, vilka äckeldjur du har! 😮

    • 14 december, 2011 07:14

      Japp. De är de två i ett nötskal. Uäk.
      (Kanske skulle haft en lämplig äckleri-varning i början av texten.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s