Skip to content

Det var ett annat klipp i svansviftet, inbillade jag mig.

23 november, 2011

Humlehunden har ju varit lite halvkrasslig och konstig sedan förra senhösten. Från att ha älskat långpromenader och agilityträningar så var det plötsligt jättestopp. Hon stannade på långpromenaderna, redan vid brevlådan, och klängde kring benen eller huttrade, och på agilitybanan ville hon inte röra sig alls.

Hon kunde även morra till om någon lyfte henne och hon låg ibland och skakade i soffan eller gömde sig någonstans och ville inte vara med och nära, och var allmänt låg med svansen på trekvart.

Vi har varit hos veterinärer och kiropraktorer och tagit prover och klämt och känt och ändrat foder och inte hittat någonting. Alla prover ser bra ut och veterinären kom inte på så mycket mer att undersöka. Den sista veterinären pratade istället om att det var åldersrelaterat. ”Det kan bara bli så”.

Så vi har tagit det väldigt lugnt och när hon känts piggare så har vi tricktränat lite smått och tagit korta lufsarrundor i skogen, men inte gjort så mycket mer än haft lite kvällsmassage i soffan när det varit som värst.

Och jag har varit orolig. Och orolig.

När Spunkvalpen sträckte bakbenet för ett tag sedan så fick hon Rimadyl utskrivet, smärtstillande och inflammationshämmande, som hon skulle ta i en vecka, morgon och kväll. Och då bestämde jag mig för att ge Humlehunden det också. För om hon svarade på smärtstillande och blev piggare, så visste jag ju att hon var konstig på grund av att hon hade ont. Jag hade svårt att ta till mig att det skulle vara åldern (hon är ju bara tre).

Och hade hon ont – ja då ville jag veta vad det var med henne och hur vi kunde lösa det.

Så morgon och kväll gav jag Humlehunden och Spunkvalpen Rimadyl. I en vecka.

Redan tredje dagen med Rimadyl tyckte jag Humlehunden började ändra sig. Till det gladare. Det var ett annat klipp i svansviftet, inbillade jag mig i alla fall.

Mot slutet av veckan var hon väldigt mycket piggare. Inbillade jag mig. Små saker som sprallighet, intensitet i trickträningen, mycket piggare på promenaderna, lekte mycket mer med Spunkvalpen, och när jag tog fram klickern så riktigt tjoade det om hela henne.

Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Hade hon ont och Rimadylen tog bort smärtan, så ville jag ju såklart veta vad smärtan berodde på. Och då skulle vi ju in i hela veterinärsvängen igen, och det är verkligen inte kul att leta efter något man inte har en aning om vad det är och ta prover och sticka och röntga och söva och peta och knåda.

Blir hon sämre igen när jag slutar med Rimadylen, så åker vi till veterinären, sa jag till maken. Och så slutade vi med Rimadylen.

Det gick en första vecka och Humlehunden var fortfarande strålande pigg. Promenaderna blev längre och hon och Spunkvalpen tjoade runt i skogarna och hade det riktigt gott ihop. När vi tränade roligheter så sprätte det i hela lilla Humlekroppen och hon sög godisbelöningar blixtfort och började till och med kampleka lite igen och allt var jättekul.

Och så gick det ytterligare en vecka och Humlehunden var strålande pigg.

Och så gick det ytterligare en vecka och Humlehunden var strålande pigg.

Och så gick det ytterligare en vecka och Humlehunden var strålande pigg.

Och än är Humlehunden jättepigg och har så varit i flera veckor nu. Det är nästan så jag inte kan tro det, utan funderar på hur länge det går att inbilla sig saker och ting. Och nyper mig lite i armen för att kolla så jag inte drömmer.

Hon är med och på och ser ut att ha superkul. Inte ett stopp på långpromenaderna, tvärtom. Hon tuffar på som hon gjorde ”förr”. Svansen viftar och kroppen sprätter och ögonen är pigga och hon kramas och är med och nära och fysisk och kryper gärna upp i knäet för att pussas.

Och hon gjorde till och med ”Den dödsföraktande hoppet” igår kväll när vi tränade (ett väldigt avancerat trick där hon hoppar från en pall på ett dödsföraktande sätt, ha ha), och hoppar upp i famnen från golvet, kan man tänka sig. Det var länge sedan hon ville göra det.

Det känns helt otroligt. Förbryllande och otroligt. Som om jag inbillar mig.

Men just nu tänker jag inte fundera mer över vad det kan ha varit för fel eller hur länge hon kommer vara pigg och om det kommer komma tillbaka. Jag tänker vara i nuet, väldigt mindfulnessigt, och just nu tänker jag bara vara väldigt glad över att ha fått tillbaka min ”gamla” hund. Tillfälligt eller inte. Min ”gamla” pigga hund.

Och jag kan bara hoppas att hon kommer må bra och vara frisk från och med nu. Så hon är som vanligt. Så vi slipper ränna runt bland veterinärer och elände, utan ha kul ihop istället. Och må bra.

Min goa, goa älskade Humlehund.

Annonser
9 kommentarer leave one →
  1. 23 november, 2011 16:00

    Åh vad jag blir glad. Vad kul!! Rimadyl är ju just inflammationshämmande, så det kan väl vara en inflammation på något underligt ställe som nu har blivit ”bortskuffad”. Annacarin

  2. Maria Segedi permalink
    23 november, 2011 17:51

    Eller kan hon ha låst sig i tron att hon får ont av vissa saker pga en smärta som är borta sedan länge? Hoppas det håller i sig iallafall och konstigt du inte fått testa Rimadyl förut faktiskt för det är ett standardgrej tycker jag mig ha hört att prova.

    • 23 november, 2011 18:40

      Det var uppe på tapeten som hastigast, men det blev inget recept utskrivet vid det besöket och sen försvann tanken till nästa veterinärsbesök. Hade jag vetat vilken effekt det skulle ha hade jag propsat mer på att få det utskrivet.
      Men jag är glad över att vad det nu var förhoppningsvis är försvunnet 🙂

  3. 23 november, 2011 18:50

    Phu, så bra att det har hållt i sig. 🙂
    Kommer det tillbaka tycker jag du ska berätta för veterinären vad du gjorde och att dom faktiskt missade något hos din hund!
    Sen kan jag rekommendera att gå till en cert.fysioterapeut för hund, om du vill kolla igenom dina hundar. De känner verkligen om det är något i en muskel och så.

  4. 24 november, 2011 09:45

    Vad glad man blir när det går åt det hållet! Nu tänker jag, precis som alla andra, hålla alla mina tummar för att det håller i sig! 🙂

  5. 24 november, 2011 18:30

    Åh, så fint och bra och allting 😀 Hoppas verkligen hon får fortsätta vara pigg och glad och fin nu!

  6. 25 november, 2011 13:43

    Åh vad glad jag blir av det här inlägget, härligt med en pigg och glad humlehund igen. Hoppas det fortsätter så…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s