Skip to content

Och sen bredde skogen ut sig som ett barrigt lapptäcke

21 november, 2011

Med en smula hutter i luften, mulet med ännu inte nedtrillade regndroppar, träffades vi på parkeringen för att berger-promenera igår. Först gick vi en liten bit i kanten på byn, och sen bredde skogen ut sig som ett barrigt lapptäcke och vi kunde släppa alla sprilliga hundar.

Det är något visst med ett jättegäng hundar som tumlar runt i skogen och skuttar lite här, nosar lite där, leker lite med än den ena och än den andra, och rejsar lite själva eller i grupp bland buskar och mossa och tallar, och tar en svängom runt matte för att kolla att läget är bra. Härligt att se och hjärtevärmande, faktiskt.

Spunkvalpen, som ju löper, blev lite barnsligt och tafattigt uppvaktad av de två valp-pojkarna som var med. Lite sådär ”dra i flätorna”-uppvaktad. Själv förstod hon inte alls varför de skulle sniffa henne i baken hela tiden, och det tror jag inte de själva visste heller. Snart får jag kanske ha det där pratet om blommor och bin med henne, fast utan blommorna och bina. Det är bättre att det är storken som kommer med valpar. För så tänkte jag lägga upp det. Storken. Än så länge.

Efter vi promenerat bland tallar och rullstensåsar och mossor i alla möjliga färger och pratat viktigheter och oviktigheter, med regnet hängandes i luften, så kom vi fram till kräftdammen där jag tänkt vi skulle fika. Och precis när vi kom fram dit, så kunde inte molnen hålla sig längre, utan började släppa regndroppar både här och där. Men det gjorde inget, för vid dammen finns det ett krypin med tak och tre väggar och bänkar och bord, så där satt vi och gottade oss med kaffe och mackor och bakverk och pratigheter.

Efter regnet passerat så promenerade vi sista biten hem, mätta och torra, och jag tror att både tvåbeningar och fyrbeningar var nöjda.

Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge till nästa berger-promenix, om det nu inte exploderar opromenadbar vargavinter över skogarna här. Kanske att vi ses på Öland nästa gång?

———————————–

Bra saker jag fick veta under promenaden:

– Valptikar som inte blir rumsrena särskilt superbra, till exempel Spunkvalpen, brukar kunna ordna till det efter de löpt första gången. Det hade en av de som var med på promenaden hört av en veterinär. Så nu känner jag mig väldigt hoppfull faktiskt, för Spunkvalpen har inte gjort något inne sedan hon började löpa. Och det är ju jättelänge sedan.

– Det blir lättare för en hund att hitta ett spår som legat en halvtimme, än ett precis nylagt spår. Och det visste inte jag. När jag lagt spår åt Spunkvalpen har jag släppt på henne direkt för att göra det så lätt som möjligt, men jag fick tipset om att låta spåret ligga en halvtimme så det ”sätter sig”. Mycket intressant, faktiskt. Och så blir jag jättesugen på att lägga längre spår och införskaffa klädnypor och lägga apportpinnar i spåret och spåra under lite mer ordnade former. Än så länge har vi ju bara bus-spårat hundrameters-spår, men vi kanske skulle göra det lite mer på riktigt och allvarsamt men förskräckligt fnittrigt ändå. Fnittrigt är bäst, tycker nämligen både Spunkvalpen och jag.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s