Skip to content

Klick på dej du, säger jag.

10 november, 2011

En trött vanlig torsdagskväll. Ute är det svart som mitt i natten fastän klockan inte är så mycket. Här inne sprakar brasan och det är sådär höstmysigt fast lite vardag.

Borde vi inte hitta på nåt? säger jag till Humlehunden som ligger i soffan framför brasan och lojar sig. Kanske lära Spunkvalpen nåt av alla tusen trick som du kan?

Humlehunden svarar med att öppna ena ögat och stänga det igen.

Aha! Du tycker vi ska lära henne ”Goddag”? säger jag och Humlehunden blundar till svar. Perfekt trick, jue. Du är för klurig du!

När jag tränat Humlehunden på att stänga lådor eller trycka på knappar eller stänga dörrar eller ringa på telefonen, så har jag använt post-it-lappar som tass-target. Lätt och smidigt att kunna klistra fast dem lite här och där, där man vill att hon ska trycka till något. Och när jag lärde in ”kurragömma” så satte jag en post-it-lapp under köksön och sa ”spring och göm dej”, så sprang hon in under köksbänken som ett skott och gömde sig, trampandes på post-it-lappen.

Spunkvalpen kan också köra tasstarget med post-it-lappar. Jättebra, kan hon det, och jag tycker targetträning är så himla användbart till en massa andra roligheter när di väl kan det.

Fast herre mitt jehu vad Spunkvalpen trampar på de stackars post-it-lapparna. Jätteplaffigt trampar hon på dem, och fort. Jättefort. Med en eller två tassar. Ibland känns det som åtta tassar, men så många har hon ju inte så jag vet att det egentligen är omöjligt. Men när hon trampar som bäst och mest, så känns det som åtta.

Och om jag är en mikrosekund sen med att klicka, eller om hon inte trampar helt rent på den och inte får ett klick, så drar hon direkt igång som en flismaskin på den stackars post-it-lappen. Antingen krafsar hon ihjäl den med båda tassarna, eller tuggar ihjäl den, eller dansar någon slags regndans på den så det sprutar små post-it-lapp-bitar över hela rummet. Ungefär som en snöslunga, sånt sprut.

Så det går åt lite post-it-lappar. Fast det gör inget, tycker Spunkvalpen och jag. Huvudsaken är att man har roligt.

(Fast ska jag träna nåt där targeten ska ligga på golvet, så tar jag hellre ett plastlock nuförtiden, när det är Spunkvalpsträning. För att rädda några post-it-lappar från att döden dö.)

Idag tänkte jag att vi kunde träna in ”Goddag” om du har lust, säger jag till Spunkvalpen och letar fram klickern, och Spunkvalpen kommer sprattlandes direkt med flärpande öron och glittrande ögon, för vadhelst där klickern är inblandad är jätteroligt tycker Spunkvalpen så hon har visst lust alldeles jättemycket säger hela hon.

Och ”Goddag” är ett alldeles lagom torsdagstrick. Plättlätt tänker jag, eftersom hon redan har koll på post-it-lappar som tasstarget.

Jag sätter post-it-lappen i min hand och håller fram handen som ett ”Goddag” till Spunkvalpen vid hennes högertass. Lite förbryllat tittar hon på vad jag pysslar med, och varför jag stoppar post-it-lappen i handen. Förbryllnings-tittningen varar i sisådär en halv sekund, sen spärrar hon ut alla klorna som en katt ungefär och tjongar till mig med ett jätteskrap, från halva underarmen ända ner till långfingerspetsen. Som ett klo-high-five fast över halva armen också.

Aj fast bra, klickar jag. För hon gjorde ju rätt, tassen tog så småningom i post-it-lappen. Fast det hade varit trevligt om hon inte skrapat hela min underarm också, med klorna.

Jag håller fram handen igen, och hon klo-tjongar mig igen. Jättelyckligt gör hon det, hela kroppen viftar som en enda stor svans, för hon tycker helt enkelt allt är tokroligt.

Aj igen fast bra, klickar jag.

Fäll in klorna eller vad du nu gör, är du snäll, säger jag lite viskigt och Spunkvalpen floffar med ögonfransarna till svar att det tänker hon visst inte göra för det här var party-party.

Och så håller jag fram handen igen, och hon drar ett klockrent klo-tjong igen.

Aj för tredje gången men väldigt bra faktiskt, klickar jag.

Och så pausar vi någon minut och sen klickar vi några gånger till och så smyger jag bort post-it-lappen som är lite blöt för hon hann tugga på den också och alldeles finstrimlad har den blivit och egentligen är det inget kvar av den ändå, och hon fortsätter klo-tjonga underarms-handen fastän jag inte har någon post-it-lapp och sen pausar vi någon minut och sen klickar vi igen.

Fast hur jag än håller armen och handen och finurlar, så drar hon ett klo-tjong. Inget fint litet ”Goddag” rätt i handen, utan mer ett high-five-klo-tjong från halva underarmen ända ut i långfingerspetsen. Och det är ju inte ett korrekt och vackert litet ”Goddag” egentligen, fast hon gör det med sån glädje och sprallighet så hon vet inte vilken tass hon ska stå på och ögonen kvittrar ”galet roligt påhitt det här matte” och öronen flärper och allt är så… bra, där vi sitter på köksmattan och klickar ”Goddag”.

Och jag håller fram handen igen, och hon ”Klo-tjongar” mig alldeles klockrent. Klick på det.

Kanske dags att lägga på kommando nu då? Ett alldeles jättevanligt litet ”Goddag”? säger jag och tittar på min underarm som blivit så vackert röd, nästan sådär juligt röd vilket passar bra eftersom julen är på väg har jag hört. Spunkvalpen tittar också fast inte på min underarm. Hon tittar överallt och ingenstans fast väldigt uppmärksamt och jätteladdat och bara väntar på att få klo-tjonga igen.

Fast. Nu när jag tänker efter, är inte ett superspännande-annorlunda ”Klo-tjong” lite häftigare än ett jättevanligt litet ”Goddag” egentligen? säger jag till Spunkvalpen under tiden hon står och laddar för ett nytt ”Klo-tjong” och tycker aaallt är häftigare, bara hon får ”Klo-tjonga” en gång till.

”Klo-tjong”, säger jag och Spunkvalpen drar med tassen från halva min underarm ända ut i långfingerspetsen med klor och hela tasseriet.

Klick på dej du, för det där var ett av de mest korrekta och vackra ”Klo-tjong” på kommando jag sett i hela mitt liv, säger jag utan att berätta att jag aldrig någonsin sett ett ”Klo-tjong” förut. Men sen har jag ju aldrig haft en hund som Spunkvalpen förut heller.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. toktassarna permalink
    10 november, 2011 20:12

    *skratt* Här ingick ett klotjong längs benet ett tag i kommandot ”ligg”. Som tur är har vi kommit från det…

  2. 11 november, 2011 00:08

    HAHA! Tack för ett gott skratt! Nu har jag ont i kinderna av allt skrattande och ska nog passa på att lägga mig och drömma om klotjongande hundar (eller kanske något.. lugnare, så att man kan sova lugnt..?).

  3. 11 november, 2011 15:21

    Hoppas du blir av med klo-tjonget, det gör ju så förbaskat ont… De har ju så bråttom de små, vill göra allt på en gång lixom!

Trackbacks

  1. Hon har förstått konceptet, att inte klo-tjonga mig. « Humlespunk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s