Skip to content

För övrigt tror jag att ”Vah?” är mitt mest använda hundtränings-ord just nu, förutom ”bra”.

31 oktober, 2011

En liten sak, men en jättestor sak, fast en liten sak ändå. Fast för mig är den jättestor. Men kanske liten, fast gigantisk.

Jag pratar såklart om ”apporteringsträningen”.

Bästaste Spunkvalpen och jag rände ute i skogarna som vanligt och myste väldeliga, när vi plumsade rätt ner i en hög med jättestora kottar. Sådär grön-gul-skiftande jättelånga kottar, som såg ut som om de inte var riktigt mogna egentligen men trillat ner från grantopparna ändå.

Har du sett på maken till fantastiska kottar? sa jag till Spunkvalpen som också tyckte att kottarna var fantastiska och makalösa.

Vill du ha en? frågade jag och tog den finaste och största kotten och kastade den lite framåt på stigen några meter och Spunkvalpen ville jättegärna ha den störstfinaste kotten och spruttlade iväg efter den.

Det gör inget om du tar den och springer mot horisonten som vanligt, för det finns jättemånga kottar här. Och det är ju inte så att jag samlar på kottar i vanliga fall, det spelar ingen roll om kotten försvinner eller du vill behålla den för dig själv, fastän man blir ju lite sugen på att bli kottsamlare med tanke på hur makalösa de är.

Så sa jag till Spunkvalpen, lite sådär som om jag verkligen inte brydde mig om just den kotten fast lite ändå. Och så tittade jag lite till på kottarna.

När jag vänder upp blicken igen, så ser jag Spunkvalpen komma spruttlandes tillbaka i fullt tjolahoo med kotten i munnen, precis som när vi tränat apportering med repstumpen på altanen hemma.

Vah? hinner jag säga, innan hon trycker kotten i handen på mig. Precis som på altanen med repstumpen. Fast nu ute i skogen i det fria där hon har åttahundra andra spännande alternativ att välja, men hon kommer med kotten till mig.

För övrigt tror jag att ”Vah?” är mitt mest använda hundtränings-ord just nu, förutom ”bra”. För hon upphör aldrig att förpaffa mig, den där Spunkvalpen.

Tack tack, sa jag och tog kotten. Förpaffat tog jag den. Vad gjorde hon, bara sådär?

Såklart jag måste prova igen, för det här måste varit en tillfällighet.

Jag platsade Spunkvalpen och gick med kotten några meter in i skogen, puttade ner den lite i mossan, gick tillbaka till Spunkvalpen och sa ”varsågod”. Och hon brände iväg så blåbärsriset virvlade som i en tornadostorm, för att leta upp kotten igen.

Förskräckligt roligt vavava? sa jag alldeles förtjust. Man blir nämligen lite förtjust när man ser att Spunkvalpen går in för något med liv och lust och intensivt så det sjunger om kastrull-locken, det gör hon ju nästan jämt så ibland går man runt och är förtjust för jämnan. Och Spunkvalpen hade inte tid att svara, så roligt hade hon. Förskräckligt roligt, alltså.

Och förtjust förvånad blev jag när hon hittar kotten och kommer springandes med den i munnen, letandes efter min hand för att lämna av den.

Dra mig baklänges över en kulle blåbärsris, sa jag med min mest inlevelserika gladighetsröst när hon placerade kotten i min hand och släppte den och tittade på mig med stolta sprakande ögon och flärpande öron, och Spunkvalpen gjorde sitt bästa för att försöka sig på det också, dra mig baklänges alltså, för hon kastade sig över hela mig som satt på huk och fnittrade inombords så till den grad att jag inte visste om jag trillade omkull av inombords-fnittrandet eller av att Spunkvalpen kastade sig över mig. Men låg på marken bland mossa och blåbärsris gjorde vi, och fnittrade och tyckte att det här med att leta upp saker och komma tillbaka med dem till matte var av lika stor betydelse för mänskligheten som upptäckten av hjulet. Eller elden. Eller telefonen.

Och så gjorde vi om detta några gånger till. Och gömde kotten på svårare och klurigare ställen, och min duktiga Spunkvalp hittade kotten varendaste gång och kom tillbaka med kotten och strålade som solen och tyckte att det här var nog den roligaste leken hon någonsin lekt.

Och fastän hon tycker det om nästan alla lekar vi leker precis just när vi leker dem, så höll jag med henne jättemycket. För det här var minsann den mest förfiffligt roliga leken ever. Och jag trodde inte att vi skulle kunna leka ”gömma kotte-leken” än på lääänge, eller kanske aldrig riktigt riktigt.

Och det kanske aldrig händer igen, må så vara, men just i denna stund sökte och apporterade hon kottar som om hon aldrig gjort annat.

Det var såå stort.

Fast kanske egentligen inte för någon annan kanske, men för oss var det gigantiskt. Stort och vackert, ungefär som de grön-gul-skiftande jättelånga kottarna vi hittade i skogen var gigantiska jämfört med de små grå tallkottarna, fast större ändå. Och vackrare. Gigantisk och vackert, alltsammans.

För oss, i alla fall. Spunkvalpen och mig.

*yey*

Annonser
9 kommentarer leave one →
  1. 31 oktober, 2011 10:22

    Jag förstår precis hur stort det känns, jag har varit med om detsamma med Wahidah.. Och så står man där ”Men va? kommer du tillbaka? Knäpphund!” 😀

    • 31 oktober, 2011 20:54

      Visst är det för tokigt att man blir så förpaffad när de gör som man egentligen vill fast inte trott att de skulle göra just det, haha 😀

  2. 31 oktober, 2011 13:20

    Härligt! 🙂

  3. 31 oktober, 2011 17:29

    Kul att det går så bra med apportträningen 🙂 Det jag säger oftast till Busfröet är ”Låt bli katten!” Man tycker ju att efter 1 1/2 år borde han ha insett att katten inte vill leka med honom, hur mycket han än skäller och lek-bugar och viftar på svansen och skuttar runt.

    • 31 oktober, 2011 20:46

      Nu har vi inga katter kvar sedan vi flyttat, stallkatten ”följde med gården” till de nya gårdsägarna, men Spunkvalpen låter faktiskt bli katter fortfarande. Hon är nyfiken på avstånd men inte direkt på. Fast jag törs inte skriva att hon inte jagar katter, för skriver jag det så lär hon väl störta iväg efter första bästa bya-katt vi träffar på härnäst 😉

  4. 31 oktober, 2011 20:15

    Det är ju det där. Helt plötsligt hajjar de nåt man tragglat, och kan till och med generalisera! Snyggt jobbat Spunkis!

    • 31 oktober, 2011 20:43

      Jamenvisst äär det galet häftigt! Man ser liksom ”ploppet” när hon kopplar.
      Nu är jag ju supersugen på att träna vidare i andra miljöer, annan störning och andra föremål.
      Hon är för underbar den här Spunkprylen till berger som jag turligt nog fått hem till just mig 😀

  5. Birgitte permalink
    1 november, 2011 09:07

    Blir alltid i jätte gått humör när jag läser din blogg, och idag var inget undantag! Min lilla tollare och jag har precis börjat apport träningen och jag längtar efter kottegömmaleken jag med!

    • 1 november, 2011 09:16

      Vad glad jag blir, tack! 🙂

      Och kottegömmaleken är fantastiskt rolig, hoppas ni får tokroligt ni med 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s