Skip to content

”Kanske, kanske inte”

25 oktober, 2011

Under dessa dagar med koppelvila för Spunkvalpen, så har vi såklart tränat koppelvett. Spunkvalpen älskar att träna, och jag älskar Spunkvalpen, så det är så bra att passa på med sånt viktigt som koppelvett när man ändå är tvungen att ha kopplet på hela tiden.

För övrigt är hon väldigt, väldigt ohalt. Hjärtat mitt jublar och kroppen andas ut över att det inte verkar varit något värre än en muskelsträckning, för nu travar hon runt med sin allra vackraste, luftigaste och trummigaste spunktrav och hoppar upp i soffan igen utan att tveka. Phu.

Ska vi låtsas ha lite träningsläger? sa jag till Spunkvalpen. Lite bootcamp med koppelvett kanske? Och Spunkvalpen var såklart med, hon är ju det liksom automatiskt. Jag undrar om det sitter i öronen. Eller i själva öronflärpet, kanske.

När Spunkvalpen och jag är ute och ränner själva så har inte koppel varit något problem egentligen. Hon drar vanligtvis inte, fastän hon tillfälligt kan glömma bort sig ibland, och om hon drar till så stannar jag och då tvärnitar hon och vänder sig om och undrar varför jag är en sån mespropp som slutat gå och då går jag igen för då slaknar ju kopplet när hon vänder sig om. Är hon väldigt överladdad, det vill säga den första minuten på promenaden, så vill hon gärna kampa lite med kopplet också. Men det slutar hon med när vi börjar gå lite vettigt, så jag har inte upplevt det som ett jätteproblem heller. (Däremot en övertaggad och okopplad Spunkvalp på träningsplanen, då kampar hon med vildhet vadhelst som går att kampa med. Till exempel min tumme, i brist på tröjärm. Hä hä.)

Men däremot har vi haft lite diskussioner om att man inte kan springa hit och dit och överallt när man har koppel på sig och Humlehunden är med och jag ska hålla styrsel på dem båda två. Ofta har jag kvällspromenerat dem var för sig, just för att slippa härja om att inte knyta fast varandra med svansen i varandras koppel.

Humlehunden går så vackert och förtjusande vid sidan, och så kommer Spunkvalpen och sprätter runt som en ballong i ett snöre och virar kopplet runt öronen benen på mig eller hoppar över Humlehunden för att ta sig till andra sidan och Humlehunden och jag bara skakar på huvudet och säger ”tonåringar alltså”. För vi har bestämt att Spunkvalpen inte är en bäbis längre, utan en tonåring.

Så under veckan som gått har vi tränat ”slakt koppel” och ”håll till höger” (för jag är en sån där tvärtomprick som gillar att ha hundarna till höger istället för vänster) och ”trassla inte in dig i kopplet” och ”sluta fläta koppel i varandras öron” och sånt viktigt. Spunkvalpen tyckte inte det var lika viktigt som jag och Humlehunden, men hon kan förhoppningsvis förstå nödvändigheten i koppelvett i grupper om två på sikt.

Och igår kväll, när vi tog kvällsrundan alla tre, så var det som om något hänt. Som om poletten trillat ner, efter en veckas bootcamp och träningsläger och koppelträning i grupp.

För plötsligt hade jag båda hundarna i en och samma hand på slakt koppel vid sidan om mig. Hela promenaden. Om man nu inte räknar första minuten, men det gör inte vi. Men hela promenaden, på riktigt.

Det var så makalöst häftigt att se det faktiskt. Och eftersom jag är närmast så har ju jag bäst åskådarplats och kan se precis vad som händer, det är ju en av roligheterna med att vara just den som håller i kopplet. Och det var ljuvligt.

Kan vi ha det såhär från och med nu? sa jag och låtsades som att jag hade full koll. Men på riktigt, från och med nu?

Och Humlehunden nickade och Spunkvalpen flärpte med öronen till svar och jag funderar fortfarande på om ett öronflärp är ett jakande svar eller om det egentligen lite lurigt betyder ”kanske, kanske inte”.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 25 oktober, 2011 13:48

    Ja, så var det ju det där med koppelvett när man har två hundar. Jag har faktiskt också tillbringat veckan med att träna det. Man är ju dålig på sånt där med koppel, när man bor på landet. Oftast är dom bara kopplade dom femtio metrarna längs vägen innan man kommer till åkern, som sen leder till skogen. Men jag har tagit mig i kragen nu, och börjat koppelträna. Men jag har inte haft dina framgångar, kan jag ju erkänna. Här hoppas det fortfarande över varandra, kryps under varandra, och allmänt snurras och trasslas.

    • 25 oktober, 2011 15:52

      Mina framgångar kan vara ytterst tillfälliga, haha. Eventuellt (förmodligen) var den promenaden undantaget som bekräftar regeln om hopplösa tandemkoppel-hundar 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s