Skip to content

Ytterligare ett varningstecken, men inget av detta såg jag. Eller ville se.

19 oktober, 2011

Jomenvisst har vi fortsatt med ”Projekt Apportering” även idag. Man kan ju inte låta bli att ha roligt när man har en Spunkvalp, menar jag.

Efter att första klickerpasset på morgonen gick bra, hon lämnade den lagom intressanta repknuten i handen på mig varendaste gång, så bestämde jag vi oss för att göra saker och ting lite mer… wild and crazy. Jag ville göra det liite svårare bara, men Spunkvalpen ville göra det lite mer wild and crazy. Så så fick det bli.

Så vi flyttade oss från den begränsade ytan på glasaltanen och gick till köket istället. Och lite ”ta den” och lite ”tack” hon hämtade repstumpen så fint så, och lämnade den i handen på mig.

Så då gömde jag repstumpen under köksön, men hon hittade den och ålade under köksön och hämtade den och skuttade sedan och lämnade repstumpen i handen på mig.

Och när vi gjort det roliga några gånger, gömma repstump, så gömde jag repstumpen igen, och sen när hon hittat repstumpen så gömde jag självaste handen som hon skulle lämna repstumpen i, bakom ryggen på mig själv.

Snacka om wild and crazy, gömma handen liksom, vavava? sa jag till Spunkvalpen och hon höll med.

Fast Spunkvalpen vet ju att handen är någonstans i änden på min kropp, hon är ju lite clever sådär, så den lätta gick hon inte på. Hon bara travade runt ryggen på mig och lämpade av repstumpen i handen på mig där, fastän jag tyckte att jag gömt handen nåt alldeles superfinurligt piffigt.

Men några gånger till så tränade vi på att söka handen, jag backade när hon kom mot mig så hon fick kämpa lite för att nå handen, och hon var så himmelens duktig så jag blev sådär jättestolt och tänkte att just nu skulle vara ett ypperligt tillfälle för Dolda Kameran att hoppa fram och säga att de filmat alltihopet och så kunde jag haft det här underbara träningstillfället förevigat och sparat i en låda och så kunde jag tagit fram filmen från det här träningstillfället och titta på det efter något annat träningstillfälle när det gått åt pipsvängen bara för att återuppleva den härliga pirriga känslan i kroppen som jag tror vi båda hade. För om man tittade på Spunkvalpen så såg hon ut att ha jättemycket pirr i kroppen faktiskt. Fast så ser hon å andra sidan ut nästan jämt.

Hur kan vi göra det liiite svårare nu då? sa jag och tittade på Spunkvalpen som viftade med Berger-tungan något alldeles fantastiskt kaxigt, lite som om hon sa ”Bring it on” fast med tungan.

För vi hade gjort det svårare med till exempel lokalbyte, lite störning från Humlehunden, förändring av plats att hämta repstumpen på, söka gömd hand, och lite sånt viktigt. Vad kunde vi hitta på nu då?

Vi kanske ska byta repstumpen till något annat? sa jag utan att veta att från och med nu skulle det bara gå utför. Sånt glömmer man i stundens träningspassion, hur man låter bli att vara tuvan som stjälper lasset. Att själva hemligheten med Spunkvalpens förträffliga apportering var ju att ha en sak som är tillräckligt intressant för att vilja plocka upp den, men tillräckligt ointressant för att vilja släppa ifrån sig den och ha godisbelöningen mer.

Ska vi ta den jättespännande röda bollgrejen istället? sa jag till Spunkvalpen som inte kunde hållit med mig mer utan hoppade upp och ner och flärpte med öronen. Ytterligare ett stort varningstecken på att nu är förträffligheten snart ett minne blott, med tanke på intressantheten hos apporteringsobjektet. Men inget av detta såg jag. Eller ville se.

Levde jag i förnekelse i precis just den stunden, tänker jag såhär i efterhand?

Så jag tog den röda bollgrejen och gjorde det jättelätt igen och lade den någon decimeter från Spunkvalpen, och sen sa jag ”Ta den”.

Och hon tog den.

Sen sprang hon sitt allra fortaste bort. Jättebort. Åt helt fel håll. Tillsammans med den röda bollgrejen.

Mäh? sa jag och tittade på min alldeles jättetomma hand som jag trodde skulle få emottaga en röd bollgrej å det snaraste, från en väldigt ivrig Spunkvalp.

Och nog var Spunkvalpen ivrig, men sannerligen inte på att lämna ifrån sig en röd bollgrej. O nej.

Och eftersom jag verkligen läst Kontaktkontraktet så vet jag ju att om hundskrället valpförtjusningen inte kommer tillbaka med saken i fråga, så ska man till exempel bara ignorera och gå därifrån. För då kommer valpen att upptäcka att det inte var så roligt att leka med saken i fråga, utan komma tillbaka så småningom och undra varför man inte vill leka och jaga valp längre. Och då ska man låtsas som ingenting och inte alls vara leksugen längre. Så det ska bli lite tråkigt.

Så det gjorde jag. Gick därifrån. Bara för att jag inte kom på något annat att göra, i ren förpaffning.

Och Spunkvalpen kunde inte bry sig mindre om det, för hon hade ju roligaste röda bollengrejen och tänkte aldrig i tyska päronlunden lämna i från sig den.

Aldrig! sa hon när jag frågade, jättetydligt som om hon pratade människospråk nästan, och då frågade jag ändå ganska så snällt faktiskt. Snällt men bestämt. Och bestämt. Fast hon är ju så rackarns snabb.

Så nu sitter jag här. Och funderar över hur tokigt det blev bara för jag blandade in en röd bollgrej mitt i alltihopet.

Vad har jag lärt mig? Jo. En röd bollgrej ska jag apselut aldrig mer blanda in i en dittills lyckad apporteringsträning. Det skriver jag upp i ”Projekt Apporterings-boken”. Ungefär tio gånger på rad, skriver jag upp det.

Och jag har gott om tid att skriva det, samt tänka över mitt misstag, samt ångra mig, för Spunkvalpen ska ju vila en hel vecka till.

En  hel vecka.

Och på en hel vecka måste jag ju kunna få tag i den röda bollengrejen igen så vi kan fortsätta ”Projekt Apportering”.

Jag menar, hon måste ju sova någon gång. Och då kan jag ju sno tillbaka den. När hon sover. Eller så.

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. 19 oktober, 2011 13:44

    Kaos kommer naturligt med saker till mig, vill leka med mig och kampa. Pascal däremot är som Spunkvalpen! Högsta belöningen är att kasta kongen, jaga honom lite, och så vill han lägga sig med den själv och tugga. Gjorde mycket när han var liten att jag ignorerade leksaken han höll i och bara berömde honom och klappade honom, alltså i vardagen. Hände inte så ofta, men tillfällena blev ändå fler och fler. Byte i träning skedde med godis och inga krav på avlämningar, och apporteringsträningen skedde helt enkelt med apporter. Och även där fick jag minsann kämpa lite innan han innan han slutade gå iväg med apporten och lägga sig och tugga på den… 😉

  2. 19 oktober, 2011 13:54

    Btw, Pascal är nu så gammal att han faktiskt kan komma tillbaka med även den roligaste saken, även om han ogärna gör det. Framför allt kan han tycka det är mysigt att komma med sin leksak, inte för att lämna ifrån sig den utan för att han tycker det är himla mysigt att bli kliad på rumpan och socialisera med matte med kong i munnen 🙂

    • 19 oktober, 2011 14:58

      Jag vill ju gärna kunna använda leksak som belöning i t ex agilityträningen, men där är det fullständigt hopplöst eftersom hon tar saken och drar ärevarv ända till Malmö, haha. Men jag trodde hon skulle gilla att komma med leksaken så vi kan kampa och kramas en smula, men nä. Stållehund.

      Humlehunden är tokduktig på att hämta saker, och man kan ju göra så mycket kul med det. T ex namna saker att hämta (pinne, boll, toffla, strumpa) eller namna avlämningsstället (handen, lådan med alla tuggben och leksaker så hon kan ”städa” själv, kökslådan och stänga den, tvättmaskinen osv.) Roligaste tricket är när hon springer med saker till sonen. T ex lappar, en vante, eller det mest användningsbara – jag ger henne värmeljus i köket som hon springer med till sonen i vardagsrummet och så tänder han dem där 🙂
      Så det hade varit roligt om jag fått det att funka även med Spunkvalpen. Någon gång. Hähä.

      • 19 oktober, 2011 19:32

        Fast det är ju del av belöningen, i mina ögon. Visst, Pascal kan tänka sig att kampa (tror dock aldrig det har hänt att han kommit och bett om mer kamp efter avslutad kamp dock), men jag gör det rätt sällan för jag vet att vad han helst vill göra är att springa iväg. Så klart han får göra det också, under hejarop från matte! Men så får man istället jobba på att få tillbaka den igen när det faktiskt är nog på springandet. Alla hundar leker olika, men man kan använda även såna här beteenden som belöning.

        Hähä, du ska förresten se Pascal göra uppletanden. Han äääälskar det, sitter mer eller mindre och skriker när jag gömmer och kommer för att släppa på. Springer snabbt som en vessla kors och tvärs för att leta efter leksaken, hittar den och lägger sig pladask och tuggar på den 😉

      • 19 oktober, 2011 19:40

        Absolut, kampa älskar hon och går igång på det jättetoppenbra. Men jag skulle till exempel vilja kunna lägga en kampleksak i änden på en agility-rakbana och hoppas på att hon tar den och söker upp mig, till exempel för att kampa. Eller lite runtikringmig. Åtminstone inte ta den och springa in på lydnadsplanen på ärevarv (jo, har hänt, jättepinsamt, haha).

        Men det är bara att träna, någonstans kommer jag hitta knappen 🙂

      • 19 oktober, 2011 19:45

        Och jag glömde – Spunkvalpen är tokglad i uppletanden också. Antingen spår eller sök, inomhus eller i skogen. Hon blir som tokig så fort hon misstänker att jag är på gång att gömma något som hon ska få leta upp. Vessla är en mycket passande beskrivning, otroligt roligt att se 🙂
        Det är för härliga hundar vi har, hörredu 🙂

  3. 19 oktober, 2011 16:46

    När jag läser kommentarerna så ler jag… Jag har ju träffat Pascal och vet att det är precis så där han gör 😛 å att han älskar att bli kliad på rumpan! Kliar man inte får man skäll;)

    men visst kan du väl använda leksaker i belöningssyfte, men du får lära henne att inte springa iväg med saken. Sätt snöre i, kasta och fiska in både hund och leksak och belöningen blir att leka med saken MED dig!?! Plättlätt eller hur :p Hur det funkar i verkligheten vet jag dock inte, men det låter bra!

    • 19 oktober, 2011 17:41

      Det är så jag gör idag, har alla leksaker i lååångt snöre och så får jag vara blixtsnabb, hähä 😉
      Så det funkar, det gör det 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s