Skip to content

Vem det än var, så kan det inte varit någon som lektränat agility med en Spunkvalp

10 oktober, 2011

Idag regnade det så vackert på eftermiddagen, sådär riktigt höstligt regn med lite blåst runtikring sig.

Och höstligt regn med lite blåst runtikring sig tycker jag om, för då virvlar alla orange-gula och röda löv så vackert tillsammans med alla regndropparna och så blir alltsammans som ett enda stort höstkonstverk som förändras för varje ögonblink man tar.

Och eftersom det regnade och blåste så åkte såklart Spunkvalpen och jag till klubben för att träna lite agility.

Jag blir så himmelens glad över att se att regn inte bekommer Spunkvalpen längre. Vi har tränat som tokar när det duggat och regnat, så fort jag sett himlen öppnat sig så hoppar vi ut på gräsmattan, eftersom jag inte ville att Spunkvalpen skulle bli lika fjantig som Humlehunden som vägrar sticka ut en tass när det är lite blött.

Och sannerligen.

Mitt i detta höstliga konstverk av blåsiga regndroppar och löv, så sprang hon genom blöta svarta tunnlar, blöta gula tunnlar, blöta blå och böjda tunnlar, och till och med genom den väldigt blöta platta tunneln. Och hon sprättsprang genom alla dessa blöta tunnlarna, ikapp med höstlöven och regndropparna, med mungiporna rätt upp i taket (har ni tänkt på att när en Berger öppnar munnen så far mungiporna upp lite automatiskt, precis som om de skrattar, och det tror jag faktiskt att de gör, hela tiden) och tungan fladdrade som en halsduk i vinden och ögonen glittrade så fröjdeglatt och alltsammans var vackrare än det vackraste höstkonstverk multiplicerat med hundra. Så vackert var det.

Vi tränade kontaktfält på den stora balansen och det stora Aet också. Jag har inte tränat med Spunkvalpen på hela stora balanshinder innan direkt, bara ändar eller bäbisbalanser, så det var riktigt roligt att se att hon inte var rädd eller tveksam det minsta utan skuttade så glatt. Och sen hade jag ju sonens urväxta fårskinnstoffla i ett tjockt snöre som kampbelöning, det gjorde såklart sitt också.

När vi plumsat runt i regnet en stund, och regnet började avta och solen spricka fram, så sneglade jag lite bort mot träningsplanen där det stod en bana uppställd. Och när jag kikade lite närmre så såg jag att det var en lätt Klass 1-bana, ungefär som en paragraf i formen.

Pirrar det lite kroppen på dej också när du ser en plättlätt Klass 1-bana bara stå och skräpa? sa jag till Spunkvalpen.

Och jo, det såg ut att pirra i kroppen på henne, faktiskt.

Det är ju lite synd om banan om den ska stå alldeles oanvänd sådär jättelänge…? sa jag till Spunkvalpen.

Och hon såg verkligen ut att tycka synd om den stackars oanvända banan, fast hon såg väldigt glad ut när hon tyckte synd om den.

Vi kanske skulle…? Bara en liten gång…? viskade jag och nickade lite mot banans håll till.

Och då skrattade Spunkvalpen sådär finurligt igen, och öronen flärpte, och sen sprang vi genast bort till banan och sänkte alla hinder till ungefär en decimeter och bytte ut slalomdelen till en platt tunnel. Och sen provade vi.

Starten var fantastisk, och sen blev det bara bättre. Öronen flärpte så hon nästan lyfte från marken och hon sprang över hinder och genom tunnlar och gjorde byten på avstånd i mittendelen på paragraf-banan och sen styrde jag jättekonstigt helt plötsligt för jag blev så paff över hur tänd hon var och sen blev jag jätteglad över att se just hur tänd hon var, men då hade hon redan bestämt sig för ett annat hinder eftersom jag var säkert en hel sekund sen i min dirigering. Och sen sprang vi i mål och låtsades som att vi vunnit hela VM och det tyckte Spunkvalpen var otroligt roligt att tjoa jättehögt och få en urvuxen fårskinnstoffla att segerkampa med.

Och sen tränade vi på att sluta när det går som bäst. Så vi slutade där. Efter målgången.

Det är verkligen, verkligen jättesvårt att sluta när det går som bäst. Men vi tvingar oss, både Spunkvalpen och jag, att sluta just då.

Vem var det egentligen som kom på det där fåniga med att ”sluta när det går som bäst”? Vem det än var, så kan det inte varit någon som lektränat agility med en Spunkvalp och precis tagit sig igenom en hel bana för allra första gången och haft tokroligt och upplevt allt detta tokroliga mitt i ett höstligt konstverk med löv och regndroppar som virvlar runt i luften i en vacker höstvind.

Nä, det tror jag inte den personen har. För det är jättesvårt. Men det gick.

Annonser
One Comment leave one →
  1. 10 oktober, 2011 23:30

    ÅH, vad otroligt underbart allt låter 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s