Skip to content

– Dags för nya metoder? sa jag och petade på Spunkvalpen.

27 september, 2011

Vilken skillnad det är på en sex-månaders-valp som får tillräckligt med motion och mental stimulans, och en sex-månaders-valp som inte får det. I’m just sayin’.

Nu när vi är inne på dag tre på ta-det-lugnt-prylen, så tror jag Spunkvalpen håller på att implodera.

Jag har för mig att Paulina som har Darbouka (samt en väldigt intressant blogg) skrev någon gång för länge sedan, att om inte Bouka får sin dagliga dos med att springa fritt, så är hon rastlös på kvällen. Som om det är något som saknas.

Och jo, jag instämmer verkligen i det. Trots att situationen inte är precis likadan. Men ändå.

För Spunkvalpen och jag kör mental aktivering som tokar, och jag proppar tomma tejpade toarullar med läckerheter och gömmer dem, och jag kliar på magen och hundmasserar och klickertränar stadga och lugna trick och typ hundra saker man kan göra med en låda. Och i förra veckan hade vi lammslakt, så jag har kokat lammhjärta och tärnat dem och har som klickbelöning. Och jag har offrat en hel radda med lammrevben, som Spunkvalpen erbjuds ett och ett lite nu och då som läckra tuggben. Och tränar kloklippning och stå på bord och petas i öronen och sluta tugga på borsten och annat sånt viktigt som man gör i stillhet.

Men ändå. Stackars imploderande Spunkvalp.

Ingen fysisk träning, och inga lufsiga (spunkiga) skogsrundor. Och utan framför allt skogsrundorna, där hon kan tjoa loss i mossan och springa runt som hon vill, så håller hon på att bli tokig. Och med tokig menar jag inte tokig på ett förtjusande knäppt sätt.

Så vad göra?

Jo. Efter en förmiddag av tre sekunders sova i soffan, och åttahundra timmars rastlöst spunkade och skällande och flismaskinsliknande demoleringar av ett handtag till amerikakofferten och sonens toffla och säkert någonting till som jag inte hittat än, trots stilla-träning, så kände jag att nu får vi ta till nya metoder. Vi är trots allt bara på dag tre. Dag tre av fjorton (ev. tio).

Vi måste attackera ta-det-lugnt-prylen med nya metoder, helt enkelt.

Dags för nya metoder? sa jag och petade på Spunkvalpen. Och hon prillade och stirrade och var sådär heltokig som bara en understimulerad Spunkvalp kan vara.

Jag stoppade den prilliga Spunkvalpen i bilen och åkte in till stora staden. Där tog jag Spunkvalpen under armen och traskade först till djuraffären, för där finns jättemycket dofter och människor och smådjur och hundar och pryttlar. Sånt som en Spunkvalp kan tänkas tycka om att titta på.

Vi provade ut ett nytt halsband (sånt där knallbra halvstryp som är så lätt att dra av och på som hon ska få ha sen när hon blir stor) och ett koppel (hon tuggade sönder sitt andra, som den flismaskin hon är). Det tog en jättelång stund, och Spunkvalpen fick sitta still och prova halsband jättelänge och hon kunde det. Faktiskt.

Sen tittade vi jättelänge på kaninerna, dem tyckte hon om. Fast hamstrarna tyckte hon var lite föör konstiga, rännandes i det där hjulet. För att inte tala om undulaterna. Och en liten smula Kolmården-stämning tror jag vi lyckades jobba upp där ett tag.

Och sen hade vi tuggbens-utprovning. Jätteroligt, tyckte Spunkvalpen. Hon fick sniffa sig igenom säkert femton-tjugo olika alternativ innan hon fastnade för ett med bacon-smak.

Och personalen i djuraffären kanske tyckte det var lite konstigt att vi var i djuraffären i nästan en timme för ett litet halsband, ett litet koppel och två små tuggbens skull. Men nöden har ingen lag. Ska man aktivera någon passivt, vilket i sig själv är jättekonstigt, så krävs lite påhittighet. Framstår man som knäpp, så gör man.

Sen siktade vi in oss på en bänk på Stortorget, Spunkvalpen och jag. Från djuraffären till parkbänken är det sisådär tio-femton meter, och Spunkvalpen fick promenera hela den biten alldeles själv och lukta på allt. Utan att jag sa ”nu går vi” en endaste gång. Alla stolpar och pinkefläckar och fotavtryck och vad det nu kan finnas mer för doftigheter på en gata i stan. De tio-femton metrarna tog säkert lika många minuter som meter. Eller, fler minuter än meter tog det faktiskt. Femton meter på tjugo minuter. Inte illa, faktiskt.

Och när vi kom fram till bänken och satte oss, så höll alla torghandlarna på att packa ihop sina försäljningstält och slamrade och smällde, och folk sprang hit och dit, och alla skolelever verkade ha slutat skolan samtidigt för alla var på torget med sina cyklar, och det kom hundar och torgduvor och små barn i barnvagnar och en tant med rullator och en farbror i rullstol, och en lastbil backade och fes och pep, och ett ungt par bråkade och skrek jättehögt, och en kompis kom förbi med sina två små barn som klappade och kramade Spunkvalpen som verkligen ville bli klappad och kramad och skötte sig exemplariskt och satt så fint. Och sen fortsatte Spunkvalpen att titta på allt som hände, överallt.

Bättre än TV? frågade jag Spunkvalpen. Och jag tror hon svarade ja. Fast utan ord, för hon var lite upptagen med att titta på de stora skramliga vagnarna med osålda blommor som en torghandlare skulle balansera upp på en lastbil.

Efter en timme så tyckte jag det räckte, men Spunkvalpen skulle säkert kunna suttit kvar där en timme till. Men jag tog henne under armen och gick till bilen och åkte hem.

Och jo. Nu ligger hon i soffan och tuggar på sitt bacondoftande tuggben. Hon skäller inte just nu. Eller tuggar sönder saker som ska vara hela. Eller tassar runt rastlöst och frågar hur många dagar det är kvar på ta-det-lugnt-prylen.

För tillfället är det så.

Humlehunden, som hämtat sig från HotSpot-anfallet och äntligen piggnat till, tack gode gud, tycker det är jättebra att Spunkvalpen släpar hem bacondoftande tuggben till henne också. Och jag tror att de mellan tuggorna kommer överens om att Spunkvalpen ska bete sig förtjusande odrägligt i morgon också, så vi åker in till stan i morgon med. Och hämtar hem fler exklusiva tuggben. För sånt lyxigt gillar Humlehunden.

Jo, så tror jag de pratar. Fast tyst så jag inte ska höra.

 

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 27 september, 2011 21:29

    Det där med att inte få springa känner jag oxå igen och nickade instämmande när jag läste det hos Paulina oxå den där gången för länge sen…

    Vilken bra aktivering med djuraffären! Den använde vi förra veckan när Drömma inte fick chansen ett springa lika mkt som hon ville, superbra!

    Kul att läsa att Humlehunden mår bättre!

  2. 28 september, 2011 09:05

    Det är tur att dina hundar har en så påhittig och tålmodig matte! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s