Skip to content

Som att äta fil och flingor, fast utan fil. Och utan flingor också, för den delen.

21 september, 2011

Vi håller på att spana igenom de närmaste skogarna vid Nya Huset, Spunkvalpen och jag.

Än så länge har jag noll koll och räknar med att gå lite vilse här och var, min vana trogen. Men det tycker Spunkvalpen bara är roligt. Hon tycker i och för sig allt är roligt, så det hade ju varit konstigt om hon inte skulle uppskattat lite vilsenhet också.

Vid Gamla Huset och de underbara skogarna där, så brukade Humlehunden och jag packa frukosten i ryggsäcken och smita ut på låånga rundor tidigt på morgonen. Sådär tidigt så fåglarna kvittrade och mossan doftade himmelskt och älvorna dansade på ängarna och bäckarna porlade sitt vackraste porl. Och så gick vi i flera timmar och njöt av allt skogigt och bäckigt och ängigt och lyssnade på skogsfåglar och tittade på skogsblommor. Och mumsade frukost vid den mysigaste bäcken på den mjukaste mossan. Och sen gick vi lite till. Långt, gick vi.

Men nu när Humlehunden blivit lite hängig (vet fortfarande inte vad det beror på) och inte vill med på långpromenader längre, och Spunkvalpen inte ska gå så långt för hon är ju bara en pluttvalp, så blir rundorna inte så långa i kilometer räknat. Vi kan vara ute timmavis ändå, det är ju svampplockar-säsong för böfvelens, men det blir inte några milslånga promenader just nu.

Så det kryper lite i benen på mig. Delvis för att jag inte hittar i skogarna här ännu och inte kan ta milslånga promenader hur som helst, delvis för att Humlehunden som får gå långt inte vill, och delvis för att Spunkvalpen som vill gå långt inte får.

Och ta en långpromenad utan hund är ju helt meningslöst. Komplett meningslöst.

Som att äta fil och flingor, fast utan fil. Och utan flingor också, för den delen. Vad har man då kvar? Ett ingenting.

Eller titta på en film utan handling. Och utan film också, för den delen. Vad har man då kvar? Ett ingenting.

Det blir helt enkelt inte samma sak. Och utan vettiga promenadrundor i lite vettigt tempo lär jag bli tjock som ett troll. Tjock som ett troll, säger jag.

Man får verkligen offra sig när man har Humlehundar och Spunkvalpar. Sin figur, till exempel. Sånt viktigt (ha ha) får man offra.

Men lite valprundor tar vi i alla fall, Spunkvalpen och jag, i nära-skogen vid nya huset.

Vi har hittat enorma hav av trattkantareller. Och badbart vatten på två ställen hittills. Jag var lite orolig för badandet ett tag, för det finns en jättefin damm åt ena hållet men där simmar ädelfiskar så där får inte hundar bada, och det finns en jättefin damm åt andra hållet, men den är instängslad och man får tydligen inte gå där alls. Och då tänkte jag att det var ett märkligt ställe man hamnat på där man inte kan bada i de pölar som finns.

Men Spunkvalpen och jag är inte kräsna, däremot lite kluriga okräsna och väldigt flexibla, så vi badar i ån och i något slags grustag tror jag det är.

Eller, vi och vi. I ån bakom huset badar vi ihop, men grustaget får hon bada själv i. Själv som i ensam. Det finns faktiskt gränser för hur mycket man offrar sig. Även om man råkar ha en Humlehund och en badglad Spunkvalp. Faktiskt.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 21 september, 2011 21:40

    Tråkigt att Humlehunden fortfarande inte mår bra 😦
    Har ni kollat borrelia eller ryggen? Man mår så dåligt när ens vänner inte mår bra..

    • 21 september, 2011 21:52

      Japp, jag har kollat henne hos vet och tagit prover och varit hos kiropraktor och allt ser jättebra ut. Inte bara bra värden, utan jättebra. Ingen borrelia heller, det frågade jag speciellt om. Så jag fattar ingenting. Tråkigt är det, jag saknar henne på promenaderna och i träningen. Agility är knallkul att träna med Humlehunden när hon är på G.
      Maken har adopterat henne som sällskap i tv-soffan på kvällen, så hon har fullt upp ändå 😉
      Veterinären sa att ett alternativ är att ha henne på smärtstillande någon vecka eller två för att se om det blir någon förändring, om det är så att hon har ont ändå. Jag ska fundera på saken. Känns lite olustigt att proppa i henne piller, men visst. Då skulle man ju få veta om hon har ont eller inte.

  2. 22 september, 2011 15:36

    Hoppas verkligen hon blir frisk… Har hon depression kanske? Jag skulle prova smärtstillande, för då har man ju ändå chansen att se om något gör ont eller om hon mår dåligt ändå! Det blir ju en månads karens, man vad gör det om ens vän blir frisk!
    Inez åt smärtstillande i en månad och jag såg så stor skillnad att jag helt klart är för smärtstillande när det gäller att få igång hunden igen.

    • 22 september, 2011 16:39

      Intressant att du såg skillnad! Jag ska ta mig en funderare på det, om inte annat för att utesluta smärta. Känns inte kul att ha det såhär.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s