Skip to content

Spunkvalpen ääälskar själva placeringen av nya huset.

16 augusti, 2011

Spunkvalpen tycker att flytten till nya huset är mycket spännande. Speciellt placeringen av själva huset.

Idag bor vi på en gård som ligger en liten bit från byavägen. Lugnt och skönt och frid och fröjd. Nya huset däremot ligger precis invid en liten väg, där det ibland kör förbi någon bil, men oftare dyker det upp promenerade eller cyklade människor med sina hundar eller barn eller metspön eller fikakorgar.

Och oj.

Humlehunden, som består av ett gäng larmande raser och en kvarts vakt, har jag lärt in ”Tack det räcker” på. Det vill säga att hon såklart får bejaka sina ursprungliga drifter att skälla när hon hör att någon är på väg eller något händer, men efter ett skall eller två eller tre så säger jag ”Tack det räcker” med innebörden ”Tack att du sa till och nu tar jag över”. Och då slutar hon skälla och kommer skuttandes, nöjd med att ha slutfört sitt larmande uppdrag.

Mitt naiva jag tänkte att jag såklart skulle lära Spunkvalpen detsamma. Mitt naiva jag tänkte så. Skälla till någon gång eller två, eftersom Bergers har lätt till skall och är alerta som få och jag gärna har kvar själva vakten och ”larmet”, men sen räcker det. Jag ska kunna hejda det.

Ha ha, säger nu mitt realistiska jag till mitt naiva jag.

För Spunkvalpen ääälskar själva placeringen av nya huset. Det händer ju så mycket ute på vägen. Det finns ju massor att skälla på, om man har lust. Och det har hon.

Är inte störningen för stor, så funkar ”Tack det räcker”. Hon slutar skälla efter något skall eller två och kommer springandes.

Jag tränar Spunkvalpen, liksom jag gjorde med Humlehunden när hon var en liten Humlevalp, med att ladda de orden rejält. När jag säger ”Tack det räcker” så finns det alltid, alltid en belöning att hämta hos mig. Så då kommer båda hundarna som ett skott.

Men är det någon som går förbi ute på vägen med en hund, eller tjoiga småbarn, så blir det för mycket för henne. Störningen blir för stor. Då måste Spunkvalpen skälla ut dem från tårna nonstop och inte alls höra på örat att ”Tack det räcker” eller något annat heller. Och så står man där med en vilt skällande Spunkvalp som inte kan kallas in, och inte heller vill låta sig fångas eller distraheras eller något alls. Hoppsan.

Känns skönt att jag gör ett sånt seriöst hundägar-intryck på nya grannarna till nya huset, ha ha.

Så nu ska jag fundera igen, fram till flytten i september. För då måste jag ha en plan hur jag ska hantera det, när vi väl bor i nya huset på heltid.

Skvallerträning ligger nära till hands, men frågan är hur jag löser de förbipasserande i ”högrisk-gruppen” som plötsligt dyker upp och som jag inte hinner se förrän det är för sent. Och om Spunkvalpen ser dem först så är det kört, då låser hon sig och så är den träningen bortblåst. Sannerligen en utmaning.

Men en utmaning är till för att antas. Och här ska funderas. Det har ju redan skett en otrolig förändring på Spunkvalpens inställning till andra hundar i allmänhet, både i promenadsammanhang och träningssammanhang, med hjälp av bland annat stalking-träningen. Så jag får helt enkelt hitta på nåt. Nåt klurigt. Och sen träna på det.

Såklart.

Annonser
One Comment leave one →
  1. 16 augusti, 2011 16:30

    Jag önskar att Inez kunde tack det räcker å vara en förebild till Drömma, men näää, hon skäller mer än någonsin sen vi fick hem valpen 😦

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s