Skip to content

…och Spunkvalpen svarar inte alls, som om det skulle vara en förfärligt viktig hemlis.

7 augusti, 2011

Morgonrutinerna här hemma har sannerligen förändrats sedan Spunkvalpen gjorde entré. Nu när hon börjar plumsa in i nybörjar-tonåren (idag fyller hon fem månader och det kan man ju säga är nybörjar-tonåring faktiskt) så skrattar jag lite åt hur vi fipplar runt.

Morgonen, det vill säga pre-kaffe-stunden, är min mest tänkarsnurriga tid på dygnet. Väck mig mitt i natten och jag är mer klar i huvudet än vad jag är på morgonen före mitt morgonkaffe.

Så det första som händer när jag vaknar alldeles kaffelös i kroppen och väldigt tankesnurrig, vare sig det är fem på morgonen eller halv åtta, är att jag tar Spunkvalpen under armen och bär henne till dörren på baksidan och puttar ut henne på gräsmattan. Humlehunden har alltid skuttat ut på baksidan på morgonen, så själva morgonlunket till just den dörren sitter i ryggmärgen på mig, trots en extremt låg kaffe-halt i kroppen, tack och lov. Det hade ju varit hemskt om jag släppt ut hundarna genom fel dörr så de hamnat i någon garderob någonstans.

Bär Spunkvalpen, förresten? Jo, bär henne. För om hon går själv från sovrummet till dörren på baksidan, så hinner hon sätta sig och släppa ettor någonstans på vägen. Så nödig är hon när hon vaknar.

Sen går jag och sätter på morgonkaffet, det oerhört viktiga morgonkaffet. För baksidan är inhägnad, så där kan hundarna ränna runt själva på morgonen, och så ser jag dem genom köksfönstret om jag kommer ihåg att titta efter. Men morgonkaffet är så oerhört prioriterat, och räkna kaffeskopor livsviktigt. Så jag ser inte hundarna hela tiden, jag glömmer att komma ihåg det helt enkelt.

Och så tror jag, morgonluddigt och naivt, att Spunkvalpen släpper sina ettor på baksidan trots att jag inte ser det, eftersom hon är så nödig på morgonen så att hon skulle hinna kissa på sig om hon får gå själv till dörren.

När kaffet är tryggt igångkickat och kaffemanicken börjat puttra och fräsa och dofta alldeles underbart, så går jag till baksidan och ropar på alla två hundarna (Humlehunden är oftast med, fast ibland tar hon sovmorgon) så kommer Spunkvalpen sprättandes, glad i hågen. Och nypinkad, tror jag då.

Sen går vi in i huset och jag frågar Spunkvalpen om hon verkligen, verkligen har gjort färdigt morgontoaletten på baksidan. Och då svarar hon med att nosa över hela golvet, som för att sätta sig och plantera ettor. Och då får jag skynda mig att släppa ut henne på baksidan igen, men där tänkte hon tydligen inte alls göra någonting för hon vägrar sätta sig. Fastän hon faktiskt är jättenödig, tror jag.

Och efter en evighet så springer vi snabbt in igen, och genom hela huset under tiden jag tjoar och hoppar, så gott det går utan kaffe i kroppen, så att hon inte ska stanna och pinka på vägen till framsidan, där jag släpper ut henne genom dörren. Och så springer hon med raska steg till första bästa gräsplätt och pinkar, och sen kommer hon in direkt och frågar vart frukosten kan tänkas ha tagit vägen.

Varför gör du inga morgon-ettor och morgon-tvåor på baksidan för? frågar jag och Spunkvalpen svarar inte alls. Som om det skulle vara en förfärligt viktig hemlis. Så tyst är hon.

Sen är kaffet färdigt och jag häller upp en kopp och tar första klunken och känner klarheten sprida sig genom huvudet och så kommer jag ihåg att så här håller vi ju på varje morgon. Utsläpp på baksidan i en evighet – och nada ettor och nada tvåor. Sen släpper jag henne på framsidan i en halv minut så har hon gjort allt som behövs göras på nolltid.

Varför? säger jag igen till Spunkvalpen, men då har jag redan hunnit servera frukost så hon kan inte svara för hon pratar inte med mat i munnen.

Om, jag säger om, jag någonsin är så pass klar i huvudet på morgonen innan jag fått mitt morgonkaffe att jag kommer ihåg dessa springigheter och konstigheter, så ska jag släppa ut henne på framsidan direkt någon gång och se om hon gör alltihopet blixtfort.

Men tyvärr är chansen rätt liten att jag skulle råka vara så pass klar i huvudet på morgonen före morgonkaffet att jag kommer ihåg det. Så tills vi flyttat till nya huset, där fram- och baksida är ersatt med en runt-om-hela-huset-sida, så lär vi få ränna runt såhär på mornarna. Om jag känner mig själv och min nybörjar-tonårings-Spunkvalp rätt.

Min nybörjar-tonårings-Spunkvalp, som fyller fem månader idag.

(Grattis alla kull-syskon på fem-månadersdagen! )

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. 7 augusti, 2011 18:44

    Grattis till lillan! För visst var det väl liten hon var? 🙂

    • 7 augusti, 2011 18:52

      Spunkvalpen hälsar och tackar 🙂
      Och jag var och hälsade på hos uppfödaren idag, och jo – jag tror faktiskt hon helt plötsligt är ganska liten, ha ha. Hennes brorsa var en gigant i jämförelse 🙂

  2. 7 augusti, 2011 19:33

    *ler* så klockrent. underbart söt är hon dessutom, spunkvalpen!

    • 7 augusti, 2011 20:20

      Ha ha, tack 🙂
      Och söt som socker är hon, min goa Spunkvalp 🙂

  3. 7 augusti, 2011 22:09

    Grattis sötaste lilla spunkvalpen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s