Skip to content

Jag provade att säga banan, volvo, näktergal och pannkaka till exempel.

24 juli, 2011

Igår tränade vi nere på klubben och lade som vanligt mycket krut på kontaktövningar och cirkellekar, men jag var jättesugen på att också träna lite fart och spring i fötterna och busrolighet med externa belöningar.

Och käre gode gud vad Spunkvalpen har mycket fart och spring i fötterna och busrolighet!

Under tiden vi var och semestrade på Irland så smsade hundvakten vid ett tillfälle att ”det ser lite konstigt ut med de gigantiskt långa benen på den där korta lilla kroppen” och var ganska så fascinerad över Spunkvalpens kroppsbyggnad. Men de gigantiskt långa benen är verkligen blixtsnabba. De finns där av en anledning, liksom. Blixtsnabba. Och då är hon inte ens fem månader fyllda.

Det här ska bli en utmaning, handlingsmässigt, sannerligen. Och det pirrar i hela kroppen när jag tänker på det, så roligt tycker jag det är. Och det tror jag Spunkvalpen också tycker, för det ser ut att pirra i hela henne så fort vi laddar för träning.

Vi tränade lite starter, hon är riktigt duktig på det nu. Pang iväg så fort jag säger ”okej”. Jag kan stå och hoppa och vifta och hojta en massa andra ord – jag provade att säga banan, volvo, näktergal och pannkaka till exempel – men hon startar inte förrän jag säger ”okej”.

Vi tränade raka spurtkombinationer med extern belöning i slutet (korvbit i skål). Som mest fem hopphinder (med bommen på marken såklart) och en korttunnel. Hon fick springa så fort hon ville, och oj vad fort hon sprang. När jag viskade ”okej” så for hon iväg som ett skott. Blinkade jag så missar jag hela härligheten. Ungefär så fort (ha ha).

Jag skickade henne genom en rak långtunnel, från vänster och från höger och från håll, och det finns inte en chans på kartan att jag hinner med att möta henne i slutet på tunneln med belöningen. Det märkte jag rätt så med en gång. Springa tokfort är en hastighet jag måste komma upp i i så fall. Och jag kan springa fort, men inte tokfort. Det kan bara Spunkvalpar, tror jag. Så när vi körde långtunnel så fick jag kasta belöningen (boll i strumpa i snöre, mycket komplicerat ha ha) framåt så hon fortsatte spurta efter tunneln, efter belöningen.

Två-tre-fyra repetitioner av allt möjligt, och sen lite paus. Fast Spunkvalpen tyckte paus var helt onödigt, men jag förklarade att om man är valp så behöver man pausa jätteofta. Och att pausa är en slags träning i sig. Och Spunkvalpen höll inte med om något som hade med paus att göra, hon slängde ut berger-tungan och fnittrade och glittrade med ögonen på bästa berger-manér och sa ”mer mer”. Turligt nog kom vi överens till slut ändå om att paus är jätteviktigt.

Och så drack vi kaffe och vatten och pausade, och sen tränade vi lite till och pausade och tränade. Och pausade och tränade.

Galet roligt har vi i alla fall. Det är så jag gillar att mäta hur bra träningen har gått. Inte prestation eller antal repetitioner eller fart eller teknik. Utan hur roligt vi har.

Och vi har galet roligt. Båda två. Det är huvudsaken.

 

Annonser
One Comment leave one →
  1. 24 juli, 2011 13:48

    Härlig läsning 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s