Skip to content

Det fruktade Krokbenet

29 maj, 2011

I hundböcker och på hundforum och överallt där det finns  ”förstå-sig-påare” så läser man om hur viktigt det är att koppelträna,  framför allt stora hundar.

Annars kan man får ”ont i armarna och axlarna”, det vill säga förslitningsskador som kallas för ”koppelaxel”, av att hunden drar. (För att inte tala om eventuella skador på hunden, såklart.)

När man har en liten hund, som min humlehund, så pratas det inte på samma sätt om saken.

– Å hu, du känner väl knappt att hon drar?
– Ha ha, du kan väl hålla kopplet i ett pekfinger bara?
– Min hund drar så man nästan trillar omkull, men såna problem slipper ju du.

Jo. Så sägs det till mig.

Och visst.

Det finns tennis-armbåge.

Det finns mus-arm.

Och för folk med stora hundar som drar så finns det koppel-axel.

Men vi med små hundar måste också koppelträna. Massor. Inte bara för att små hundar också är hundar, utan för att det är nödvändigt helt enkelt. Annars kan vi småhundsägare också drabbas av hemskheter. Jo. Hemskheter.

Nämligen det fruktade Krok-benet.

Krokbenet.

Krokben kan man drabbas av om man har en liten hund utan koppelvett, som sick-sackar som en tok när man är ute och promenerar. Sick-sackar, springer hit, springer dit, springer framåt och springer bakåt, springer som en elvisp kring benen, och som grand finale gärna springer mellan fötterna på en också. Och allt detta iförd koppel, utan koppelvett.

Snabbt som ögat kan man då, som småhundsägare, råka ut för Krok-benet, när man lite förskräckt och överraskad upptäcker att ens ben är ihopsnurrade av detta koppel, eller när kopplet hamnar tvärs över foten som en snubbel-lina precis när man ska ta ett kliv ramåt. Kabonk, så far man i backen, helt enkelt.

Detta är typiskt Krokbens-primära symptom, fara i backen med ett kabonk, med blåmärken och skrapsår som sekundära symptom. Och i värsta fall ytterligare förtripplade symptom som en platt eller allvarligt tillknuffad näsa, eller en utslagen tand. Multipla symptom, alltså.
Så hemsk är Krokbens-åkomman.

Därför har jag, som småhundsägare till en humlehund, tränat min humlehund som en tok i att gå bra i koppel. Inte dra, gå på ena sidan om mig, och inte fara runt överallt. För innan jag kände till Krokbenet, när min humlehund var liten som en ärta, så höll jag till min stora förskräckelse nästan på att drabbas av det eländiga Krokbenet. Flera gånger, dessutom. Och den åkomman vill jag absolut inte ha.

Krokbens-åkomman. Hu.

Men fastän jag koppeltränat, så lever jag ändå under det ständiga Krokbens-hotet, och kommer troligen att alltid göra så. För tränas inte koppelhyfset regelbundet så kan Krokbens-eländet åkerkomma med blixtens hastighet. Jag har därför inte avskrivit risken för att drabbas av Krokbenet bara för att humlehunden sköter sig toppen just nu.

För en av de stora skillnaderna mellan småhundarnas Krokben och storhundarnas Koppel-axel, är just det lömska överraskningsmomentet. Att Krokben kan slå till när som helst, med full kraft, och såklart när man som minst anar det. För en småhund kan Krokbena så himmelens mycket mer i smyg än en storhund kan, just på grund av sin storlek.

Därför får jag hålla ögonen öppna och fötterna stadigt på marken ett bra tag till. Troligtvis för evigt, när jag nu tänker efter.

Men det är det värt.

Bara jag slipper det där eländigt läskiga Krokbenet.

Även publicerad på fredriksteen.se

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s