Skip to content

Precis som en Spunkvalp ska göra när man tränar bäbis-agility

26 maj, 2011

Den galnaste Spunkhunden börjar verkligen förstå det här med cirkel-lekar. Hon följer min hand och skuttar bredvid mig sitt allra fröjdigaste skuttande. Och hon skuttar förtjusande fort, också. Följer handen och springer väldigt fort.

Perfekt, alltså. Kan man tycka.

Hon kan till och med fortsätta skuttandet en liten bit om jag pekar framåt. Lite nybörjar-framåtsändande, alltså.

Man skulle kunna tro att hon gör det för att hon har förstått att det är så man ska göra när man tränar bäbis-agility.

Men nä. Hon gör det fröjdigt, men med mord i blicken.

”Mord i blicken” kanske låter konstigt, med tanke på att hon bara är en Spunkvalp, och Spunkvalpar vanligtvis inte vet något om mord och sånt. Men jag lovar dig, någonstans har hon snappat upp ett och annat, för hon har mord i blicken.

För. När vi tränar bäbis-agility så har vi kamplek som belöning. Inte kasta-iväg-en-leksak-belöning. Än så länge måste jag nämligen hålla kvar i trasan, strumpan, fårskinnstussen eller vad vi nu använder, så hon inte springer iväg med den. Hon har inte riktigt förstått fördelarna med att komma tillbaka med leksaken, nämligen. (Även om vi tränar på att knäcka den nöten också, men man kan inte göra allt samtidigt även om man vill.)

Och denna kamplek är uppenbarligen det roligaste som finns. Hon vill liksom verkligen ha ihjäl trasan. Mörda den, alltså.

När vi då tränar cirkel-lekar så gömmer jag bort trasan en liten stund och sträcker fram min hand istället, för att hon ska följa handen. Det Spunkvalpen då inte riktigt har koll på är att det är min hand och inte en alternativ kampleksak jag håller fram. Så med samma råbarkade kamptrase-mord-blick kastar hon sig över min intet ont anande hand för att äta upp den.

Fastän hon har bäbis-tänder, vilket låter mjukt och fint, så är bäbis-tänder raka motsatsen till mjukt och fint. Tänk vildsinta nålar i en symaskin from hell, på jakt efter att brodera whatever som kommer i vägen. Ungefär så.

Därför måste jag springa jättefort så hon inte får tag på handen. Och äter upp den.

Därför går cirkel-lekarna också väldigt bra. Spunkvalpen följer handen och springer jättefort. Precis som en Spunkvalp ska göra när man tränar bäbis-agility.

Perfekt alltså.

Och om man lyssnar riktigt, riktigt noga när jag springer jättefort, så kan man höra små vindpip när jag susar förbi. Det är mina perforerade händer som låter som ett vindspel. Lite vackert, faktiskt.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s