Skip to content

Jo men vad ska vi ha det här till? undrade sonen.

26 maj, 2011

Bara för att det är ett sånt innesittarväder med blåst och regn utanför rutan, och regnar det samtidigt som det blåser så ser man hur mycket vild-vindarna blåser, så bestämde jag alldeles på egen hand, fast tillsammans med sonen så det var ju två egna händer om man räknar på det viset, att vi skulle klickerträna Humlehunden på sonens namn.

För övrigt har jag blivit expert på långa meningar nuförtiden, men som ni ser i förra meningen så lyxade jag till det lite med några kommatecken. Sånt lyx kan man begagna sig av om det är innesittarväder och söndag.

Så jag tog fram min lilla blåa klickerdosa och mumsiga miniatyr-ostbitar, miniatyr eftersom jag har en yttepytteliten Humlehund som blir plättmätt blixtfort och lägger sig på rygg och rapar mättsamt om ostbitarna är för stora. Och ligga på rygg och rapa är inget jag eftersträvar hos någon fyrfoting eller tvåbening i hushållet, även om det hade varit ett häftigt partytrick.

Och när Humlehunden såg klickerdosan så började hon som vanligt vifta på svansen så pass intensivt att hon skulle kunna driva ett helt vindkraftverk. Och eftersom svansen är proportionerlig med hennes kropp, alltså yttepytteliten, så förstår ni styrkan i svansviftet. Vindkraftsverks-styrke-drift-vift.

Sonen satte sig på golvet mittemot mig, tyst som en mus, och så började klickeriet. Så fort Humlehunden tittade på sonen fick hon ett klick och ostbit, sen gick hon fram till honom och så fick hon ett klick och ostbit, och sen puffade hon honom på handen och så fick hon klick och ostbit. Sen kunde jag börja lägga på namnet, sonens namn alltså (han heter något annat än sonen i verkligheten faktiskt) och så tassade hon bort till honom och puffade på honom. Förtjusande duktig, alltså.

Även sonen var förtjusande duktig som kunde sitta alldeles still och tyst i så himmelens många minuter. Hela fyra minuter ungefär, och det är sisådär tre minuter och femtiofem sekunder mer än vanligt.

Kul va? sa jag när Humlehunden tassat fram till sonen.

Jo… men vad ska vi ha det här till? undrade sonen.

Vi kan använda det till massor av saker, sa jag. Jag kan skicka Humlehunden med saker till dig, eller skicka henne för att leta upp dig, eller be henne hämta dig när det är middag, eller skicka små lappar med henne som hon ska lämna till dig.

Lappar? sa sonen.

Jajamänsan, lappar där jag skrivit små finurligheter till exempel, sa jag.

Ska vi lära Humlehunden skriva lapparna också? sa sonen.

Och sen stod vi båda under tystnad och tänkte på hur det skulle vara om Humlehunden kunde skriva egna lappar. Och på hur förskräckligt tokigt det skulle bli, om Humlehunden kunde skriva egna lappar som hon levererade till folk lite här och där. Sen tittade sonen och jag på varann igen.

, sa jag.

Nä, det blir nog ändå bara lappar i stil med ”Ge mig en falukorv!”, sa sonen.

Jag tror du har rätt i det, sa jag.

Sen klickade vi lite till. Förskräckligt rolig, tyckte både jag och sonen, men framförallt vindkrafts-drift-viftiga Humlehunden.

Nästa projekt skulle kunna bli att få maken att sitta still på golvet alldeles tyst utan att röra sig och klicka in makens namn på Humlehunden. Fast det blir nog väldigt svårt.

Och det som blir svårt med det är inte själva Humlehunds-klickeriet. Utan att få maken att gå med på att sitta alldeles tyst och stilla på golvet utan att röra sig, bara för att det skulle vara roligt att skicka Humlehunden med en lapp till honom. Jag är inte säker att han förstår hur roligt det skulle vara.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s