Skip to content

Running Contacts – hur man tar sig an det största hindret på en agilitybana och överlever

18 februari, 2015

Sysslar du med agility har du säkert hört talas om – eller kanske redan tränar – Running contacts (RC). De senaste åren har det fullkomligt exploderat av agilityutövare som ger sig på denna fartfyllda variant att ta sig över agilitybanans absolut största hinder – balansbommen. Det är det största hindret rent fysiskt, och för många RC-agilister även det mentalt största hindret för att nå ett nollat lopp. (I know.)

2Balansbommen är en ungefär tolv meter lång och trettio centimeter bred bräda, som befinner sig på cirka 130 centimeters höjd uppe i luften, inklusive en uppfart och en nedfart. Hunden ska springa över hela brädan, från början till slut, det är allt.

Det borde ju inte vara ett sånt krångligt hinder kan man tycka. Och det hade det säkert inte varit heller, om inte dessa kontaktfält fanns. För det är kontaktfälten, ett 90 cm stort fält som hunden måste trampa på i början och slutet av balansbommen, i kombination med RC som gör det så förskräckligt hemskt roligt.

Hur bär man sig då åt för att börja träna RC? En sida av mig tvekar att berätta, för det känns som att jag lurar in er läsare i en värld av ett agilitylivslångt beroende där man ständigt och näst intill desperat jagar efter nästa perfekta balansbomsträff.

Men samtidigt tänker jag inte vara självisk. Såklart jag vill dela med mig av det som verkligen gjort livet surt för mig berikat min agilityträning och öppnat en  helt ny värld av bottenlöst elände oanade möjligheter.

För att träna RC, det är plättlätt. Man ska springa och man ska springa fort, tillsammans med sin hund. Inte så svårt.

Men det finns några saker som kan vara bra att tänka på, innan man kör igång. Om man inte är intresserad av de ”några sakerna” så finns det en sammanfattning i slutet av det här inlägget, som man kan scrolla ner till direkt.

Hälsostatus

Innan man börjar träna RC, som innebär en väldig massa vanvettigt spring, så bör man kolla upp hälsostatusen. Det är av yttersta vikt att hälsan är god, med en god fysisk vigör, samt en sund och stabil mental status. Framför allt en stabil mental status, av flera anledningar. Inte bara för att den mesta träningen påminner om övningen ”Idioten”, men jag kommer till vikten av en god mental status längre fram i texten.

Och ja just det. Man kan kolla upp hundens hälsostatus också om man vill.

Val av metod

Det finns några olika metoder att träna in RC på, men det spelar egentligen ingen roll vilken man väljer. Alla vägar bär till RC-hell Rom på sikt, så välj nån metod du känner dig bekväm med. Du och metoden du väljer kommer nämligen att tillbringa mycket tid tillsammans.

Material

Egentligen behövs det inte så mycket prylar för att träna RC, jämfört med att träna till exempel fallskärmshoppning eller ubåtsdykning eller så. Inte mycket prylar alls. Jag sammanfattar i punktform, så det blir överskådligt och lätt att kopiera punkterna till en inköpslista.

  • Springskor. Bra springskor. Ett måste. Jag nämnde ”Idioten” nyss och jag skojar inte.

  • En matta eller planka för hunden att börja springa på och för dig att springa bredvid.

  • En Manners Minder/Treat & Train. Kan köpas dyrt utomlands eller dyrt i Sverige, vilket som.

  • Eller en billig boll, helt enkelt. Som bör (läs: absolut måste) kompletteras med utomordentliga bollkastarskills.

  • Om man inte har bollkastarskills bör man införskaffa en bollkastare. Antingen en mänsklig bollkastare som man lurar med flera gånger om dagen när det ska tillbringas timmar på träningsplanen, eller en mekanisk bollkastare som kan köpas dyrt utomlands eller dyrt i Sverige, vilket som.

  • Om man inte har bollkastarskills och inte heller tillgång till en bollkastare bör man ha en stege. Så man kan hämta bollen från trädtoppar och hustak och hängrännor, eller vart nu bollen väljer att parkera sig efter att man kastat den åt fanders.

  • En balansbom, gärna höj och sänkbar sådan, alternativt snickarskills så man kan bygga sig en egen.

  • Om man inte har en balansbom, och inga egna snickarskills, bör man införskaffa en kompis med snickarskills som kan bygga en balansbom, eller så kan en balansbom köpas dyrt utomlands eller dyrt i Sverige, vilket som.

  • En trädgård att ha balansbommen i. Trädgården kan med fördel köpas dyrt utomlands och kombineras med paraplydrinkar efter träningen. Man bör även ha en påse gräsfrön till hands eftersom trädgårds-gräsmattan tenderar att långsmalt och fläckvis bli märkligt sliten.

  • En tre- eller sexmeterstunnel. Inte att lägga ut som starthinder före balansen under träning, utan att trä över nerfarten så man slipper se alla hoppen och oträffarna på kontaktfältet. Har man problem med uppfartsträffarna kan man göra samma sak där. Tunnlar kan köpas dyrt utomlands eller dyrt i Sverige, vilket som.

  • Lära sig att uppskatta nudlar, alternativt ett glas vatten, till frukost, lunch och middag.

Gott om tid

Du kanske har hört att RC-träningen tar mycket tid? Det påståendet skulle jag vilja dementera, för själva träningen tar inte alls mycket tid. En snabb RC-hund tar balansbommen på sisådär 1,5 sekund. Tio skick på balansbommen under ett träningspass ger alltså 15 sekunders effektiv träningstid, och tränar man ett träningspass varje dag i en hel vecka så blir det inte ens två minuters effektiv träningstid per vecka.

Däremot så är det, till en början, svårt att se hur hunden träffar kontaktfältet innan man vant ögat vid att kika efter tassträffar. Eller om man har en hund som springer så fort att man inte hinner se några fötter på den överhuvudtaget. Därför rekommenderas det ofta att man ska filma träningen för att sen i efterhand kunna se om man faktiskt belönade rätt. Och det är här tidsåtgången kommer in.

För det tar tid att redigera filmer och markera slowmotionställen. Framför allt tar det tid att slita sitt hår när man upptäcker att man belönat helt apsugiga träffar och man missat att belöna de mest fantastiska bakbensträffar som någonsin placerats på ett kontaktfält, och man ser till sin förfasning att hunden därför bjuder mer och mer apsugiga träffar och färre och färre fantastiska träffar allteftersom träningspasset fortskrider, eftersom man har en sån klickersmart hund som bjuder på beteendet man klickar och belönar.

Och så tar det jättemycket tid att förbanna sitt klickerfinger för övrigt, som lever sitt eget liv helt separerat från den normala, logiska hjärnverksamheten.

Och icke att förglömma – det tar tid att färga håret, för man upptäcker fler och fler gråa hår för varje RC-träningsdag som går och även lite kala fläckar här och där i kalufsen, samt mystiska, intrasslade hårtovor om fingrarna.

Sånt tar tid. Inte själva RC-träningen dock, kan jag nog inte påstå.

En förkortningsförtjusning

Har du en förkärlek för bokstavskombinationer? Grattis! Då har du möjlighet att maxa din RC-upplevelse.

När man väl gett sig in i RC-världen så kommer man upptäcka begrepp och förkortningar som man aldrig skulle kunna klurat ut på egen hand vad de betyder. Och även om man får veta vad förkortningarna står för, är det inte säkert att man vet vad orden betyder i alla fall. Som GTCG, RF, MM, JP, 2o2o, ST, TT, KF och FF, för att nämna några.

Däremot förkortas aldrig begreppen RC-Heaven och RC-Hell, eftersom båda skulle förkortas till RCH. Och det kan jag berätta, att det är en milsvid skillnad på att befinna sig i RCH jämfört med RCH.

Sinne för proportioner

Man behöver inte ha något som helst sinne för proportioner för att träna RC. Och det tror jag är nyckeln till överlevnad, när man tränar RC.

Man får nämligen jubla okontrollerat, lössläppt och vansinnigt högt när hunden äntligen, troligtvis av misstag men ändå, träffar de yttepyttemikroskopiskt små kontaktfälten. Man får le så brett att öronen ploppar runt till bakhuvudet så man får hår i öronen, och man får bubbla runt i sitt RC-heaven precis hur länge man vill. Måhända att jublet och firandet inte står i proportion till bedriften – en liten tass på ett 90 cm långt fält på en balansbom – men det struntar en RC-nörd i. Oproportionerligt firande är en rättighet och nästan en skyldighet också faktiskt, för att man inte ska riskera att bli omyndigförklarad på grund av labilmentala RC-hälsoproblem. (Se checklistan ang stabil mental hälsa.)

Man får tyvärr också sucka, gråta och slita sitt hår okontrollerat, lössläppt och vansinnigt intensivt när hunden hoppar de där nedrans skitkontaktfälten för hundratrettioåttonde gången i rad, samtidigt som man hör obehöriga röster i huvudet som viskar ”En gång är ingen gång, två gånger är en vana”. (Därför är det viktigt att kolla upp hälsan som sagt, så man inte har röster i huvudet före RC-projektet dras igång. Det får inte bli för trångt och högljutt där inne.) Man får också släpa fötterna efter sig iklädd pyjamas mitt på eftermiddagen, och med tovigt, skitigt hår trösta sig med en GT (GT är inte en RC-förkortning. Än.) och äta hur mycket choklad man vill när man befinner sig i RC-hell. Oproportionerligt RC-hells-deppande är en naturlig följd av den inombordsliga naturkatastrof som uppstår och inte alls nåt som utomstående RC-okunniga förståsigpåare ska himla med ögonen åt, visst inte.

Detaljer

Om man älskar att lägga märke till de små detaljerna här i livet, så har man rätt personlighet för att ta sig an ett RC-projekt. För det finns en obegränsad flora av detaljer att gotta ner sig i, så mycket man någonsin orkar och lite till.

För helt plötsligt börjar man lägga märke till hur många fötter hunden har och hur hundens rörelsemönster är när den springer och vilken/vilka tassar som träffar precis exakt var på balansbommen och med hur stor benseparation.

Har man dessutom svårt att skilja på höger och vänster tass, eller fram- och bakben, när det går undan, så kan man knyta färgglada snören om fötterna på hunden så blir det lättare att se och ännu mer detaljrikt och färgglatt för ögat.

Eller så kan man notera EXAKT hur långa nerfarterna är på en balans, och intresserat ställa frågor till alla om vilka balansbomsmärken som har vilka längder, eller hur höga mittdelar det finns. För längden på nerfarten i kombination med höjd på mittdelen påverkar vinkeln mot marken, vilken kan göra att hunden hoppar kontaktfältet om man inte tränat för sådana vinklar och situationer, det förstår vilken RC-nörd som helst.

För att inte tala om ytskikts-problematiseringen. Där kan man verkligen få lov att frossa i oändligheters oändligheter, och gärna samla noteringarna i ett Excelark för att kunna sortera dem i bokstavsordning eller efter balansbomsmärke eller utifrån ”ytskikt med störst respektive minst chans för kontaktfältsträff” och sen önska sig i julklapp att hela Agilitysveriges tävlingsanordnande klubbar byter ut sina tävlingsbalansbommar mot just de balansbommar med det ytskiktet som fått högst lyckoprocent i tabellen.

Eller varför inte hålla koll på vilka inomhushallar och klubbar och vänner som har vilka balanser av vilka märken, för någon kanske har en sån typ av balans som man aldrig tränat på.

En balansbom är helt enkelt inte bara en balansbom längre.

Sånt viktigt kan man hålla koll på, oftast helt automatiskt och till sin stora förskräckelse. Fast alltihopet är ett helt normalt beteende för en RC-beroende människa, helt normalt.

Den eventuella tävlingskarriären

Om När man mot förmodan kommer till den punkten i träningen att hunden känns stabil i träffarna på kontaktfältet, en känsla som många av oss RC-nördar aldrig någonsin upplevt, så kanske man skulle vilja tävla också. För alla vill vi uppleva den där häftiga tävlingsrushen när man skickar hunden på balansbommen och hunden absolut inte sätter en klockrent träff på kontaktfältet. Fast mest troligt är det att man själv inte ser den högst osannolika träffen, eftersom man blundar ihopknipigt med ögonen och springer sitt fortaste i drygt tolv meter samtidigt som man ber en bön till den stora RC-Guden om att vara barmhärtig för en gångs skull.

1Tävlingsbanorna kan vara RC-nice eller rent RC-evil och detta bör diskuteras vilt innan banvandringen med likasinnade, annars går man miste om en stor del av RC-tävlingsupplevelsen.

Och under själva banvandringen så petar man naturligtvis lite extra på nerfarten för att se hur mycket om den vobblar, eller stegar vägen till uppfarten för den vinkeln är säkert inte bra, eller noterar att gummigranulatet nog är väldigt vasst, eller att mittdelen av balansen är alldeles för hög, eller att stegpinnarna inte har en annan färg än underlaget i övrigt, eller något annat – för vad som helst som kan noteras, på låtsas eller på riktigt, till ens nackdel är bra. För det är väldigt bra att ha nåt att skylla hundens kontaktfältshopp på, efter man gått i mål.

När har man ett fungerande RC?

Har ingen aning. Fråga inte mig.

—————————————————————————————–

Sammanfattning

Hunden ska springa över balansbommen och träffa kontaktfältet med minst en tass.

Belöna hunden om så händer.

The end.

”Öhh döhh” säger Spunk och menar inte ”ett två” på franska.

16 februari, 2015

Patongk… patongk… patongk…

Spunk? ropar jag fundersamt från vardagsrummet, till Spunk som är ute i köket.

Patongkandet pausar.

Va? hör jag Spunk fråga med sin mest oskyldiga röst.

Vad gör du?

- Apselut ingenting.

Vad bra, jag trodde du hittade på nåt bus, svarar jag och återgår till mitt bokläsande. För om man hör ett hoppande ”patongk patongk” så tror jag inte att det är nåt bus på gång egentligen. Det är när det är knäpptyst som man bör bli orolig.

Så börjar det igen. Patongk… patongk… patongk… Och sen hör jag en suck.

Allt bra? ropar jag förbryllat till Spunk ute i köket.

- Allt är finfint, svarar Spunk kanske lite överdrivet hurtigt och en smula andfått.

Så bra, säger jag.

Och så återgår jag till bokläsandet och försvinner in bland bokstäverna så pass att jag inte hör vad som nu utspelas ute i köket.

Öhh döhh, säger Spunk till Pôpp lite i smyg.

Menar du ett två på franska? svarar Pôpp glatt och kommer skuttandes, glad över att Spunk pratar med henne överhuvudtaget.

Nä, jag menar ”hörredu” på sörländska, säger Spunk och flärper förtretat med bara ena örat. Att flärpa med båda öronen åt Pôpp anser hon vara ett slöseri på öronflärp, därav singelflärpet.

Håller du på att hoppa upp och ner? säger Pôpp intresserat.

Ja alltså. Nu är det såhär, säger Spunk och ser allvarlig ut, eller så allvarlig hon kan se ut i alla fall. Vilket inte är så särskilt allvarlig egentligen. Kan du din historia?

Historia? Det som hände igår? Jag tror inte det var mitt fel faktiskt, säger Pôpp snabbt och petar lite med ena framtassen på trasmattan väldigt änglalikt för att understryka att det inte var hennes fel.

Ehh vad? säger Spunk, ovetandes om att Pôpp mumsat upp Spunks tuggben i smyg.

Det var inget, säger Pôpp ännu snabbare.

Jo, jag tänker på pyrrarna i de franska bergen, säger Spunk och petar till de obefintliga glasögonen så de sitter lite mer intelligent på nästippen. På våra förfäder som sprang runt och puttade på får dagarna i ända, ända opp på bergstopparna jättehögt upp.

Jopp, säger Pôpp, eftersom Jopp rimmar på Pôpp.

Förutom att de sprang upp på alptopparna mest hela tiden, så fick de också leta upp sin egna mat om dagarna.

Fick de? säger Pôpp storögt.

Absolut att de fick, säger Spunk som om hon visste. De var verkligen världsbäst på det tror jag. 

- Är inte alla förfäder döa nuförtiden? säger Pôpp en smula misstänksam över påståendet samt förfädernas matletarskills.

- Att de är döa beror på tiden, inte matletarskillsen såklart, svarar Spunk med ett fnys.

Låter troligt om du säger det på det viset, säger Pôpp mest för att påståendet är formulerat så att allt annat än ett jakande medhåll kanske betyder att Spunk inte vill leka mer. Och Pôpp tycker om att leka med Spunk, även om det inte alltid är ömsesidigt.

Och eftersom du är från Frankrike, och inte svenskfödd med en finne till pappa som jag, har du säkert speciella alptoppsmatletarskills. Framför allt, och kanske viktigast av allt, så är du större än jag. Därför så har jag ett uppdrag till dig.

Uppdrag? säger Pôpp och känner sig lite som en fransk James Bond tror jag.

Mäh whoii. För där uppe på alptoppen, det vill säga på diskbänken, har hon lämnat en halv smörgås. Hur jag än hoppar så når jag den inte. Men du borde kunna nå den, med dina speciella importskills och framför allt din imponerande storlek.

Nomnom, säger Pôpp reflexmässigt av bara tanken på en halv smörgås. För en berger är alltid hungrig, så är det bara.

Se så. Ta den. Men ät inte upp hela, halva är min.

NamnlösOch Pôpp reser sig på bakbenen, sätter framfötterna på diskbänkskanten och sträcker sig sitt allra yttersta mot den halva smörgåsen som ligger kvarglömd men väldigt pyrre-ihågkommen på assietten på diskbänken. Precis utom räckhåll.

Om jag kanske sträcker ut tungan också, mumlar Pôpp och rullar ut den bergerska, väldigt långa tungan och tar verkligen i från tårna, sådär så hon blir längre än Eiffeltornet ungefär.

Ja ta i nu, för våra förfäders skull, hejar Spunk.

Och under tiden Pôpp tar i, och Spunk hejjigt håller andan, så blir det alldeles tyst. Alldeles, alldeles tyst. Så där tyst så jag hör det. För pyrretystnad hörs jättejättehögt.

Så jag reser mig från soffan, lägger ifrån mig boken och tassar ut i köket, lagom till att se Pôpp ge den halva smörgåsen ett nästanslick på smörgåskanten.

Alltså vad gör ni? säger jag frågande.

Ehhh….Och sträck uuut lårmusklerna riktigt noooga nu, känn hur det stramar i ryggmusklerna och tööööj, coachar Spunk alldeles improviserat det väldigt utsträckta Pôppet.

Jag strääääcker, säger Pôpp nickandes för hon kan också improvisera.

Jag går igenom hur man stretchar kroppen efter ett RC-pass, säger Spunk absolut självklart.

Streeeetch, säger Pôppet som för att understryka att det är precis det de gör.

Ahh. Jag som trodde ni ville ha den kvarglömda halvsmörgåsen jag lämnat på diskbänken, säger jag olurad.

Kvarglömd smörgås? Den har vi inte sett, säger båda och skakar på huvudena väldigt övertygande.

Jamen då så. Stretcha på vettja, säger jag och går ut till soffan och boken igen.

Och så fortsätter de ”stretcha”. Jättelänge.

Jag tror vi skulle sagt att vi ville ha den, viskar Pôpp uttöjt.

Ja det hade nog varit enklare. För dina alptoppsmatletarskills suger faktiskt, säger Spunk med en suck.

- Det är inte meningen att kontaktfälten ska flytta på sig, sa jag till Pôpp.

12 februari, 2015

Såklart att vi skulle ge oss på Running Contacts, mina pyrrepinglor och jag. För att jag är dum i huvudet, helt enkelt.

Springa jättefort är precis min grej, sa Pôpp och visade med sitt allra finaste spring att hon hade väldigt rätt i det.

Jo fast det är inte bara att springa jättefort, sa jag. Den första regeln är att man ska springa jättefort på en smal balansbom utan att trilla av, och den andra regeln är att man ska träffa det där kontaktfältet i änden också. Båda de sakerna är jätteviktiga nämligen.

Då får vi hoppas att kontaktfältet flyttar sig till dit där jag springer jättefort då, sa Pôpp alldeles självklart optimistiskt och smittade av sig pôptimistiskheten på mig uppenbarligen, eftersom jag för ett ögonblick trodde att vi skulle ro det här i hamn.

Och sen sprang vi, Pôpp, Spunk och jag. Jättefort. Lite och ofta. I ungefär *tittar på klockan* fjorton månader.

1Först gick det jättebra och vi var i RC-heaven mest hela tiden. Sen gick det inte så bra och då var jag i RC-hell en stund, även om pyrrepryttlarna fortfarande var i RC-heaven och flög väldigt högt uppe bland molnen mest hela tiden, speciellt när det passerades kontaktfält.

- Krocka inte med en fågel, pep jag fram när de passerade ljudvallen ungefär en kilometer upp i luften lagom till att de nådde balansbommens nerfart.

Men sen så gick det alldeles utomordentligt supertoppen igen, nästan alldeles av sig självt, jättelänge. Och jag var så lycklig och i RC-heaven och tyckte att det här med RC sannerligen var det bästa som någonsin uppfunnits. Bättre uppfinning än eld och hjulet och kaffe, ihop. Ända tills det drog in mörka regnmoln över hela RC-heaven och skickade mig rätt ner i RC-hell igen med ett blött skval, för allt blev bara pannkaka. Sån där pannkaka som är så platt så att man tror att man nått självaste botten i RC-hells-hålan och att det inte finns så långa stegar så att man ska kunna klättra ur den där hålan igen. Ungefär så.

Du kan väl se ut som om du försöker träffa kontaktfälten i alla fall? sa jag och lät bli att servera den mumsiga belöningskorvbiten som Pôpp gärna hade snott ur handen på mig, snabbare än en kolibriefågel kan blinka. Och kolibriefåglar blinkar jättefort har jag hört.

Alltså de där kontaktfälten flyttar sig inte till mina fötter alls?! Det kan ju knappast vara mitt fel att kontaktfälten är omobila och fåbenta, sa Pôpp med uppspärrade, halvblå ögon som stirrade rätt in i mina ögon, eftersom hon försökte hypnotisera mig till att ge henne belöningen ändå.

Det är inte meningen att kontaktfälten ska flytta på sig, hade det varit det så hade vi ju aldrig limmat fast kontaktfältsmattan i balansbommen såklart, sa jag.

Korkat att limma fast mattan, absolut, sa Pôpp och skakade på huvudet så näsan inte alls höll på att lossna, för den är stor och sitter stadigt. Men jag förlåter dig om du ger mig korvbiten.

Ingen korvbit förrän du träffat kontaktfältet med åtminstone en klotopp, sa jag och pekade mitt tydligaste pek på mattstumpen i balansbomsänden.

Bah, sa Pôpp och sprang iväg för att rassla över balansbommen igen sitt allra pôppigaste.

Dessutom kan inte kontaktfälten vara flyttbara för det strider mot den första regeln, att man inte får trilla av balansbommen. Och det är ju jättesvårt att springa över en balansbom som flyttar på sig lite godtyckligt, ropade jag efter Pôpp helt i onödan eftersom hon redan stängt av öronen och inte hörde vad jag sa.

Och sen tog vi RC-paus. För min mentala hälsas skull, och för att hela agilityplanen blev begravd i snö.

Fast du skulle ju kunna skotta fram balansbommen, som du gjorde förra året, sa Spunk med ett öronflärp. Då tränade vi ju RC hela vintern.

Nä det tror jag inte. Det är nog alldeles omöjligt, svarade jag och blundade med öronen för jag ville inte höra att man kanske, kanske skulle kunna träna RC ändå. För jag ville inte det.

Ville inte, säger jag.

Men så idag, efter flera veckors träningsuppehåll, så gick jag ut och skottade fram eländet ändå. För i helgen ska Pôpp få sprattla runt på tävlingsbanorna och det hade ju varit trevligt om hon i alla fall kände igen en balansbom.

Och vi ska vara i en inomhushall och tävla, så du kan inte hoppa dina vanliga hopp på kontaktfälten för då kommer du slå huvudet i taket med ett jättetjoff, sa jag förmanande till Pôpp.

Nemas problemas, sa Pôpp och tog sats i den skottade snökanalen som ledde fram till balansbommen.

Och sen rasslade hon över hela balansbommen med den mest förtjusande kontaktfältsträff man kan tänka sig.

Va? sa jag förvånat åt den låga tvåfotsträffen och belönade min Pôpppryl väldigt mycket, vilket hon blev väldigt glad över såklart.

För det är roligare med belöning än ingen belöning alls, sa Pôpp mellan mumsbitstuggorna.

Det var nog slumpen, hojtade Spunk, a k a läktarexperten.

Men Pôpp rasslade vidare över balansbommen, igen och igen, med så pass vackra kontaktfältsträffar så jag undrade om det verkligen var Pôpp jag hade fått med mig ut i snön, eller om det egentligen var en kortfotig grävling jag RC-fnittrade med, för grävlingar har inte riktigt samma kroppsliga förutsättningar för att hoppa som ett Pôpp har, och det hade förklarat skutt-uteblivningen.

Förtokat mystiskt, sa jag nästan varendaste gång och tittade på Pôpp så det verkligen var hon, under tiden jag matade på med korvbitar.

Förtokat mystiskt, sa Spunk också fast syftade mer på belöningsfrekvensen och petade in nåt mummel om att korvbitarna verkligen måste räcka till henne också annars blir det orättvist.

Och när vi var färdigfnittrade så var jag både omtumlad och glad. Jätteglad, till och med.

Det här var en väldigt bra generalrepetition inför helgens tävling, sa jag glatt och klappade om Pôppet som var lika glad som jag fast av korvanledningar.

Och så bubblade jag runt uppe i RC-heaven hela eftermiddagen och hörde inte alls att den stora RC-Guden viskade i mitt öra att det är just på generalrepetitionerna det ska gå åt pipsvängen för att skillsen ska sitta på den stora premiären. Jag hörde inte det alls, utan njöt av att vara tillbaka i RC-heaven, om så bara för en eftermiddag.

Ibland ska man inte övertänka saker och ting utan bara vara tacksam och ta emot, sa jag till Pôppet och klappade henne mellan öronen.

Övertänka? sa Pôpp frågande och storögt. Aldrig hört talas om det faktiskt, någonsin.

- Och nu kan ni mumsa och tugga på era tuggben och vara jättesysselsatta och ta det jättelugnt, säger jag.

30 oktober, 2013

- Varsågoda! Varsitt tuggben! säger jag glatt och räcker över tre läckra tuggben till tre väldigt förväntansfulla hundar.

file_38_8Humlehunden tar sitt ben blixtfort och springer, så fort så fort så att benen inte syns, ut i vardagsrummet och gömmer benet under vardagsrumsbordet.

Spunk tar benet i munnen, släpper det på golvet med ett ”plonk” och står sen och tittar lite på det, som för att bestämma sig för om hon vill ha det eller inte.

Pôppvalpen tar benet och lägger både sig själv och benet också med ett ”plonk” fast rätt på stället där hon fick det och sätter igång och tuggar.

Och nu kan ni mumsa och tugga på era tuggben och vara jättesysselsatta och ta det jättelugnt, så ska jag passa på att kolla ett nytt avsnitt av favvis-serien på TV. I lugn och ro. Lugn och ro, ska vi säga så? säger jag och klappar om dem i tanken och tänker att mina fina hundar minsann kan ta det jättelugnt och superslappa om man ber dem om det. Och så smyger jag ut till vardagsrummet och TV-soffan för att spana favvisserien på TV.

På väg ut mot vardagsrummet så möter jag Humlehunden, springandes jättefort tillbaka till köket.

Vart är du på väg? säger jag förvånat.

Vad tror du? Jag vill ha ett tuggben, säger Humlehunden i förbifarten.

Men du fick ju ett nyss?

Fast det kan jag inte tugga på nu ju! Det har jag ju gömt, säger Humlehunden och himlar med ögonen, som om det var lika självklart att man inte kan tugga på ett gömt tuggben som det är självklart att solen är gul.

Därför springer hon ut i köket för att sno åt sig Spunks ben istället. Fast då vill Spunk gärna ha sitt ben, eftersom någon annan vill ha det, och tar det jättefort och springer till soffan och lägger sig för att tugga på det lite ägande.

Och när Spunk springer iväg så springer Pôpp efter, för det är så Pôpp gör om Spunk springer. Och då droppar Pôpp sitt ben på köksmattan för att hinna efter Spunk, och då snor Humlehunden benet.

Och Spunk hoppar upp i soffan för att tugga på sitt ben fast då hoppar Pôpp också upp i soffan och nästan landar på Spunk så Spunk blir väldigt arg över att få en gråluddig Pôppdammråtta över sig och puttar på Pôpp så hon trillar ner från soffan och sen går och letar efter sitt eget ben som Humlehunden nu har snott och tuggar på, för Humlehunden gillar tuggben bäst och mest som blivit påbörjat tuggade på av någon annan, fast Pôpp vill ju gärna ha tillbaka sitt ben och börjar hoppa lite poppigt runt hela Humlehunden.

Men mitt i poppet, som av en slump, råkar Pôpp hitta det benet som Humlehunden gömt väldigt taffligt under vardagsrumsbordet (inte så bra gömställe, kanske) och tar det istället. Fast då vill Humlehunden gärna ha tillbaka just det tuggbenet faktiskt, fastän hon redan stulit Pôpps första tuggben. Och när Humlehunden går för att sno tillbaka benet så backar Pôppvalpen snett och hamnar alldeles för nära Spunk som tuggar på sitt tuggben som hon först inte ville ha men nu vill ha jättemycket, och då muttrar Spunk att Pôppvalpen är för nära och då tappar Pôpp sitt ben i pur förvåning över Spunk-muttret och Humlehunden snor det Pôpptappade benet och tappar själv det första benet som hon hade i munnen och som Pôpp tar tillbaka. Och Humlehunden springer och gömmer det benet hon har och återvänder för att hämta det första benet som Pôpp tagit tillbaka och nu tuggar på väldigt enväldigt.

Så då börjar Humlehunden springa mellan Spunk och Pôpp för att se vem som kan vara korkad nog att tappa ett ben som Humlehunden kan sno, för Humlehunden vill aldrig ha sitt eget tuggben utan bara andras, och det gillar inte Spunk. Fast då piper Humlehunden väldigt högt och muttrigt för att man ska tro att hon inte fått nåt ben alls från första början och att det är väldigt, väldigt synd om henne. Och sen lägger sig smart-Pôpp (på tvärtomspråket) för nära soffkanten och tappar sitt tuggben ner på golvet och då snor Humlehunden det och springer iväg med Pôpp i hasorna för Pôppvalpen vill gärna ha tillbaka sitt ben.

Sen kommer de tillbaka efter ett springvarv i huset och hoppar upp i soffan och härjar alldeles för nära Spunk som muttrar igen fast Pôpp lyssnar inte utan vill gärna kampa lite med Spunks svans kanske fast Humlehunden vill gärna ha Spunks ben och då ger Spunk upp och hoppar ner från soffan med benet och Humlehunden och Pôpp springer efter och sen jagar de varann runt i huset och upp i soffan och…

Fast hallå?! säger jag för jag hör inget alls av vad de säger i min favvisserie på TVn. Jag hör bara massa mutter och pip och wroom wroom och schwish och fartränder täcker hela TV-utsikten.

Och sen funderar jag på nåt jag läste på det här internätet för ett tag sedan, att folk med flera hundar ibland serverar tuggbenen i olika rum. Eller bakom kompostgaller.

Bakom kompostgaller, hör ni det? säger jag och viftar inte alls uppläxande med ena pekfingret.

Men de hör mig inte, så jag kan pekfingervifta uppläxigt så mycket jag vill. De har fullt upp att byta tuggben med varann. Vissa frivilligt och andra ofrivilligt.

Frivilligt! piper Humlehunden och försöker hypnotisera Spunks tuggben att frivilligt och genast flyga över till henne.
Ofrivilligt! muttrar Spunk och tuggar ett stadigt tag om sitt förhoppningsvis ohypnotiserade tuggben.
Vah? Har ni fest eller? fnittrar Pôppvalpen nollkolligt och tittar på skådespelet under tiden hon knaprar vidare på det ben hon för tillfället har i munnen.

Och inte alls valpförälskat eller så, tycker jag det.

29 oktober, 2013

Pôppvalpen är galet knäppsöt faktiskt. Inte klassiskt vacker eller bergerstilig precis. Utan knäppsöt.

Knäppsöt är precis vad du är, säger jag till Pôppvalpen och klappar henne på magen en svängom.

För Pôppvalpen har verkligen den lenaste mage jag klappat på, någonsin. Inte för att jag brukar springa runt och klappa folk och fä på magarna hela dagarna, men oj vilken len mage hon har. Jag skojar inte.

Den är så len, säger jag beundrade och fortsätter klappa-klia henne på magen så hon blundar för ett ögonblick och drar en sån där förtjusande hundsuck där hon ligger på rygg med den lena magen i vädret. En sån där förtjusande hundsuck som berättar att allt är så bra så.

Knäppsöt och alldeles förtjusande len om magen, kan man säga att Pôppvalpen är alltså.

Och plättlätt, har jag sagt det? Hon liksom bara hänger med. Överallt. Och bara är, och plumsar runt som om hela världen var hennes alldeles egna favoritplats.

Plättlätt tycker du bara för att Spunk var senaste valpen du hade, och vi vet ju alla hur hon var som bäbis, säger Humlehunden med en förklarande ögonrullning och ett förklarande fnys.

Fast jag minns inte att Spunk var särskilt svår heller…? säger jag då och glömmer bort att Spunk till exempel inte var rumsren förrän efter första löpet och kanske inte helt plättlätt på den fronten.

Därför kan man säga att Pôppvalpen är plättlätt och knäppsöt och alldeles förtjusande len om magen, till exempel.

Eller hur, visst? säger jag och fortsätter stryka handen över Pôppvalpens ovanligt lena mage.

Säger du att hon är smart också, så tycker jag att du är ett stort mummel-hittepå hela du och bara ser det du vill se och jag kommer aldrig någonsin mer lita på vad du säger, muttrar Humlehunden.

Och där förstår jag inte alls vad Humlehunden menar. För man ser ju klara Pôpp-likheter med smartaste personen som levt ever. Lika som bär, kan man säga.

Ungefär så.

2

Bärlik en Einstein, plättlätt och knäppsöt och alldeles förtjusande len om magen, kan man säga att Pôppvalpen är, alltså.

Och det tycker jag helt opartiskt. Osubjektivt. Jätteobjektivt, kan man säga. Utifrån sett.

Och inte alls valpförälskat eller så, tycker jag det.

Och viktigast är att leka, tycker jag. Det tycker Pôppvalpen också, vi är rätt lika så.

23 oktober, 2013

Såklart att vi fnittrar valpagility här hemma nu när vi har valp i huset. Nåt annat hade ju varit jättejättekonstigt och nästintill otänkbart.

För valpagility är bäst i världen, säger jag till Pôppvalpen som plumsar runt över gräsmattan och håller med mig med hela, hela lurvkroppen.

Allra viktigast i valpagility, tycker jag, är att kunna leka tillsammans på alla möjliga vis. Leka kamplekar och jaktlekar, godisbelöna, leka utan leksaker och jaga varann eller brottas eller skratta med hela kroppen tillsammans. Och kunna göra det både hemma och borta och där det är lugnt och där det är stökigt och massa folk och hundar och annat.

Och Pôppvalpen är verkligen magisk på att ploppa in i bubblan och leka tillsammans, både här och där. Fina valp!

Det enda vi ska träna ännu mer på är att leka där det finns lastbilar, motorcyklar och andra bullriga motorfordon som dyker upp härom och pärom, för de tycker hon är lite läskiga. De är mer läskiga än vad det är roligt att leka i bubblan med mig. Men det blir bättre och bättre, så snart åker vi in till stora staden och fnittrar vid nån parkering och bredvid stora vägen och alla såna ställen där det finns stora motorfordon, och miljötränar ännu mer. Först på håll, och sen närmare och sedan nära. Så det ska vara roligt, för roligt tycker både Pôppvalpen och jag om att ha. Vi är rätt lika så.

Vi har fnittrat en hel del följa-handen-lekar och sedan en massa trädagility och skogsagility, och jag blir verkligen alldeles glad av att se Pôppvalpens fnitterpotential.

På själva agilityplanen har vi avancerat så pass långt att vi leker med tunnlar och hinderstöd. Och tränar jaktlekar och externbelöningar och banglekar och annat sånt jätteroligt.

Jätteroligt, säger jag till Pôppvalpen som bangar gungan och poppar iväg över gräsmattan för att sno externbelöningen, och hon håller med mig med hela, hela lurvkroppen.

Det enda som Pôppvalpen tycker är väldigt tråkigt, det är att få stå och titta på när andra agilerar.

1

Ensammast i hela världen, mumlar hon och krafsar övergivet med ena tassen bland löven och tycker att livet är förskräckligt orättvis.

Snart din tur igen, försöker jag trösta henne med. För att sitta bredvid och titta på är också nödvändigt att kunna. Fast inte är det roligt inte, det tycker vi båda två. Vi är rätt lika så.

Det vi passar på att fnittra just nu, innan snön (pläh) kommer och begraver agilityplanen, är roligheter med en tunnel och några hinderstöd. Ungefär som trädagility, fast med hinderstöd. Några minuter här och några minuter där.

Och vi tränar ”fram fram” och ”ut” för att söka hinder självständigt. Och vi tränar lite ”runt” och lite byten och komma till handen och komma till rätt hand.

Ungefär som nåt sånt här, nedan. (Och sen vänder man på alltihopet såklart, jag har bara ritat upp åt ena hållet på banskisserna.) Och jag vill poängtera igen – nån minut här och nån minut där. Varken Pôppvalpen eller jag (eller HumleSpunkarna heller för den delen) gillar att nöta och tjata och slita och härja. Kort och intensivt och väldigt, väldigt roligt. Så gillar vi det bäst och mest.

Men framför allt så leker vi. Mycket. För allra viktigast i valpagility som sagt, tycker jag, är att kunna leka tillsammans på alla möjliga vis. Och ha roligt. Roligt som tusan.

Och det kan ni hoppa upp och sätta er på att vi har.
Valpagility, liksom <3

valpagility_okt2013

- Blubb blubb, sa Humlehunden.

18 oktober, 2013

- Oj! sa jag och tittade upp i den gigantiska ek-kronan. Den var nästan tom på löv. Det måste blåst lite under natten tydligen.

- Blubb blubb, sa Humlehunden som nästan drunknade i alla eklöven på gräsmattan.

- Håll svansen högt så vi ser dej och inte springer över dej, hojtade Spunk och Pôppvalpen unisont till Humlehunden, under tiden de tjoade runt sitt allra roligaste bland löven. För ibland springer de nämligen över Humlehunden av misstag, och då blir hon så rasandes arg. Därför har de lärt sig att det är bäst att låta bli det.

Ni är lite som en lövblåsmaskin, fast tvärtom, sa jag till bergertöserna utan att de hörde mig.

Blubb blubb, sa Humlehunden igen, och blubbet omhuldades av ett tyst litet lövprassel när hon rörde sig runt som en ubåt i havet av eklöv.

Jag kan räfsa ihop lite löv, så det blir lättare för dig att ta dig fram? sa jag till Humlehunden.

Blubb, svarade hon tacksamt.

Så jag räfsade ihop lite löv här och lite löv där, så man kunde skymta gräsmattan igen. Men inte så mycket mer. Den stora superduper-räfsningen är ingen idé att göra innan eken släppt sina löv färdigt, och man vill ju inte räfsa löv i onödan.

Skönt, sa Humlehunden och spatserade runt väldigt oblubbigt och förnöjsamt på de lövfria zonerna.

Fast vad ska vi göra med den stora lövhögen nu då? sa jag och tittade på den oavsiktliga lövhögskullen och kliade mig lite fundersamt på örat.

Hôppa i den? sa Pôpp lite drömskt och längtansfullt.

Nä jag vet! Nåt ännu bättre! sa jag förpiffat med min skrovliga Kapten Haddock-röst, för den rösten tycker jag är så rolig att använda vid speciella tillfällen. Såsom det här tillfället, till exempel.

Nåt ännu bättre än att löv-hôppa? sa Pôppvalpen förpaffat och blinkade en extra gång med ögonen sådär sött som bara valpar kan.

Mhmm, sa jag mystiskt.

löv2Och så sprang jag nästan mitt snabbaste in i köket och hämtade en näve korvslantar, och så ut till lövhögen igen och sprinklade ut alla korvslantar hitom och ditom bland löven. Och sen räfsade jag upp lite mer löv också. Och blandade om’att.

Varsågoda! sa jag och pekade på lövhögen jätteglatt.

Dra mig baklänges vilka lövliga roligheter! sa Pôpp och gjorde bomben rätt in i lövhögen ihop med Spunk och Humlehunden och letade korvslantar väldigt jättemycket.

Eller hur? sa jag förtjust.

- Blubb blubb, sa Humlehunden återigen från någonstans inne bland löven. Och jag tror det betydde att för hennes del kunde jag servera korvslantarna på en fin liten tallrik nästa gång.

löv1Men alla tre for som små sprak-strutsar och mumsade korvbitar i lövhögen sitt allra sprattligaste.

Och själv satte jag mig på trappen till lillstugan i den flyktiga höstsolen med min kaffekopp och ögonfröjdades av lövligheterna. Och drog ett njutligt andetag av doftande höst och löv och kaffe och höst igen, och vände upp ansiktet mot höstsolen och slöt ögonen för ett ögonblick och tänkte att livet är rätt så gott ändå.