Skip to content

– Det här är en tjejgran, sa Spunk.

21 maj, 2015

Förtjusande maj med blommiga dofter och fågelbäbisar i dammen och liljekonvaljblad i backarna. Jag njöt av solen som letade sig ner mellan trädtopparna när vi traskade fram i skogen, pyrreprylarna och jag. De ploppade runt lite hit och dit och mumlade för sig själva.

Och det här är en tjejgran, sa Spunk till Pôppet, som lyssnade nyfiket som alltid på allt som Spunk säger.

En tjejgran minsann, sa Pôppet storögt. Eller så såg hon ut som vanligt, hon har rätt stora ögon till vardags också. Eller så är hon lättimponerad för jämnan.

Japp, en tjejgran, sa Spunk övertygande och nickade med huvudet väldigt förnumstigt.

Ursäkta, men hur vet du att det är just en tjejgran? sa jag förvånat till Spunk.

granMäh. Det ser man ju på nagellacket, sa Spunk och himlade med ögonen åt min okunskap.

Faktiskt gör man det, sa Pôppet och pekade på de barriga, nagelacksmålade fingernaglarna på granen de höll på att spana in.

Nagellacket? sa jag och tittade till på granen.

Man ser handen, sa Spunk och pekade på en av grangrenarna, man ser fingrarna och längst ut på fingrarna ser man ju nagellacket. Det ljusgröna.

– Ser du väl? sa Pôppet.

Alltså är det en tjejgran, sa Spunk med en punkt.

Fast… du vet om att killar också kan ha nagellack va? Om de vill alltså, sa jag utan att ifrågasätta om granar kan ha nagellack överhuvudtaget.

Kan de? sa Spunk kanske lite misstänksamt.

Såklart de kan, sa jag.

Hur ska vi då veta om det här är en tjejgran eller en killgran? sa Pôppet frågande till Spunk.

Hmm… sa Spunk och kliade sig i huvudet, innan hon sken upp som av en snilleblixt. Vi får väl kolla om den har en snopp eller en snippa, såklart!

Var sitter den då? sa Pôppet och tittade på granen, uppifrån och ner.

I grenen har jag hört, sa Spunk och skuttade in bland grangrenarna, tätt följd av Pôppet.

Milda makaroner vad ni är pinsamma, sa jag och stängde öronen omedelbums och gick vidare.

Efter några minuter kom de skuttandes igen.

Hur gick det? sa jag och var inte säker på att jag ville veta egentligen.

Jättebra! sa de glatt i mun på varann.

Vad var det för gran då? sa jag.

Vet inte, men vi hittade skogsdjurspoop under grangrenarna, sa Pôppet lyckligt.

Så det måste varit en skogsdjurspoopsgran, sa Spunk som om det var det mest logiska svaret.

Åhå, sa jag och ville inte riktigt tänka på vad de mumsat, men skrev upp i minnet att jag inte skulle pussa dem på hela resten av dagen.

Och sen gick vi vidare genom skogen.

Det där är en tjejgran också, sa Spunk och pekade på en gran med små, späda ljusgröna granskott i änden av grenarna nagellack.

Eller så är det en killegran med nagellack, sa Pôppet och tittade på Spunk.

Precis, en tjejgran eller en killegran är det, sa Spunk och pekade med hela handtassen på tjejkillegranen.

Japp. Killegran eller tjejgran, sa Pôppet och kände sig smart.

Rätt så plättlätt att könsbestämma granar eller, sa jag och blinkade med ena ögat.

Såklart det är, sa Spunk och ignorerade min måhända lite retsamma ton.

Du ser ut som du fått nåt i ögat, ungefär där, sa Pôppet och pekade på mitt ögonblink.

Och sen sprang de vidare och jag traskade efter, under tiden jag njöt av blommiga dofter och solen som letade sig ner genom trädkronorna. Och av alla flick- och pojkgranarna med ljusgrönt nagellack på sina barriga fingernaglar.

 

– Jag är ingen inbrottstjuv, sa den inte alltid så glada lilla farbrorn.

20 maj, 2015

Den inte alltid så glada lilla farbrorn kom förbipromenerandes vid staketet och pyrrepryttlarna upptäckte honom direkt. Ganska så högljutt berättade de därför för mig, som höll på att plocka undan på agilityplanen och därför inte såg särskilt mycket, att den inte alltid så glada lilla farbrorn höll på att passera förbi vår trädgård.

Ni behöver inte berätta det så högt, viskade jag till pyrrepryttlarna fast de hörde inte mig utan tog sitt vaktjobb på väldigt stort, och högt, allvar.

NamnlösDina hundar skäller, sa den inte alltid så glada lilla farbrorn och stannade till på andra sidan staketet.

Jamen eller hur. Och de kan stå på händer också, men kanske framför allt så kan de skälla. Det är väldigt praktiskt, sa jag och försökte vifta med lillfingrarna som ett tecken till pyrrarna att de kunde sluta skälla nu. Fast de fortsatte skälla, eftersom vi aldrig direkt pratat om att lillfingervift betyder att man ska sluta göra sitt jobb.

Praktiskt? sa den inte alltid så glada lilla farbrorn.

Japp. För vi har inga inbrottstjuvar direkt, sa jag.

För att de skäller vid staketet? sa den inte alltid så glada lilla farbrorn och tittade på hundarna.

Precis, sa jag och låtsades som att staketskäll var något bra.

Och hur skulle det hjälpa? sa den inte alltid så glada lilla farbrorn.

Pja. Du själv har till exempel inte gjort inbrott här. Än i vart fall, sa jag.

Men jag är ingen inbrottstjuv, sa den inte alltid så glada lilla farbrorn.

Så skulle en riktigt inbrottstjuv säga, sa jag och nickade som om jag visste.

Säga att man inte är någon inbrottstjuv? sa den inte alltid så glada lilla farbrorn.

Japp, mitt i prick. Speciellt om en polis frågar, sa jag övertygande.

Men jag ÄR ingen inbrottstjuv, fräste den inte alltid så glada lilla farbrorn.

Så skulle en riktigt inbrottstjuv säga också, förneka och förneka, sa jag och såg dramatiskt misstänksam ut eftersom den inte alltid så glada lilla farbrorn hade fräst.

Bah, muttrade den inte alltid så glada lilla farbrorn och skakade på huvudet. Sen tittade han på mina hårt jobbande vakthundar och bestämde sig för att fortsätta sin promenad.

Och när den den inte alltid så glada lilla farbrorn passerat trädgården så tystnade mina hundar och kom skuttandes igen, väldigt nöjda.

Vi puttade bort inbrottstjuven, sa Spunk stolt.

Med ett jätteputt, puttade vi bort inbrottstjuven, sa Pôppet stolt hon med.

Tack så mycket, det var snällt tror jag, sa jag och var inte säker på om jag menade det eller inte.

Som om åskmolnen blixtrar maskrosor, sa jag till Spunk.

19 maj, 2015

Det blåser ute, det blåser ute!

Jag kastade mig upp ur morgonsängen med mitt allra mest entusiastiska upp-ur-sängen-kast. För under den sekunden jag morgonmornade mig så hade jag genom husväggar och hustak hört de väldigt karaktäristiska swoosh-ljuden av superduperblåst ute. Och superduperblåser det, så har vi bråttom. Där jag bor, mitt i skogarna, så superduperblåser det inte särskilt ofta faktiskt. Därför hade vi nu bråttom.

Vi har bråttom, vi har bråttom! tjoade jag så pyrrepryttlarna blev alldeles till sig av förtjusning. För de älskar att ha bråttom. Det är nog det allra bästa de vet, faktiskt.

Vad har vi bråttom till för något? hoppade Pôppet lyckligt.

Till frukosten välvälväl? sprakade Spunk glatt.

Nej ut på baksidan, vårt snabbaste, sa jag och tog trappan till bottenvåningen i tre jättesprång. Eller kanske fyra, jag hann inte räkna. Så pass bråttom-skyndade jag mig.

Baksidan it is! sa Pôppet och hoppade mot altandörren.

Jag nappade åt mig borsten i förbifarten och sprang mot altandörren jag med.

Och varför nappar du åt dig borsten mitt i bråttomheten? sa Spunk misstänksamt och kom av sig lite i spurten.

Ehh… vi har bråttom, kom nu, sa jag och gömde borsten lite tafatt bakom ryggen.

NamnlösUte på baksidan så blåste det nåt alldeles hialöst. Å-vattnet såg ut att flyta motströms av vågorna, och träden på andra sidan ån svajade i vinden och de alldeles nyfödda maj-löven höll sig i grenarna jättehårt och undrade säkert både förvånat och lite oroligt om det var så här blåsigt som livet skulle vara för alltid. Jag ville viskat till dem att så hade det varit om de fötts i Skåne istället för här i skogen, men jag hann inte. Är vindförhållandena såhär perfekta får man inte missa en endaste minut mer än nödvändigt.

Nu kan ni ställa er här på kö, sa jag till pyrrepryttlarna, så ska jag borsta igenom er jättenoga.

Öhh borsta? Mäh…? sa Pôppet och slog sig själv för pannan, eller också var det vinden som blåste tassen rätt mellan öronen på henne.

Borsta? Man bah… sa Spunk och himlade med ögonen, eller också var det huvudet som blåst oppåner på henne.

För om jag borstar er jättemycket nu, så tovorna floffar vilt, så kommer tov-alltihopet blåsa iväg. Jag kommer inte behövs sopa ihop någonting, och slippa samla upp det överhuvudtaget. Allt kommer bara försvinna av sig självt. Poff, bara, sa jag och såg väldigt intelligent ut och samtidigt lite magiskt trolleriaktig för att jag tycker det är roligt att se sån ut.

Man bah… sa Pôppet eftersom Spunk sagt det nyssens.

Mäh…? sa Spunk för hon också gärna vill vara tonåring tror jag.

Men jag låtsades som att de också tyckte att det var världens bästa idé att borsta päls i superduperblåst och satte igång.

Tänk vad mycket tid jag kommer spara på det här, sa jag och tittade på pälstossar som virvlade iväg i de väldigt bestämda vindarna.

Du hade sparat ännu mer tid på att inte borsta oss alls, sa Spunk.

Det hon sa, sa Pôppet medhållande med ett pek på Spunk.

Den här kommer jag inte behöva samla opp, sa jag och släppte iväg en bortborstad pälstuss i vinden, och den här kommer jag inte behöva sopa ihop heller, sa jag och släppte iväg en pälstuss till som försvann sitt fortaste upp i blåstpoffet.

Om du inte borstat bort den så hade du inte heller behövt samla upp den, muttrade Pôppet.

Det hon sa, sa Spunk medhållande med ett pek på Pôppet.

Fast det är ju så roligt att se tussarna blåsa iväg också, sa jag muntert och tittade på en gråisch Pôppet-tuss som puffade iväg. Tussarna ser ut som små yttepyttiga regnmoln som poffat vilse, ju.

Inte mina, sa Spunk och gjorde sig så svart hon bara kunde.

Dina tussar liknar mer vilsna, vilda åskmoln kanske. Om vi stoppar en maskros i en av dina tussar kan det se ut som om det blixtrar maskrosor och det hade ju varit väldigt annorlunda, sa jag och drog borsten en sista gång genom pälsen på Pôppet. Men nu är vi färdiga, nu har vi bråttom in i huset igen.

Phu, äntligen lite bråttom igen, sa Pôppet och ruskade på sig och skuttade med.

Vad har vi bråttom till nu då? sa Spunk och puhuade glatt åt att borsten inte fick följa med på bråttomheten den här gången.

Jo. Nu ska vi öppna alla dörrarna på vid gavel i hela huset, sa jag och började öppna dörrar. Altandörr ett och altandörr två, samt groventrén.

Stormvindarna upptäckte dörröppningarna snabbare än Pôppet olovandes snattar köttbullar från köksbänken, jättejättesnabbt alltså, och kastade sig in med ett öronbedövande swoosh (nä, inte egentligen, men det är så roligt att skriva att swooshet var öronbedövande) genom hela huset så öronen fladdrade till och med på mig.

Men du, det blåååser lite i vardagsrummet nu, skrek Spunk genom vinden med fladdrande svans.

Och i hallen också, skrek Pôppet genom vinden också, och med fladdrande hela sig självt.

Eller hur, tjoade jag tillbaka väldigt lyckligt. Vi kommer inte behöva dammsuga på hela veckan!

Vafalls? sa Spunk och hoppade högt för att inte krocka med en dammtuss som kom farandes i hundranittio tvärs över vardagsrumsgolvet.

Vi ska bara se till så att dammtussarna blåser åt rätt håll, det vill säga ut. Därför är det viktigt med tvärdraget, sa jag och skuttade över till andra änden av huset och öppnade huvudentrén också.

Och vindarna puttade dammtussar sitt allra vildaste, åt ena hållet till det andra och ut genom dörrarna, som om vindarna tyckte att det var riktigt roligt.

Och du ser ut att tycka det är roligt också, sa jag till Spunk och pekade på hennes svans som fladdrade i vinddraget. Viftar du på svansen eller är det vinden?

Lite av båda kanske, sa Spunk och var nog lite glad över att slippa själva dammsugaren. Den är inte hennes bästa kompis, om man säger så.

Efter en liten stund så tyckte vi att det var färdigstormdammsugat, så då stängde vi alla dörrarna.

Ett typ städat hus, himmel vad vi jobbar effektivt idag, sa jag en smula förnöjt, för blåsten var så hjälpsam att man skulle kunna tro att vi dammtorkat också.

Jag undrar om vinden tog dammtussarna under sängen också, eller om vi måste skicka in Pôppet därunder som vanligt? sa Spunk och spanade mot övervåningen.

Inte en aning. Men det spelar ingen roll, för nu ska vi dansa regndansen och hoppas på lite regn också, så vi kan låtsas att vi tvättat bilen och putsat fönstrena med, sa jag och kikade ut genom fönstret efter några gråa regnmoln.

Fast det enda jag såg var virvlande, yttepyttiga gråisch små regnmoln som såg ut att ha poffat vilse, och det tror jag inte var några riktiga regnmoln egentligen.

– *hump hump* svarade Spunk.

5 maj, 2015

Det är du nu, sa jag glatt till Spunk och viftade lite med fingrarna individuellt och var för sig, som om de inte satt fast på samma hand nästan, för då såg det ut som om jag strödde Tingeling-älvdamm-sprinkel över nuet. Så där magiskt. Och det gillar Spunk att jag gör.

Äntligen, sa Spunk ivrigt och passade på att hoppa upp och ner ett par gånger också eftersom hon aldrig missar ett tillfälle att göra det, även om det inte behövs. Glöm inte köttbullen!

Vi tillbringade helgen i Skåne, på agilitytävling, och jag hade precis banvandrat och hade ett alldeles lagom startnummer så jag kunde värma upp Spunk och mig i lugn och ro innan det var vår tur. Såna startnummer är bästnummer.

Bästnummer, sa jag till Spunk när vi skuttade oss fram över gräset som uppvärmning.

Har du anmält oss till inropet? sa Spunk och drog i kopplet för att skynda sig mot banan.

Såklart jag har, sa jag och tänkte efter samtidigt som jag pratade och kände en glömskhets-il över nacken för ett ögonblick innan jag kom på att jag visst hade anmält oss.

För du minns vad som hände när vi hade startnummer ett och du skyndade dig för att hämta mig så pass att du glömde att anmäla oss till inropet? sa Spunk.

Nej det tänker jag inte minnas precis just nu. För nu gäller bara glada tankar, bara glada tankar innan start, sa jag till Spunk och kunde inte låta bli utan tänka lite på den där gången i alla fall, så jag rodnade utan att bli röd om kinderna. Bara inombords blev jag lite generat röd, men det var det ju ingen som såg turligt nog.

Glada tankar? Varsågod och tänk på mig då, sa Spunk och klappade mig på axeln omhuldande i tanken och såg väldigt glad ut hela hon.

Rätt. Du är bra att tänka på, sa jag och log. För jag blir glad när jag tänker på Spunk, helt automatiskt blir jag det.

Efter vi skuttat runt över gräsmattan, och en av oss hade slagit en drill i gräsmattehörnet också, så ställde jag oss lite vid sidan om banan för att spana på nån av de som redan var inne och sprang. För att stämma av en sista gång att jag faktiskt kom ihåg banan och vad jag hade tänkt att göra för att ta oss igenom den.

Peka rätt bara, så ska det här gå toppen, sa Spunk.

Det är ju själva peket jag försöker komma ihåg just nu, sa jag till Spunk, och svepte runt kroppen och armarna så det nästan såg ut som Tai chi eller Feng shui eller Yoga eller nåt annat med nåt konstigt namn där man sveper kropp och armar lite hit och dit. Men inte karate, inte alls, för jag tycker inte rörelserna är svepiga i karate. Och egentligen kanske det inte är svepiga rörelser i Feng shui heller, beroende på hur man bär möbler och hänger gardiner i och för sig, men själva namnet är svepigt så det fick vara med ändå i min konstiga-namn-lista.

Känns det som peket är rätt? sa Spunk och passade på att hoppa upp och ner igen.

Jag tror det, svarade jag och svepte lite till med ena armen för att känna efter.

Svepet ser rätt ut, sa Spunk och hade säkert gjort en tydlig tumme-upp om hon hade haft en tumme, för hon är en väldigt peppande part i vårt team.

Tack. Då kör vi på det, sa jag och kände mig peppad.

Fem-sex nummer kvar innan det var vår tur. Dags att börja ladda på riktigt.

Är du med eller? sa jag till Spunk och plockade fram en köttbullshalva för att småtricka lite. För vi brukar småtricka för att bubbla in oss före start. Så där så vi stänger av omkringet och bara har viet. Osset.

Apselut, sa Spunk och hoppade återigen upp och ner, spänd av förväntan.

In i bubblan med oss nu, viskade jag i örat på både Spunk och mig själv och busade upp oss. Lite snurr och lite skall och lite hoppa studs. Sånt bubbligt.

För några helger sedan, när vi var iväg på tävlingshelg också, så upplevde jag att det här inbubblandet före start var lite för bokstavligt bubbligt. När Spunk dreglade ner mina händer, då hon slurpade köttbullebitar ur dem, så bubblade händerna på mig och blev såphala. En väldigt märklig känsla, och en smula förbryllande, när köttbullebitarna betedde sig som hala, runda små ålar, tills jag upptäckte att jag smörjt in händerna med duschtvål istället för lotion på morgonen. Dessutom påpekade Spunk att de bubbliga köttbullebitarna smakade tvål. Inte för att det gjorde nåt, hon mumsade gladeligen opp dem ändå, men hon ville ta till protokollet att hon slapp gärna tvål-touchen om det inte var nödvändigt. Så vi skrev upp på kom ihåg-listan, Spunk och jag, att jag inte ska smörja in händerna innan jag druckit morgonkaffet. För jag är säker på att att det blev så tokigt ihopablandat för att jag inte hann dricka morgonkaffet i tid den gången.

Så idag hade jag ingen tvål om händerna, men vi bubblade alldeles jättemycket ändå. På rätt sätt. Med rätt sorts bubbel.

Du är sån bäst bubbel-kompis, sa jag till Spunk och gav henne en köttbullebit mitt i trickandet.

Jag kan förresten ett nytt trick, sa Spunk överförtjust.

Ett nytt trick? sa jag förvånat.

Jopp. Jag har lärt mig det själv, sa hon stolt.

Vadå för trick? sa jag.

NamnlösTitta här, sa Spunk och kastade sig över mitt ben och började humpa det.

Vad i fridens? sa jag och tittade på Spunk som humpade mitt ben som värsta trädkramaren.

*hump hump* svarade Spunk.

Men det där är inte ett så bra trick tycker jag.

*hump hump* svarade Spunk.

Du kommer inte få nån köttbulle för det där, sa jag.

Mäh..? sa Spunk och släppte tveksamt taget om benet.

Två nummer kvar, sen var det vi.

Snart vi, viskade jag till Spunk. Ska vi rocka banan nu?

Om vi ska! svarade Spunk. Ska jag humpa ditt ben igen? För säkerhets skull? 

Nej tack, sa jag och erbjöd en köttbullebit för ett snurr igen och bubblade oss väldeliga under tiden ekipaget på planen gick i mål. Bara ett ekipage kvar före oss, och det ekipaget gick in för start precis just nu. Så nu var det snart dags.

Och den minuten, precis innan start, är alltid alldeles extra njutningsbar. Banan är genomgången i huvudet en extra gång och åtminstone känns den ihågkommen medelst handlingsplanen, Spunk är tokladdad och vacker och alldeles lyckligt viftandes om svansen, och ostört befinner vi oss i den älskade bubblan ihop. Man kan nästan ta på pirret och spänningen och gladigheten, när vi väntar på vår tur och det bara är sekunder kvar.

Nu är det vi, viskade jag till Spunk när ekipaget före oss gick i mål. Och Spunk gnistrade om ögonen när hon hoppade upp i min famn för att lifta till startfläcken jag nogsamt sett ut under banvandringen.

Jag tittade på domaren som blåste okej för start, tog av Spunk halsbandet och satte ner henne på startfläcken.

Härifrån kommer du få en jättebra startsträcka och linje till första och andra hindret, viskade jag till Spunk.

Tack hörredu, viskade Spunk tillbaka med ett svansvift så intensivt att jag började misstänka ett annalkande tjuvstartsförsök.

Du tänker inte tjuvstarta väl? sa jag förvånat, för Spunk brukar inte göra det särskilt ofta. Men det har hänt. Och när det händer så kommer det gärna som en överraskning, därav min fråga.

Inte om du skyndar dig att säga okej för start, sa Spunk lurigt.

Så du tänker inte tjuvstarta om jag säger okej innan du börjar springa? sa jag och undrade inombords vem som startar vem i så fall.

Alldeles riktigt, har du sagt okej är det ju ingen tjuvstart, sa Spunk och viftade så mycket på svansen att jag tyckte hon flyttade sig framåt bara av själva vinddraget fastän hon stod still om fötterna.

Så jag skyndade mig snabbt bort till min egen startfläck under tiden jag pirrigt tittade på Spunket. Pirrigt och nästan lite förälskat. För hon är förtokat vacker när hon står redo för start, alldeles vild och vacker, och påminner på nåt vis om en väldigt söt porsche som varvar motorn och vilken sekund som helst kommer börja bränna däcken. Om det nu finns söta porschar som bränner däck.

Jag nådde min startfläck, tog ett djupt andetag, för det måste man nästan göra inför den kommande sprinten, och sen släppte jag lös Spunket.

Okej!! tjoade jag och började springa.

Håll i hatten och peka rätt, för nu kommer jag! tjoade Spunk om hela kroppen och satte fart.

Pek, pek, pek, sa jag mitt fortaste, under tiden jag sprang.

Wroom wroom! svarade Spunk och hoppade och svängde och hoppade.

Genom genom, pek pek, slaalom slaalom, sprang jag vidare. Och Spunk sprang och wroomade och tunnlade och slalomade jättemycket.

Genom genom, tjoade jag igen, pekade på tunnelöppningen och sprang mitt fortaste till tunneländen för att plocka upp henne och skicka henne runt ett hinder till baksidan i en wrap.

Varthän pekar duuu? sa Spunk när hon kom ut ur tunneln.

Här pekar jag, runt runt, svarade jag med ett jättepek.

Skynda skynda, jag ser inget hinder? tjoade Spunk utan att bromsa det minsta.

Här är hindret, här är det, sa jag och pekade igen.

Too late. Jag improviserar, sa Spunk och genade till höger och tog första bästa hinder hon såg.

Fast nu blev nog nummerordningen lite tokig, sa jag och noterade i öronkanten att speakern sa nåt om ”ååå dääär blev ekipaget diskat”.

Spelar nummerordningen nån roll? sa Spunk när hon kom tillbaka efter att ha improviserat en fin liten hoppslinga utåt högerkanten. Hade den slingan varit med på domarens bana, så hade Spunk ägt, kan man säga.

Apselut inte, det är bara bra att passa på att hoppa lite extra när vi ändå är på banan så vi får valuta för startavgiften, sa jag tjoigt och pekade vidare.

Så bra då, sa Spunk och sprang vidare med sitt vackraste wroom.

Och så sprang vi och pekade och sprang, ända in i mål.

Du är så bäst! sa jag till Spunk och menade vartendaste ord, samtidigt som jag plockade fram köttbullebelöningen.

Eller hur! sa Spunk, så köttbullen skulle komma fram lite snabbare.

Och så påhittigt av dig att springa hela den extra slingan åt högerkanten, det hade jag aldrig kunnat komma på själv faktiskt, sa jag beundrande.

Om du glömmer vart vi ska, eller inte pekar tillräckligt snabbt, så kan jag hjälpa till att hitta rätt bana åt dig. Vi är ju på samma lag liksom, du och jag, sa Spunk nöjt mellan tuggorna.

Du är snäll på det viset, och en väldigt bra lagkompis, sa jag.

Mhmmm, sa Spunk tror jag, fast jag hörde inte riktigt för hon hade munnen full av köttbulle.

Och när kramkalaset var slut och köttbullen uppäten så gick vi för att hämta Pôppet också, och ta en liten promenadrunda som nedvarvning.

Nästa lopp är inte förrän om nån timme eller två, så nu kan vi pausa lite, sa jag till Spunk.

Och du. När vi bubblar ihop oss inför nästa start så har jag ett jätteroligt trick vi kan använda, sa Spunk och tittade förtjust på mitt ben.

Inget hump. Apselut inget hump, sa jag bestämt.

Vad är hump? frågade Pôppet undrande och väldigt nyfiket.

Jo det ska jag berätta för dig, sa Spunk.

Och sen skuttade de iväg båda två i förväg på skogsstigen, väldigt tissligt och tassligt och hemlighetsfullt och fnissigt, och jag skrev för säkerhets skull upp på kom ihåg-listan att göra mina ben synnerligen otillgängliga före start.

”Maj” är varken en månad eller ett kvinnonamn i Skåne.

3 maj, 2015

17341297491_4ba2575265_zFör första gången i mitt agilityliv så har jag tävlat 18 lopp på tre dagar. Nu när jag helt plötsligt har två hundar att tävla, och det är dubbla klasser och laglopp, så blir det vips vops en himmelens massa lopp att springa.

Roligt?

Det kan ni hoppa upp och sätta er på att det är.

Men man skulle kunna tro, om man tittar på resultatlistorna efter helgen, att jag har väldigt mycket hemläxa att jobba på framöver. Hähä.

Men nä, jag har egentligen bara två läxor. Och de läxorna har inget med nåt agility-klur att göra, någon hindertyp eller handlingsmoment eller bansekvens.

Nä. De två läxorna handlar om mig själv. Och är rätt enkla.

– Låt bli att bli så förtokat trött i ben och huvud.
– Ät och drick smart mellan loppen.

Jag är helt hopplös med maten på tävlingsdagar och har svårt att få i mig nåt mer än typ kaffe och frukt. Och har jag tänkt att ränna runt så här hialöst lite nu och då, så måste jag bli bättre på ät-drick-smartigheter, annars blir det energislut i både ben och huvud. Det är bara så.

Så det blir hemläxan den här gången, så jag kanske slipper nedriga slarvdiskar på grund av att jag är för trött. (Det är roligare med diskar när man är pigg. Jo, faktiskt.)

17155444709_b9acb7fff3_zMen förutom att jag var trött som en ovattnad krukväxt framåt eftermiddagarna, så har jag såklart saker som jag är särskilt glad över efter helgen. Många sådana. Här är några.

– Pôppet fladdrade runt som en lurvig kalv på grönbetes-tivoli i fredags, och lämnade planen för att krama om folk lite här och var, men var hur fokuserad som helst i loppen i lördags. Wow!

– En endaste hoppad balansbom på alla tre dagar! Och det var Pôppet som stod för det hoppet, när hon misstog balansbommen för gungan gissar jag. (Hon springer upp på uppfarten och ”lägger sig ner” när hon kommer upp till nocken precis som för att väga ner en gunga, och när hon upptäcker att det är en balansbom så plumsar hon vidare, kommer i otakt och hoppar av den.)

– Jag fick se Herr Domare dansa och klappa i händer på banan när han vann vårt vad. Vi hade slagit vad, med äran och stoltheten i potten, och nu råkade han vinna. Och jag förlora. Nästan så jag kan tänka mig att förlora med mening vid nästa vad, bara för att få se det igen. ;)

– Pôppet satte gungorna med attityd. Och säcken (platta tunneln) på första försöket, utan tvekan. Vi har pratat om de två hindrena förut i tävlingssammanhang, Pôppet och jag, att en ny gunga är också en gunga, och en ny säck är också en säck. Och daska mig i backen oppåner om hon inte snappat upp ett och annat från de pratstunderna. Hon är en sån tuffing!

– Spunks favvistrick vid uppladdning inför start är numera ”Humpa ett ben”. Helst mitt, men det går bra med vems som helst. Detta är nu konstaterat och bekräftat.

– Agility-uttrycket ”Lita på din hund” gäller inte Pôppet. Jag har ingen aning om vad hon kommer hitta på när jag släpper henne lös på en agilityplan faktiskt. Har jag tur så stannar hon kvar inom plastbanden. Har jag ännu mer tur så springer hon dit jag pekar.

17153881558_759481a71c_z– Införskaffa omedelbums en extra gasolflaska till busbilen, så spisen alltid, alltid fungerar. Blir jag utan morgonkaffe, eller om jag misstänker att jag kanske kommer bli det, så förvandlas jag till något man inte kan ha i möblerade rum. Och då pratar jag inte pyrrespråk, när jag skriver ”inte kan ha i möblerade rum”, utan varulvsspråk. Typ ”jag sliter rummet i stycken”. Tur att agilitytävlingar går utomhus.

– Klipp håret eller ha det i knut. Där kan vi nog tjäna in en disk bara på det, speciellt om man springer med en svart hund och själv har svart hår och man springer i det platta landskapet där det blåååser. Vet ni hur lite svart hund man ser med massa svart hårfladder framför ögonen?

– Jag upptäckte solbränne-skrattrynkor nu när jag kom hem. Jag har alltså skrattat mig förtokad ute i solen, hela, hela helgen. Och i kinderna känns det som om det stämmer. Me like.

– ”Maj” är varken en månad eller ett kvinnonamn i Skåne. Och ”åsså” är jätteroligt att säga, speciellt om man säger det som om man är onykter. Då låter det mer autentiskt.

– Pôppet och jag fick en femma för beröring i ett av agilityloppen. Såna femmor är så kärleksfulla, för Pôppet är väldigt klappvänlig och älskad. En kan ju inte låta bli utan kanske krama henne lite med handen ibland, även om det är mitt under pågående agilitylopp. Det må vara värt en femma.

– Agilitymänniskor är helt underbart knäpproliga personer. Underbart knäppa och roliga. Jo. Me like det också.

————–

Alla foton: Inga Törnqvist

– Aj aj aj! skrekvred hon sig i uppenbara plågor.

28 april, 2015

Strålande solsken, vindstilla och nästan försommarvärme i luften. Småfåglarna hade väldigt småtrevligt invaderat gräsmattan på jakt efter de hundpälstussar som jag borstade ur pyrrepinglornas päls igår kväll. För nu fäller de, pyrreprylarna, och uppskattar lite lättare klädsel i värmen tror jag.

Jag ska ta mig tusan också lätta på klädseln lite, tänkte jag och valde bort långbyxorna och drog istället på mig mina knälånga shorts innan vi ploppade ut på agilityplanen för lite Back to Basic-träning i det förtokat sköna vädret.

Men jag hann inte många meter över gräset innan jag hörde Pôppet skrika högt.

Aj aj aj! skrekvred hon sig i uppenbara plågor.

Vad vad?! sa jag förskräckt.

Mina ööögon! pep hon och höll för ögonen. Hårt.

Vad är problemet? sa jag oroligt.

Du bländar mig! pep hon och pekade jätteintensivt på mina ben. På mina väldigt vita ben.

Ni vet på sensommaren, när man är som brunast? Då man också råkar ha väldigt skarpa solbrännelinjer överallt? Man är så brun, så brun efter en sommar i solen, men knallvit till exempel under linnekanten eller under shortsen, alltså riktigt blekvit. Som i ”vi kroppsdelar här under brukar aldrig se solen för vår människa som vi sitter fast i solar aldrig naken”. (Nä, jag gör inte det.)

Och så tittar man på allt det solbränt bruna och jämför med det alldeles vita och funderar över om det vita blir vitare bara för att allt det andra är brunt, eller om man verkligen är så vit på riktigt när man inte är solbränd.

Och på vintern, när man inte har en endaste solbrännelinje kvar, så upptäcker man att man är just så vit. Till sin förfaselse.

Därför kan det vara ett känsligt kapitel första gången man tar på sig shorts på våren. Men det brydde inte Pôppet sig om, uppenbarligen.

Visst visst, rub it in, sa jag och tittade på mina vita smalben.

Är det där på riktigt eller…? viskade hon och öppnade ena ögat för att kika, men stängde det snabbt och knipigt med ytterligare ett teatraliskt ”Ajajaj”.

Och det är därför jag kommer börja fnittra agility med Spunk idag istället för dig, sa jag och hämtade Spunks favvisboll och Spunket själv och satte igång. För Spunk gillar sin favvisboll mer än vad mina ben var vita.

Ni ser ut som ett schackbräde när ni springer ihop! förfasade sig Pôppet från läktarplatsen och knep ihop ögonen igen.

Stå ut, svarade jag.

Och sedan låtsades jag inte höra ögonknipet och förfasningen, utan njöt av solen och gräset och pyrrarna (åtminstone den som inte pep om blekhet) och agilityfnittret och hoppades att benen skulle hinna bli lite mindre skräckvita bruna innan jag behövde visa dem offentligt nästa gång.

Och det här inlägget kompletterar jag inte med en bild på mina fina ben, utan på Back to Basics-banan vi fnittrade. Jag tror det blir bäst så. För oss alla.

Back to basics ut3

– Du har väl ingen valp? sa maken förbryllat.

23 april, 2015

1På torsdag kör vi lite valpagility på förmiddagen förresten, sa jag till maken häromdagen. För fnittra valpagility gör vi lite nu och då, valpinnehavare och jag, men nästan alltid på olika veckodagar. Så för att vi skulle känna oss som ett informerat och sammansvetsat team, maken och jag, så ville jag gärna berätta det för honom att det blev just nu på torsdag.

Valpagility, igen? Varför det? Du har väl ingen valp? sa han lite förbryllat, vilket gjorde att jag måste missat nåt i teambuildingen. (Fast det fick mig också att fundera över om jag skulle kunna smyga in en valp i huset utan att han märkte det, eftersom han ställde frågan.)

Nä? blev därför min smarta replik. För valp, det har jag ju ingen.

Men varför ska du ha valpagilityträning här då? Igen? blev hans naturliga följdfråga, kanske man kan tycka. Om man tycker som han, och inte tycker som jag, då.

Det är ju för din skull, raring, sa jag. För att det var det. Av omtanke, var det.

Uh? tror jag inte maken svarade alls, men han hade kunnat gjort det.

Så jag får mig lite valpmysbus till livs och således undviker valpköp den närmaste tiden, sa jag på riktigt och använde ordet ”således” bara för att jag råkade tänka på det ordet just i det ögonblicket.

Vad snällt, tror jag maken sa. Eller så tänkte han det bara, eller så varken sa han det eller tänkte det, för ibland hittar jag på saker som han tänker, påstår han.

Så idag, torsdag, har vi haft valpsprattelbus på agilityplanen i Villa HumleSpunk. Igen. Och jag älskart. Älskart, säger jag.

Vilken tur att det finns goa människor som kommer hit och fnittrar vappisagility med sina valpar, och ställer upp på vadhelst jag hittar på för utmaningsbus, så jag kan få sniffa lite valp och krama lite valp och beundra lite valp och uttrycka ett förkärlekat ”Naaw” både kroppsligen och verbalt. Så jag kan stilla min valpabstinens.

Tur är det. För jag ska inte ha nån valp än. På jättelänge. Jag ska inte det.

Och så var det med den saken.