Skip to content

– *hump hump* svarade Spunk.

5 maj, 2015

Det är du nu, sa jag glatt till Spunk och viftade lite med fingrarna individuellt och var för sig, som om de inte satt fast på samma hand nästan, för då såg det ut som om jag strödde Tingeling-älvdamm-sprinkel över nuet. Så där magiskt. Och det gillar Spunk att jag gör.

Äntligen, sa Spunk ivrigt och passade på att hoppa upp och ner ett par gånger också eftersom hon aldrig missar ett tillfälle att göra det, även om det inte behövs. Glöm inte köttbullen!

Vi tillbringade helgen i Skåne, på agilitytävling, och jag hade precis banvandrat och hade ett alldeles lagom startnummer så jag kunde värma upp Spunk och mig i lugn och ro innan det var vår tur. Såna startnummer är bästnummer.

Bästnummer, sa jag till Spunk när vi skuttade oss fram över gräset som uppvärmning.

Har du anmält oss till inropet? sa Spunk och drog i kopplet för att skynda sig mot banan.

Såklart jag har, sa jag och tänkte efter samtidigt som jag pratade och kände en glömskhets-il över nacken för ett ögonblick innan jag kom på att jag visst hade anmält oss.

För du minns vad som hände när vi hade startnummer ett och du skyndade dig för att hämta mig så pass att du glömde att anmäla oss till inropet? sa Spunk.

Nej det tänker jag inte minnas precis just nu. För nu gäller bara glada tankar, bara glada tankar innan start, sa jag till Spunk och kunde inte låta bli utan tänka lite på den där gången i alla fall, så jag rodnade utan att bli röd om kinderna. Bara inombords blev jag lite generat röd, men det var det ju ingen som såg turligt nog.

Glada tankar? Varsågod och tänk på mig då, sa Spunk och klappade mig på axeln omhuldande i tanken och såg väldigt glad ut hela hon.

Rätt. Du är bra att tänka på, sa jag och log. För jag blir glad när jag tänker på Spunk, helt automatiskt blir jag det.

Efter vi skuttat runt över gräsmattan, och en av oss hade slagit en drill i gräsmattehörnet också, så ställde jag oss lite vid sidan om banan för att spana på nån av de som redan var inne och sprang. För att stämma av en sista gång att jag faktiskt kom ihåg banan och vad jag hade tänkt att göra för att ta oss igenom den.

Peka rätt bara, så ska det här gå toppen, sa Spunk.

Det är ju själva peket jag försöker komma ihåg just nu, sa jag till Spunk, och svepte runt kroppen och armarna så det nästan såg ut som Tai chi eller Feng shui eller Yoga eller nåt annat med nåt konstigt namn där man sveper kropp och armar lite hit och dit. Men inte karate, inte alls, för jag tycker inte rörelserna är svepiga i karate. Och egentligen kanske det inte är svepiga rörelser i Feng shui heller, beroende på hur man bär möbler och hänger gardiner i och för sig, men själva namnet är svepigt så det fick vara med ändå i min konstiga-namn-lista.

Känns det som peket är rätt? sa Spunk och passade på att hoppa upp och ner igen.

Jag tror det, svarade jag och svepte lite till med ena armen för att känna efter.

Svepet ser rätt ut, sa Spunk och hade säkert gjort en tydlig tumme-upp om hon hade haft en tumme, för hon är en väldigt peppande part i vårt team.

Tack. Då kör vi på det, sa jag och kände mig peppad.

Fem-sex nummer kvar innan det var vår tur. Dags att börja ladda på riktigt.

Är du med eller? sa jag till Spunk och plockade fram en köttbullshalva för att småtricka lite. För vi brukar småtricka för att bubbla in oss före start. Så där så vi stänger av omkringet och bara har viet. Osset.

Apselut, sa Spunk och hoppade återigen upp och ner, spänd av förväntan.

In i bubblan med oss nu, viskade jag i örat på både Spunk och mig själv och busade upp oss. Lite snurr och lite skall och lite hoppa studs. Sånt bubbligt.

För några helger sedan, när vi var iväg på tävlingshelg också, så upplevde jag att det här inbubblandet före start var lite för bokstavligt bubbligt. När Spunk dreglade ner mina händer, då hon slurpade köttbullebitar ur dem, så bubblade händerna på mig och blev såphala. En väldigt märklig känsla, och en smula förbryllande, när köttbullebitarna betedde sig som hala, runda små ålar, tills jag upptäckte att jag smörjt in händerna med duschtvål istället för lotion på morgonen. Dessutom påpekade Spunk att de bubbliga köttbullebitarna smakade tvål. Inte för att det gjorde nåt, hon mumsade gladeligen opp dem ändå, men hon ville ta till protokollet att hon slapp gärna tvål-touchen om det inte var nödvändigt. Så vi skrev upp på kom ihåg-listan, Spunk och jag, att jag inte ska smörja in händerna innan jag druckit morgonkaffet. För jag är säker på att att det blev så tokigt ihopablandat för att jag inte hann dricka morgonkaffet i tid den gången.

Så idag hade jag ingen tvål om händerna, men vi bubblade alldeles jättemycket ändå. På rätt sätt. Med rätt sorts bubbel.

Du är sån bäst bubbel-kompis, sa jag till Spunk och gav henne en köttbullebit mitt i trickandet.

Jag kan förresten ett nytt trick, sa Spunk överförtjust.

Ett nytt trick? sa jag förvånat.

Jopp. Jag har lärt mig det själv, sa hon stolt.

Vadå för trick? sa jag.

NamnlösTitta här, sa Spunk och kastade sig över mitt ben och började humpa det.

Vad i fridens? sa jag och tittade på Spunk som humpade mitt ben som värsta trädkramaren.

*hump hump* svarade Spunk.

Men det där är inte ett så bra trick tycker jag.

*hump hump* svarade Spunk.

Du kommer inte få nån köttbulle för det där, sa jag.

Mäh..? sa Spunk och släppte tveksamt taget om benet.

Två nummer kvar, sen var det vi.

Snart vi, viskade jag till Spunk. Ska vi rocka banan nu?

Om vi ska! svarade Spunk. Ska jag humpa ditt ben igen? För säkerhets skull? 

Nej tack, sa jag och erbjöd en köttbullebit för ett snurr igen och bubblade oss väldeliga under tiden ekipaget på planen gick i mål. Bara ett ekipage kvar före oss, och det ekipaget gick in för start precis just nu. Så nu var det snart dags.

Och den minuten, precis innan start, är alltid alldeles extra njutningsbar. Banan är genomgången i huvudet en extra gång och åtminstone känns den ihågkommen medelst handlingsplanen, Spunk är tokladdad och vacker och alldeles lyckligt viftandes om svansen, och ostört befinner vi oss i den älskade bubblan ihop. Man kan nästan ta på pirret och spänningen och gladigheten, när vi väntar på vår tur och det bara är sekunder kvar.

Nu är det vi, viskade jag till Spunk när ekipaget före oss gick i mål. Och Spunk gnistrade om ögonen när hon hoppade upp i min famn för att lifta till startfläcken jag nogsamt sett ut under banvandringen.

Jag tittade på domaren som blåste okej för start, tog av Spunk halsbandet och satte ner henne på startfläcken.

Härifrån kommer du få en jättebra startsträcka och linje till första och andra hindret, viskade jag till Spunk.

Tack hörredu, viskade Spunk tillbaka med ett svansvift så intensivt att jag började misstänka ett annalkande tjuvstartsförsök.

Du tänker inte tjuvstarta väl? sa jag förvånat, för Spunk brukar inte göra det särskilt ofta. Men det har hänt. Och när det händer så kommer det gärna som en överraskning, därav min fråga.

Inte om du skyndar dig att säga okej för start, sa Spunk lurigt.

Så du tänker inte tjuvstarta om jag säger okej innan du börjar springa? sa jag och undrade inombords vem som startar vem i så fall.

Alldeles riktigt, har du sagt okej är det ju ingen tjuvstart, sa Spunk och viftade så mycket på svansen att jag tyckte hon flyttade sig framåt bara av själva vinddraget fastän hon stod still om fötterna.

Så jag skyndade mig snabbt bort till min egen startfläck under tiden jag pirrigt tittade på Spunket. Pirrigt och nästan lite förälskat. För hon är förtokat vacker när hon står redo för start, alldeles vild och vacker, och påminner på nåt vis om en väldigt söt porsche som varvar motorn och vilken sekund som helst kommer börja bränna däcken. Om det nu finns söta porschar som bränner däck.

Jag nådde min startfläck, tog ett djupt andetag, för det måste man nästan göra inför den kommande sprinten, och sen släppte jag lös Spunket.

Okej!! tjoade jag och började springa.

Håll i hatten och peka rätt, för nu kommer jag! tjoade Spunk om hela kroppen och satte fart.

Pek, pek, pek, sa jag mitt fortaste, under tiden jag sprang.

Wroom wroom! svarade Spunk och hoppade och svängde och hoppade.

Genom genom, pek pek, slaalom slaalom, sprang jag vidare. Och Spunk sprang och wroomade och tunnlade och slalomade jättemycket.

Genom genom, tjoade jag igen, pekade på tunnelöppningen och sprang mitt fortaste till tunneländen för att plocka upp henne och skicka henne runt ett hinder till baksidan i en wrap.

Varthän pekar duuu? sa Spunk när hon kom ut ur tunneln.

Här pekar jag, runt runt, svarade jag med ett jättepek.

Skynda skynda, jag ser inget hinder? tjoade Spunk utan att bromsa det minsta.

Här är hindret, här är det, sa jag och pekade igen.

Too late. Jag improviserar, sa Spunk och genade till höger och tog första bästa hinder hon såg.

Fast nu blev nog nummerordningen lite tokig, sa jag och noterade i öronkanten att speakern sa nåt om ”ååå dääär blev ekipaget diskat”.

Spelar nummerordningen nån roll? sa Spunk när hon kom tillbaka efter att ha improviserat en fin liten hoppslinga utåt högerkanten. Hade den slingan varit med på domarens bana, så hade Spunk ägt, kan man säga.

Apselut inte, det är bara bra att passa på att hoppa lite extra när vi ändå är på banan så vi får valuta för startavgiften, sa jag tjoigt och pekade vidare.

Så bra då, sa Spunk och sprang vidare med sitt vackraste wroom.

Och så sprang vi och pekade och sprang, ända in i mål.

Du är så bäst! sa jag till Spunk och menade vartendaste ord, samtidigt som jag plockade fram köttbullebelöningen.

Eller hur! sa Spunk, så köttbullen skulle komma fram lite snabbare.

Och så påhittigt av dig att springa hela den extra slingan åt högerkanten, det hade jag aldrig kunnat komma på själv faktiskt, sa jag beundrande.

Om du glömmer vart vi ska, eller inte pekar tillräckligt snabbt, så kan jag hjälpa till att hitta rätt bana åt dig. Vi är ju på samma lag liksom, du och jag, sa Spunk nöjt mellan tuggorna.

Du är snäll på det viset, och en väldigt bra lagkompis, sa jag.

Mhmmm, sa Spunk tror jag, fast jag hörde inte riktigt för hon hade munnen full av köttbulle.

Och när kramkalaset var slut och köttbullen uppäten så gick vi för att hämta Pôppet också, och ta en liten promenadrunda som nedvarvning.

Nästa lopp är inte förrän om nån timme eller två, så nu kan vi pausa lite, sa jag till Spunk.

Och du. När vi bubblar ihop oss inför nästa start så har jag ett jätteroligt trick vi kan använda, sa Spunk och tittade förtjust på mitt ben.

Inget hump. Apselut inget hump, sa jag bestämt.

Vad är hump? frågade Pôppet undrande och väldigt nyfiket.

Jo det ska jag berätta för dig, sa Spunk.

Och sen skuttade de iväg båda två i förväg på skogsstigen, väldigt tissligt och tassligt och hemlighetsfullt och fnissigt, och jag skrev för säkerhets skull upp på kom ihåg-listan att göra mina ben synnerligen otillgängliga före start.

”Maj” är varken en månad eller ett kvinnonamn i Skåne.

3 maj, 2015

17341297491_4ba2575265_zFör första gången i mitt agilityliv så har jag tävlat 18 lopp på tre dagar. Nu när jag helt plötsligt har två hundar att tävla, och det är dubbla klasser och laglopp, så blir det vips vops en himmelens massa lopp att springa.

Roligt?

Det kan ni hoppa upp och sätta er på att det är.

Men man skulle kunna tro, om man tittar på resultatlistorna efter helgen, att jag har väldigt mycket hemläxa att jobba på framöver. Hähä.

Men nä, jag har egentligen bara två läxor. Och de läxorna har inget med nåt agility-klur att göra, någon hindertyp eller handlingsmoment eller bansekvens.

Nä. De två läxorna handlar om mig själv. Och är rätt enkla.

– Låt bli att bli så förtokat trött i ben och huvud.
– Ät och drick smart mellan loppen.

Jag är helt hopplös med maten på tävlingsdagar och har svårt att få i mig nåt mer än typ kaffe och frukt. Och har jag tänkt att ränna runt så här hialöst lite nu och då, så måste jag bli bättre på ät-drick-smartigheter, annars blir det energislut i både ben och huvud. Det är bara så.

Så det blir hemläxan den här gången, så jag kanske slipper nedriga slarvdiskar på grund av att jag är för trött. (Det är roligare med diskar när man är pigg. Jo, faktiskt.)

17155444709_b9acb7fff3_zMen förutom att jag var trött som en ovattnad krukväxt framåt eftermiddagarna, så har jag såklart saker som jag är särskilt glad över efter helgen. Många sådana. Här är några.

– Pôppet fladdrade runt som en lurvig kalv på grönbetes-tivoli i fredags, och lämnade planen för att krama om folk lite här och var, men var hur fokuserad som helst i loppen i lördags. Wow!

– En endaste hoppad balansbom på alla tre dagar! Och det var Pôppet som stod för det hoppet, när hon misstog balansbommen för gungan gissar jag. (Hon springer upp på uppfarten och ”lägger sig ner” när hon kommer upp till nocken precis som för att väga ner en gunga, och när hon upptäcker att det är en balansbom så plumsar hon vidare, kommer i otakt och hoppar av den.)

– Jag fick se Herr Domare dansa och klappa i händer på banan när han vann vårt vad. Vi hade slagit vad, med äran och stoltheten i potten, och nu råkade han vinna. Och jag förlora. Nästan så jag kan tänka mig att förlora med mening vid nästa vad, bara för att få se det igen. ;)

– Pôppet satte gungorna med attityd. Och säcken (platta tunneln) på första försöket, utan tvekan. Vi har pratat om de två hindrena förut i tävlingssammanhang, Pôppet och jag, att en ny gunga är också en gunga, och en ny säck är också en säck. Och daska mig i backen oppåner om hon inte snappat upp ett och annat från de pratstunderna. Hon är en sån tuffing!

– Spunks favvistrick vid uppladdning inför start är numera ”Humpa ett ben”. Helst mitt, men det går bra med vems som helst. Detta är nu konstaterat och bekräftat.

– Agility-uttrycket ”Lita på din hund” gäller inte Pôppet. Jag har ingen aning om vad hon kommer hitta på när jag släpper henne lös på en agilityplan faktiskt. Har jag tur så stannar hon kvar inom plastbanden. Har jag ännu mer tur så springer hon dit jag pekar.

17153881558_759481a71c_z– Införskaffa omedelbums en extra gasolflaska till busbilen, så spisen alltid, alltid fungerar. Blir jag utan morgonkaffe, eller om jag misstänker att jag kanske kommer bli det, så förvandlas jag till något man inte kan ha i möblerade rum. Och då pratar jag inte pyrrespråk, när jag skriver ”inte kan ha i möblerade rum”, utan varulvsspråk. Typ ”jag sliter rummet i stycken”. Tur att agilitytävlingar går utomhus.

– Klipp håret eller ha det i knut. Där kan vi nog tjäna in en disk bara på det, speciellt om man springer med en svart hund och själv har svart hår och man springer i det platta landskapet där det blåååser. Vet ni hur lite svart hund man ser med massa svart hårfladder framför ögonen?

– Jag upptäckte solbränne-skrattrynkor nu när jag kom hem. Jag har alltså skrattat mig förtokad ute i solen, hela, hela helgen. Och i kinderna känns det som om det stämmer. Me like.

– ”Maj” är varken en månad eller ett kvinnonamn i Skåne. Och ”åsså” är jätteroligt att säga, speciellt om man säger det som om man är onykter. Då låter det mer autentiskt.

– Pôppet och jag fick en femma för beröring i ett av agilityloppen. Såna femmor är så kärleksfulla, för Pôppet är väldigt klappvänlig och älskad. En kan ju inte låta bli utan kanske krama henne lite med handen ibland, även om det är mitt under pågående agilitylopp. Det må vara värt en femma.

– Agilitymänniskor är helt underbart knäpproliga personer. Underbart knäppa och roliga. Jo. Me like det också.

————–

Alla foton: Inga Törnqvist

– Aj aj aj! skrekvred hon sig i uppenbara plågor.

28 april, 2015

Strålande solsken, vindstilla och nästan försommarvärme i luften. Småfåglarna hade väldigt småtrevligt invaderat gräsmattan på jakt efter de hundpälstussar som jag borstade ur pyrrepinglornas päls igår kväll. För nu fäller de, pyrreprylarna, och uppskattar lite lättare klädsel i värmen tror jag.

Jag ska ta mig tusan också lätta på klädseln lite, tänkte jag och valde bort långbyxorna och drog istället på mig mina knälånga shorts innan vi ploppade ut på agilityplanen för lite Back to Basic-träning i det förtokat sköna vädret.

Men jag hann inte många meter över gräset innan jag hörde Pôppet skrika högt.

Aj aj aj! skrekvred hon sig i uppenbara plågor.

Vad vad?! sa jag förskräckt.

Mina ööögon! pep hon och höll för ögonen. Hårt.

Vad är problemet? sa jag oroligt.

Du bländar mig! pep hon och pekade jätteintensivt på mina ben. På mina väldigt vita ben.

Ni vet på sensommaren, när man är som brunast? Då man också råkar ha väldigt skarpa solbrännelinjer överallt? Man är så brun, så brun efter en sommar i solen, men knallvit till exempel under linnekanten eller under shortsen, alltså riktigt blekvit. Som i ”vi kroppsdelar här under brukar aldrig se solen för vår människa som vi sitter fast i solar aldrig naken”. (Nä, jag gör inte det.)

Och så tittar man på allt det solbränt bruna och jämför med det alldeles vita och funderar över om det vita blir vitare bara för att allt det andra är brunt, eller om man verkligen är så vit på riktigt när man inte är solbränd.

Och på vintern, när man inte har en endaste solbrännelinje kvar, så upptäcker man att man är just så vit. Till sin förfaselse.

Därför kan det vara ett känsligt kapitel första gången man tar på sig shorts på våren. Men det brydde inte Pôppet sig om, uppenbarligen.

Visst visst, rub it in, sa jag och tittade på mina vita smalben.

Är det där på riktigt eller…? viskade hon och öppnade ena ögat för att kika, men stängde det snabbt och knipigt med ytterligare ett teatraliskt ”Ajajaj”.

Och det är därför jag kommer börja fnittra agility med Spunk idag istället för dig, sa jag och hämtade Spunks favvisboll och Spunket själv och satte igång. För Spunk gillar sin favvisboll mer än vad mina ben var vita.

Ni ser ut som ett schackbräde när ni springer ihop! förfasade sig Pôppet från läktarplatsen och knep ihop ögonen igen.

Stå ut, svarade jag.

Och sedan låtsades jag inte höra ögonknipet och förfasningen, utan njöt av solen och gräset och pyrrarna (åtminstone den som inte pep om blekhet) och agilityfnittret och hoppades att benen skulle hinna bli lite mindre skräckvita bruna innan jag behövde visa dem offentligt nästa gång.

Och det här inlägget kompletterar jag inte med en bild på mina fina ben, utan på Back to Basics-banan vi fnittrade. Jag tror det blir bäst så. För oss alla.

Back to basics ut3

– Du har väl ingen valp? sa maken förbryllat.

23 april, 2015

1På torsdag kör vi lite valpagility på förmiddagen förresten, sa jag till maken häromdagen. För fnittra valpagility gör vi lite nu och då, valpinnehavare och jag, men nästan alltid på olika veckodagar. Så för att vi skulle känna oss som ett informerat och sammansvetsat team, maken och jag, så ville jag gärna berätta det för honom att det blev just nu på torsdag.

Valpagility, igen? Varför det? Du har väl ingen valp? sa han lite förbryllat, vilket gjorde att jag måste missat nåt i teambuildingen. (Fast det fick mig också att fundera över om jag skulle kunna smyga in en valp i huset utan att han märkte det, eftersom han ställde frågan.)

Nä? blev därför min smarta replik. För valp, det har jag ju ingen.

Men varför ska du ha valpagilityträning här då? Igen? blev hans naturliga följdfråga, kanske man kan tycka. Om man tycker som han, och inte tycker som jag, då.

Det är ju för din skull, raring, sa jag. För att det var det. Av omtanke, var det.

Uh? tror jag inte maken svarade alls, men han hade kunnat gjort det.

Så jag får mig lite valpmysbus till livs och således undviker valpköp den närmaste tiden, sa jag på riktigt och använde ordet ”således” bara för att jag råkade tänka på det ordet just i det ögonblicket.

Vad snällt, tror jag maken sa. Eller så tänkte han det bara, eller så varken sa han det eller tänkte det, för ibland hittar jag på saker som han tänker, påstår han.

Så idag, torsdag, har vi haft valpsprattelbus på agilityplanen i Villa HumleSpunk. Igen. Och jag älskart. Älskart, säger jag.

Vilken tur att det finns goa människor som kommer hit och fnittrar vappisagility med sina valpar, och ställer upp på vadhelst jag hittar på för utmaningsbus, så jag kan få sniffa lite valp och krama lite valp och beundra lite valp och uttrycka ett förkärlekat ”Naaw” både kroppsligen och verbalt. Så jag kan stilla min valpabstinens.

Tur är det. För jag ska inte ha nån valp än. På jättelänge. Jag ska inte det.

Och så var det med den saken.

– Ett RC-horn finns visst, sa Pôppet medhållande.

20 april, 2015

Men titta, ett rådjurshorn! sa jag jätteglatt och blev väldigt lycklig i hela kroppen. För om man  hittar ett rådjurshorn i mossan så betyder det att man kommer få det så himmelens turligt framöver, och ett rådjurshorn toppar lätt lyckobringandet i att hitta en fyrklöver till exempel. Jag tror det står på internet att det är så, så det är sant. Och om det inte står på internet, så skriver jag det här, så jag kan googla det efter jag postat det här inlägget och hitta det här. Då blir det sant, faktiskt.

Jag kommer få sån tur, sån tur, trallade jag lyckligt, och vi ska träna så mycket RC när vi kommer hem!

11166034_820111491399331_454436234_n
Jag vet inte om man får tur om man hittar ett RC-horn egentligen, sa Spunk lite torrt konstaterande.

Det finns inte något som heter RC-horn, duh, sa jag med en liten piffig amerikansk touch som avslutning på meningen, och himlade med ögonen så det blev komplett.

Fast samtidigt funderade jag raskt och i tysthet på om RC-horn har samma internetsanningsregel som att det är ”turligt att hitta ett rådjurshorn i mossa”, för i så fall tänker jag inte skriva det här så det blir sant. Om en skulle råka googla det, menar jag.

Jo det finns det visst det, RC-horn, sa Spunk och himlade med ögonen hon också.

Det gööör det faktiskt, sa Pôppet som landade mitt i konversationen och inte hade en aning om vad hon höll med om. Men som vanligt försitter hon inte en chans att hålla med Spunk, eftersom hon väldigt gärna vill vara Spunks kompis. Mer gärna än Spunk, om man säger så.

Milda makarutter, varför skulle det finnas RC-horn? sa jag och viftade på öronen. (Nä det gjorde jag inte alls, jag vill bara prova internetsanningsregeln, för det hade varit roligt att kunna vifta på öronen obehindrat och hur som helst. Och står det på internätet att jag kan vifta på öronen, så…?)

Om det ligger ett rådjurshorn i mossan, så betyder ju det att ett rådjur drämt huvudet sitt allra hårdaste i ett träd så hornet trillat av. Och varför skulle den drämma huvudet sitt allra hårdaste i ett träd, om den inte tränade RC? sa Spunk med nåt slags ”I rest my case”-tonfall.

Ja varför skulle den göra det, vavava? sa Pôppet med en tågvisslas intensitet, men jag tyckte mig sakna en lokomotivförare bakom den ångtågsratten om jag ska vara ärlig.

Jag är inte säker på att rådjur tränar RC, viskade jag tyst så det nästan inte hördes, för att inte tumma på internetsanningsregeln.

Åh? Ja i så fall är ju det här alldeles obegripligt, sa Pôppet och vände blicken mot Spunk.

Ja då vet jag inte heller, vad menar du skulle ha hänt i så fall? sa Spunk och vände blicken mot mig. Eller, mer att hon spände ögonen i mig, skulle jag vilja kalla det för.

Ja.. ehh… alltså rådjur tappar hornen lite nu och då. På vintern. De gör bara det. Sen växer de ut igen, sa jag och gjorde en hokus pokus-gest.

Låter konstigt, sa Spunk och kisade med ögonen som om hon inte trodde alls på vad jag sa.

Jättekonstigt, sa Pôppet eftersom Spunk sade så.

Låter mer troligt att det är ett RC-horn faktiskt, sa Spunk.

Mer troligt absolut, sa Pôppet och sneglade på Spunk medhållande.

Men alltså. Spring och lek i mossan istället, sa jag med ett fingerpek på mossan lite längre bort.

Apselut, sa Pôppet och sprätte iväg omedelbums för det är sån hon är.

Hur är det med din bula förresten? sa Spunk kanske omtänksamt, jag var inte riktigt säker faktiskt.

Jotack, den är bättre idag, sa jag och petade på min bula i pannan med ett tillhörande ”Aj!”.

Och du tränar RC eller? Vet du vad en bula i huvudet kallas för hos en person som tränar RC? sa Spunk med det där ”I rest my case”-tonfallet igen.

Fast den här bulan fick jag ju när jag stängde bakluckan på bilen, sa jag och tillade med ett visk, och råkade ha huvudet i vägen, vilket kan hända vem som helst.

Vi kan säga så, sa Spunk och nickade på låtsas. Sen sprätte hon iväg i mossan också.

För ett ögonblick så blev jag lite orolig över varför Spunk kände sig nödgad att fråga om jag tränar RC. Jag hade hoppats på att hon själv visste om det, eftersom hon samt Pôppet är en essentiell del i den träningen.

Men sen bestämde jag mig för att jag kanske hört fel, eftersom min RC-baklucke-bula i pannan är rätt stor och den eventuellt bula-tillhörande hjärnskakningen måhända påverkat mitt hörande.

Så tror jag det är, tänkte jag högt för mig själv och bestämde mig för att googla om hörandet påverkas av en RC-backlucke-bula. Fast googlar sånt viktigt gör jag efter att jag postat det här inlägget.

För allt som står på internätet är sant, det har jag läst på internätet.

– Vill du hellre ha vildsvin i trädgården? sa Spunk.

20 april, 2015

11117854_820067004737113_902855065_n

Påminn mig om att bjuda hem lite vildsvin på kalas när det är dags att gräva om potatislandet, sa jag till pyrrarna när vi passerade förbi ett rejält bökat område i skogen.

Eller så kan du sätta potatisen här istället, så behöver vi inte bjuda hem några vildsvin? kontrade Spunk nästan lite för snabbt.

Sätta potatis mitt i skogen? Nja det vet jag inte, sa jag.

Varför inte? sa Pôppet som kom ploppandes med mossa i pälsen och tänkte sig att skogpromenaderna borde åtminstone förtripplas om ett potatisland placerades däruti.

Mjo. Fast. Tänk om jag blir sugen på en potatis mitt i natten till exempel. Då vill jag ju inte dra på mig gummistövlarna och mössan och vandra ut i skogen långt bort i mörkret för att hämta mig en, sa jag tveksamt.

Vill du hellre ha vildsvin i trädgården? sa Spunk.

Nä, bara tillfälligt och bara i potatislandet, sa jag.

Det är det där ”tillfälligt” och ”bara i potatislandet” som kan ställa till med problem, sa Spunk som om hon visste precis hur vildsvin fungerade.

Fast det är roligt med nya kompisar, sa Pôppet och blinkade glatt med sina halvblå ögon. Vildsvinskalas, liksom. Det kan bli ett riktigt win-win det här.

Eller lose-lose, muttrade Spunk och tänkte inte alls på att vildsvinspoop ligger med på hennes topp fem-lista på mumsigast skogsdjurspoop. En väldigt äcklig lista, för övrigt.

Ja det finns verkligen för- och nackdelar med allt, sa jag och ryckte lite på axlarna.

Och sen vandrade vi vidare genom skogen och njöt av vårligheterna. Och kanske att Pôppet spanade lite extra efter vart en vildsvinsbrevlåda skulle kunna tänkas bo, om jag skulle få för mig att skriva ett inbjudningskort till ett vildsvinskalas i potatislandet.

Don’t you worry about a thing, sa Spunk och Pôppet.

18 april, 2015

På tal om allt och inget så finns det Agilitylåtar, som har uppenbara agilityanknytningar och kanske till och med innehåller ordet agility.

Och sen finns det Agilitylåtar. Såna låtar som bara ÄR agility, fastän själva ordet aldrig nämns.

I den förstnämnda kategorin bör såklart två starka stjärnor nämnas.

Living for agility av Nori Rickenbacher og Guisi Calabro.


Och I’m gonna enjoy the ride av Krewella

Men sen har vi då den sistnämnda kategorin, där man kanske hittar låtar som inte är alldeles agilityuppenbara. Till exempel Sugah Daddy med D’Angelo, som varit vinterns banvandringslåt. Hör jag den, så tänker jag direkt på inomhushall och banvandring. Och själva låten har egentligen inget mer gemensamt med agility mer än att jag tycker båda är apbäst. Så är det.


Och i den sistnämnda gruppen hittar man även pyrrepinglornas agilitylåt. För märkligt nog har de en. Tror jag.

Sen när har ni en egen agilitylåt? frågade jag dem när de sprakade runt över agilityplanen, nynnandes på den alldeles awesome Don’t you worry about a thing av Stevie Wonder.

Den valde jag redan när vi började tävla, du och jag, för du var så stållans nervös, sa Spunk med ett öronflärp. Du behövde höra nåt lugnande.

Men vad sött av dig, sa jag och tyckte det också, för jag var jättejättenervös faktiskt.

Och jag valde samma som Spunk, alldeles av en slump faktiskt, sa Pôppet och nickade väldigt övertygande eftersom hon väldigt gärna håller med Spunk i allt men kanske inte vill låtsas om det.

Men är ni lite goa eller? sa jag hjärtomhuldande.

Goa och goa. Du behöver inte oroa dig helt enkelt, de e bare å åk, sa Pôppet på Stenmarksspråket. För det blir som det blir ändå.

”Everybody’s got a thing, But some don’t know how to handle it”. Det är lite mitt-i-prick-DU när man släpper lös dig på en agilityplan. Inget att oroa sig för alltså, vi förstår att du inte kan handla allt, sa Spunk med ett nynnigt axelryck.

Fast vänta nu? sa jag och kände att vindarna vände från omtänksamt till något annat som mer påminde om en klapp på huvudet.

”Don’t you worry ’bout a thing, mama. Cause I’ll be standing on the side When you check it out”, nynnade Spunk med en menande blick.

Hon pratar om banvandringen nu. När du checkar out banan. Vi ser ju hur du viftar alldeles hopplöst, och toffar med fossingarna över gräset, när vi står och väntar vid sidan om, sa Pôppet ovanligt roat.

Fast… alltså… jag viftar inte hopplöst, jag har ju koll, sa jag som om jag trodde på vad jag sa samt konstaterade att vinden nu vänt.

Absolut. Eller…? sa Spunk.

Såklart. Eller…? sa Pôppet.

Ja… alltså… sa jag och rodnade lite utan att bli röd om kinderna egentligen. Mest om öronen och de syns ju knappt om jag inte har tofs. Fast tyvärr hade jag det just vid det här tillfället.

Don’t you worry, sa Pôppet och klappade mig på huvudet.

– ‘Bout a thing, sa Spunk och klappade mig på huvudet också.

Tack, sa jag. Och kände att det räckte med det och det var dags att byta samtalsämne till något helt annat.