Skip to content

Och hur ofta borstar du själv bort tovor i armhålorna? sa Pôppet.

27 mars, 2015

Namnlös- Jag undrar om det inte är dags att borsta igenom pälsen på er, sa jag till pyrrepinglorna och tittade på klockan som om den hade med saken att göra, samtidigt som jag snurrade bak mitt toviga hår i en tofs för att kunna se tillräckligt bra utan hårtovor i vägen för att gå all in med borsten på fyrfotingarna. För jag räknade med en viss fyrfotlig motvilja.

Redan? sa Spunk fövånat.

Har det redan gått ett halvår menar du? sa Pôppet.

Vadå halvår? sa jag och tittade på klockan igen.

Fransk-import-saken syftar på att du brukar borsta oss en gång i halvåret ungefär, sa Spunk övertygande fast ändock med en axelryckning, som om man inte riktigt skulle förstå vad hon menade. Förbryllning är hennes bästa argumentationsvapen, uppenbarligen.

Jag tror det är lite oftare än så faktiskt, sa jag och skruvade lite på mig, fast samtidigt funderandes över när jag borstade dem sist. Men jag kunde inte riktigt komma ihåg.

Jag tror det är onödigt med ett borst, sa Pôppet som om hon visste att pyrrerasen inte kräver särskilt mycket pälsvård.

Fast det är just dig jag skulle vilja borsta lite på, sa jag till Pôppet med ett verbalt pek. Jag tror nämligen att du har en tova eller tre precis uppe vid frambenens slut.

Cadenetter menar du? sa Spunk intelligent fastän jag tror hon googlat det för hon har inga själv.

Inte cadenetter (pyrre-dreads) alls, utan det är tovor, sa jag och försökte låta som om jag visste vad jag pratade om.

Vad är skillnaden egentligen? sa Spunk och synade mig direkt. Crap.

Jag vet inte. Men tovor i armhålorna tycker jag inte man ska ha, sa jag. För det tycker jag inte.

Och hur ofta borstar du själv bort tovor i armhålorna? sa Pôppet argumenterande, för hon ville inte alls bli borstad just i armhålan.

Men himmel, aldrig! sa jag självklart. Det hade ju varit jättekonstigt om jag hade tovor i armhålan.

För att du inte är fransk menar du? sa Spunk empatiskt.

För att du inte har anlag för cadenetter? sa Pôppet och pekade lite skrytigt på sitt eget cadenettanlag i armhålan.

Och hur känns det? Att sakna sånt anlag? sa Spunk och räckte över en servett om jag skulle behöva torka en tår eller så.

Känner du dig inte komplett? sa Pôppet och såg ut som Freud himself för ett ögonblick.

Eller gör avsaknaden att du känner dig komplett? Komplett galen, vill säga? sa Spunk och lade huvudet på sned lite sådär beklagande.

Tänk jag tror att ni försöker prata bort en massa tid för att undvika det här med borstningen, sa jag i brist på bättre ordlig situationsanalys, som om jag skulle glömma bort tovorna om ni pratar tillräckligt länge. Men nä. Det är verkligen dags. Tovorna i Pôppets armhåla ska bort, helt enkelt.

Och jag försökte säga den sista meningen jättebestämt.

Men du vet att det är nästintill ett franskt lagbrott att borsta bort cadenetter väl? sa Spunk som den ofranska halvfinne hon är.

Määh whiii, lagbrôtt, sa Pôppet som den helfransyska hon är.

Men det ÄR inte cadenetter i Pôppets armhålor, det är tovor, sa jag och låtsades att jag visste det.

Och vad var skillnaden nu igen sa du? sa Spunk.

Ehh alltså… den ena är avlång och den andra är rundaktig? sa jag och tänkte ”crap” tyst för mig själv en gång till.

Vet du inte skillnaden mellan en tova och en cadenett anser inte jag dig tillräckligt kompetent att hantera min päls faktiskt, sa Pôppet.

Och om du aldrig borstar bort dina egna tovor i armhålorna så har du heller ingen erfarenhet av armhåletoveborstning att tala om direkt, sa Spunk.

Fast jag har ju inga tovor i armhålorna, sa jag och tänkte igen på hur knäppt det skulle vara.

Precis, vi är rätt olika så, sa Pôppet och Spunk i mun på varann och vände symboliskt på klacken, som om de avslutade konversationen utan egentligen ha satt punkt.

Vad menar ni? sa jag förbryllat.

Att borstningstillfället härmed är försvunnet. Vi kan boka ny tid om ett halvår igen, sa Spunk.

Om ett halvår, visst det, sa Pôppet med en förtjust min.

Okej, sa jag.

Vah? sa de i mun på varann igen, fast glatt den här gången, som om de trodde jag var väldigt lättlurad.

??????????????????????????????????????????????????????????????????????????????- Apselut. Dejt med borsten om ett halvår, sa jag och såg väldigt lättlurad ut. Men titta, titta. Här har jag min kompis SAX med mig. Och min kompis SAX och jag tänkte klippa till Pôppet i armhålan.

Fukk! sa Pôppet storögt och på ofranska och tittade desperat på Spunk för någon slags sax-tidsintervall eller bara något anti-saxigt, vad som helst, men Spunk hade ingenting.

Ingen aning, sa Spunk förvånat, eftersom hon var helt obekant med en sax.

Bah, sa Pôppet uppgivet.

Det är nya tider nu, sa jag och klippte tovorna i Pôppets armhålor som värsta Edward Sisscorhands snabbare än hon hann säga ”pöttättRö”.

Fräsch egentligen, sa Spunk och tittade på resultatet.

Onödigt som tusan, sa Pôppet och låtsades lidande frysa om sin tovlösa armhåla fastän hon egentligen tyckte om det tror jag.

Sen lade jag undan både sax och borste. Man orkar inte hur mycket frisyrpynt som helst, det gör ingen av oss tre. Vi är rätt lika så.

Eller hur, sa jag till pyrrarna och sökte medhåll när saxligheterna var avklarade, samtidigt som jag drog ur gummibandet ur tofsen baktill i mitt eget huvud, så tovorna virvlade fram och överallt för en litet ögonblick. Som vågor på ett hav när det stormar, fast bara under några sekunder innan tovorna finner lä och ro igen.

Det är nåt franskt med dig, men jag kan inte sätta tassen på vad det är, sa Pôppet fundersamt och strök sig över hakan samtidigt som hon stirrade på mitt toviga hår.

Kanske är det franskt att jag är alldeles mörkhårig? sa jag och skakade på frissen så tovorna rasslade.

, svarade Pôppet kort.

Pst! Vi får kolla armhålorna på henne efter cadenetter när hon sover, viskade Spunk och Pôppet viskade ett jätte-ja till svar och snodde åt sig saxen om utifall att.

Tock-tock-tock

26 mars, 2015

1546178_807035259373621_5576456324873990694_n
Men hur i fridens? sa jag till Spunk när hon för trettioelfte gången hoppade kontaktfältet på den mest lätta balansboms-exiten av dem alla. Enklast ever. Och då syftar jag på alldeles rakt fram, alltså. Balansbom och sen rakt fram med en tunnel efter.

Du vet att det var det här vi började med i RC-tidernas begynnelse, en höstdag på 1800-talet någon gång ungefär. Att det här var vårt ”säkra kort”. Om det strular med RC så går vi tillbaka till balansbom-tunnel, liksom. För där träffar du alltid? sa jag och sökte verkligen medhåll någonstans från Spunks innersta empatiska jag.

I knooow! ropade Spunk med vind i öronen någonstans ifrån strax ovanför molnen och kontaktfälten och såg väldigt lycklig ut. Samt oförståendes till mitt vädjande.

Och jag googlade intensivt i mitt huvud efter nån bok jag läst där det stod att man ska gå framåt i utvecklingen när det gäller hundträning. Inte bakåt. För i så fall kunde jag visat Spunk det stycket.

Men om jag gissar rätt så gäller det inte RC, va? sa jag och tittade på Pôppet som stod och väntade på sin tur. Och jag vill ta till protokollet att jag lät bli att snyfta till när jag sa det, för det blir lätt så teatraliskt med ett snyft, om än känslorealistiskt.

Nä det tror jag då rakt inte att det gör, och snart är det min tur, balansbombombom, fnissade Pôppet och började hoppa på stället, väldigt högt uppåt och neråt och mest uppåt sen igen.

Värmer du upp eller? sa jag.

Med att träna kontaktfältsbeteende, jappelijapps, hojtade Pôppet entusiastiskt och hoppade vidare.

Och jag tittade på mina sprakfina, höghoppande pyrrar en utmattande lång stund – tills mitt öra lurade in min blick bland de nyvårligt lövlösa björkarna vid ån bredvid agilityplanen. För jag hörde ett intensivt tock-tock-tock, någonstans därifrån. Och med blicken letade jag tills jag såg hackspetten som tock-tock-tockade med hela huvudet rätt in i björken, om och om igen. Förtvivlat, tror jag.

Namnlös- I know the feeling kompis, sa jag högt utombords på nästan bara utrikiska och misstänkte starkt att hackspettarna också tränar RC. Varför skulle man annars drämma huvudet med mening rätt in  i ett träd? Jag kände samtidigt i smyg med ena fingret i pannan på en bula som inte fanns där men borde, eftersom jag också tränar RC.

Hackspetten och jag, liksom. Tock-tock-tock.

Men hur gör du för att slippa huvudvärken efteråt? sa jag frågande till hackspetten, och ville gärna veta. För den är grym.

Men han tog ingen notis om min närvaro. Förmodligen var han för upptagen med att tocka RC-träning ur kroppen.

Hear hear på den, sa jag nästan bara utrikiskt igen och med den största medkänsla.

Tock-tock-tock, svarade hackspetten och måhända svaret på min fråga fanns någonstans däri.

Hon har verkligen problem med ”my space, your space” faktiskt.

12 mars, 2015

- Hon har uppenbara problem med ”my space, your space”, sa Spunk muttrigt till Pôppet och skakade av sig spillt kaffe om pälsen.

Spunk hade återigen morgonhoppat upp i knäet på mig samtidigt som jag hade mitt morgonkaffe i handen, och det är sannerligen inte lätt att balansera en kaffekopp samtidigt som Spunk bestämt sig för att hon bara SKA upp i knäet. Hon lyssnar liksom inte på ”vänta lite är du snäll”. Och ena min hand är ju upptagen med att hålla i kaffemuggen, så det är upplagt för en kaffekatastrof om Spunk-uppskuttet kommer överraskigt.

10350528_797575046986309_3959343761539009824_n- Uppenbara ”my space, your space”-problem. Hon petade massa kaffespill rätt över hela ”my space”, muttrade Spunk vidare.

Eller hur, visst har hon problem, sa Pôppet och nickade väldigt medhållande.

Kaffe borde hon hålla i sitt eget space, bara.

Och fötter. Fötterna borde hon också hålla i sitt eget space bara, sa Pôppet.

Pôppet är nämligen expert på att vara fot-ivägen. Makalöst expertig. Inte bara sådär så att man springer på henne och snubblar. Ack nej, sånt är alltför simpelt.

Till exempel om man ska dra på sig sina byxor, och står och balanserar på ett ben under tiden man petar in det andra benet i byxan måhända lite sprattligt. Då är hon genast där för att kolla om det kanske är ett brottningskalas man håller på med.

För då vill jag gärna vara med, säger hon och kastar sig gladeligen in i brottningsmatchen med byxbenet, lagom till att jag petar ut foten genom byxbensänden och toffar till henne rätt i huvudet kanske.

Mäh. En fot rätt in i my space?! säger hon förpaffat.

Eller om man mitt i mörka natten ska tassa från sovrummet till badrummet, då kan man ge sig tusan på att Pôppet parkerat sig som ett fartbump mitt på mattan däremellan.

Zzz… vad i fridens?! En fot rätt in i my space?! hör man Pôppet sömnigt bräka till när man råkar toffa till henne med foten i mörkret och man håller på att slå ihjäl sig själv. Fastän man tyckte att man trevade med tårna lite känselsprötigt för att känna efter så man höll sig fotriktigt på golvet där i mörkret, samt om det låg ett Pôpp på mattan.

Fötter tillhör hennes space också, det tycker jag med, säger Spunk som nu skakat av sig allt kaffespill på dörrposten och tapetkanten i små konstärligt utplacerade bruna prickar. Och badrumsdörrar. Hon borde verkligen hålla badrumsdörrarna i sitt eget space.

Här stannade de upp och tittade på varann nästan lite allvarligt och nickade unisont. För det har hänt mer än en gång att de satt sig precis utanför badrumsdörren ”på vänt” och jag sedan öppnat dörren med en påföljande puff i baken på dem.

Hon har verkligen problem med ”my space, your space” faktiskt, nickar Pôppet.

Eller hur, nickar Spunk. Och det problemet borde hon förvara i sitt space, inte vårt.

Hear hear på den, sa Pôppet.

Inte ens en liten flodhästfamilj med synkroniserat stamp.

11 mars, 2015

Äntligen fick gungan sig en välbehövlig funktionstillputsning. Äntligen.

Jag köpte gungan på blocket för några år sedan, det allra första kontaktfältshinder jag köpte, och den har hållit helt okej. Det är ingen kvalitetsgunga precis, långt därifrån med tanke på tillverkarna, men jag visste inte bättre då och den har som sagt fungerat okej.

Ända tills förra året. Då lade den av, kan man säga. Träet hade sugit upp så mycket vatten och den hade blivit så pass tung, att inte ens en liten flodhästfamilj hade kunnat väga ner änden i backen om de så stampade sitt mest bestämdaste stamp allesammans på en gång. Synkroniserat flodhästfamiljsstamp, alltså. Så tung.

Så nu var det dags att byta skiva, byta matta och väga in den så den blev som den skulle igen.

Och som vanligt när det är färg och lim inblandat, så är själva arbetsinsatsen ungefär fem minuter, och vänt- och tork-tiden en halv evighet.

Jag tror vi fixar till det här på nån dag eller två, sa jag glatt i förra veckan, när jag började riva loss de svampiga, blytunga plankbitarna, som om jag trodde på vad jag sa. Fast det tog lite längre tid än så. Torkmässigt.

De gamla skivorna var helt plähäiga och tunga, plättlätta att riva bort. De rostiga skruvarna var lite värre att bli av med, men allt är möjligt. Man ska bara vilja det tillräckligt mycket. 11046992_799142863496194_1297656404_n

Nya skivor av superbra formplyfa. De sågade kanterna målades för att stå emot väta nåt alldeles sjusärdeles bra, så hoppas vi att gungan håller sig gungbar utan att vi behöver bjuda hit en liten flodhästfamilj för att provgunga den.
11063000_799144390162708_424602456_n

Bottenredet hade det läckt in vatten i, som sedan frusit och spräckt upp stommen. För att detta inte ska hända igen och göra det ännu värre, borrade vi hål i botten för avrinning. Dumt att vi aldrig kollat om det funnits hål i botten för just avrinning, men man kan inte vara smart överallt hela tiden. (Jag prioriterar att vara smart fläckvis och ibland.)
11039366_799142910162856_24089771_n

En alldeles fin, omhuldad gunga, med det allra roligaste kvar att göra i tillfixarväg…11015335_799142830162864_605670929_n

… nämligen invägningen. Förtokat roligt att väga och mäta och ta tiden och addera och dividera och räkna ut nertipparsnitt och sånt viktigt. Man kan få kalla mig för Sheldon Cooper om man vill, men inte högt så nån  hör. 11051569_799116523498828_1013647103_n
Sen tyckte vi att vi var färdigrenoverade. Att slipa och måla om bottenredet får bli en annan dag. Funktion före form, och funktionen är på plats – gungan är väldigt gungbar.

Dessutom vill vi fnittra gunga nu nu nu, när våren kommit och gräsmattan är snöfri, inte sitta och titta på färg som torkar. Vi vill det alla tre, vi är rätt lika så.

…så att få svar från en fjäril hade varit väldigt konstigt.

10 mars, 2015

- Titta så vårligt det är! sa jag och pekade muntert i vårsolen på en vacker liten fjäril som viftade förbi med sina förhållandevis gigantiska vingar. För jämfört med hur liten kroppen är, så är vingarna jättestora.

Pyrretöserna wroomade runt överallt och ingenstans och tog sig inte riktigt tiden att stanna upp och beundra fjärilen, men det gjorde inget för jag beundrade den jättemycket.

Tänk om jag haft lika stora fötter i proportion till min kropp, som du har vingar i proportion till din kropp, sa jag och funderade över om surfingbrädestora fötter skulle räcka. Troligtvis inte.

Under tiden jag flyttade hinder och fäste tunnlar så svävande fjärilen lite sällskapligt strax ovanför gräsmattan, lite här och där. Som om den inte kunde bestämma sig för vart den skulle landa.

Eller lågflyger du bara i största allmänhet och sprider lite vår omkring dig? småpratade jag med fjärilen utan att få svar. För alla vet ju att djur inte kan prata, så att få svar från en fjäril hade varit väldigt konstigt.

Det hade varit jättekonstigt faktiskt, sa jag till Pôppet som kom farandes med sin boll i munnen, pipandes.

Är det min tur först, jag jag jag väl? sa hon väldigt ivrigt.

Näpp, jag tänkte att Spunk skulle få börja idag, sa jag och hade redan glömt vad som var konstigt och vad som var helt normalt.

Bah, sa Pôppet och skuttade vidare med sin pipande boll, och påminde ljudligen lite om en backande lastbil fast till utseendet väldigt mycket snabbare och väldigt mycket mindre och väldigt mycket lurvigare. Dessutom backade hon inte, utan sprang framåt.

Men ett avgasrör, det har hon, sa Spunk med ett näsrynk, som om hon hörde vad jag tänkte.

Äsch trams, sa jag fast visste precis vad Spunk menade, med tanke på den mysko doften som puffade till i soffan sent igår kväll, en doft som ingen ville ta på sig skulden för.

Sen plockade jag fram fleeceflätan och värmde upp ihop med Spunk, medan fjärilen dansade vidare längs med grässtråtopparna. Hade man inte sett fjärilsvingarna hade man kunnat tro att fjärilen tog en liten drömsk promenad oppanpå påhittade gräsmattetäckande moln. Men nu såg man ju fjärilsvingarna. Så det trodde man inte.

Är du redo? sa jag till Spunk och ställde upp henne framför första hindret i banan.

Apselut såklart att jag är! sa Spunk med sin wroom-wroom-röst.

Då kör vi! sa jag.

Och så sprang vi vårt fortaste, Spunk och jag, vilket i verkligheten betyder att Spunk swishar förbi mig blixtfort. För hennes fortaste är mycket fortare än mitt. Men hon visste vart hon skulle, för jag ropade ”genom, genom” och hon hade linjen till tunneln klar för sig.

Jag beundrade wroomigheten och pyrrespraket, när hon hoppade första hindret, andra hindret och tredje hindret och började sikta på tunneln. Och så beundrade jag plötsligt fjärilen samtidigt, som kom svävandes… i pyrrefotshöjd mitt emellan hinder tre och tunneln.

11057676_798736746870139_1900226385250440544_n- Men vänta lilla fjärilen…! hann jag inte ens säga innan fjärilen hade blivit alldeles pyrrad. Tassligt påpetad. Fotförfloffad. Översprungen och nersprungen och…

Är du döööd? ropade jag förfärat och sprang fram till fjärilen som låg väldigt stilla och platt i gräset. Väldigt stilla och dessutom svarade fjärilen inte på min fråga, och tystnad brukar betyda medhåll. Om nu inte fjärilstystnad betyder att den är helt normal och i så fall vid liv.

Har ni fest eller? sa Pôppet som upptäckt att jag satt mig på huk på gräsmattan och såklart ville vara med i så fall.

Jag tror den omkommit, mumlade jag fortfarande förfärad och petade på fjärilen som inte rörde sig alls.

Det blev minsann en kort vår för den kraken, sa Spunk med munnen full av fleecefläta.

Ska jag pipa den med bollen och se om den vaknar? föreslog Pôppet hjälpsamt, för hon försitter ogärna ett tillfälle att få pipa med sin boll.

Nä, jag tror inte det spelar nån roll, sa jag och bar istället bort fjärilen till björkdungen, som inte känns som en riktig björkdunge egentligen för den har ännu inte fått några björklöv utan ser mest ut som en massa pinn-spret bara.

Ska vi ha en begravningstyst minut nu? sa Spunk, fortfarande med fleeceflätan i munnen.

Det kan vi ha, vilken bra idé. Ta en minut och tänk vackra tankar, sa jag.

Då tänker jag på agility och min boll, sa Pôppet och tittade på bollen hon höll i munnen så hon såg alldeles vindögd ut.

Och jag tänker på agility och en fleecefläta gjord av köttbullar, sa Spunk och slickade sig om munnen.

Helst vackra tankar som har med fjärilar att göra såklart, sa jag. Fast då tittade de så frågande på mig, så vi tog ett hastigt men ändock gemensamt beslut om att de fick tänka på vad de ville.

Sen sade vi adjö till fjärilen och hoppades på att våren inte skulle ta slut nu, bara för att vi handskats ovarsamt med ett vårtecken på det här viset. Och så hoppades vi på att det skulle komma många fler fjärilar under mars månad. Och att de nästkommande fjärilarna inte skulle lågflyga över agilityplanen hur som helst.

- Inte hur som helst, eller hur? sa Spunk.

Eller hur, sa jag.

I så fall kan jag pipa dem med min boll, i avskräckande syfte, om de gör det, sa Pôppet och skuttade vidare över gräsmattan, inte som en lastbil men ändå.

 

 

 

 

- Du behöver ju inte titta om du tycker det känns lite pinsamt, sa jag.

8 mars, 2015

- Ljuvliga vårsol och ljuvliga väder och ljuvliga gräsmatta! lyckosprakade jag till i hela kroppen, och förstod plötsligt hur en berger känner sig nästan jämt, när jag kom ut på agilityplanen idag. För jag avskyr (jo, avskyr) snö och älskar (jo, älskar) gräsmatta. Och nu är snön borta och gräsmattan framme igen.

Tack för det, våren. Innerligt, menar jag det.

11023195_797594606984353_688296496_nGlatt nynnandes på nån melodi jag egentligen inte kan, toffade jag därför runt över agilityplanen och satte upp hinder, petade slalom och knackade fast tunnlar. Pyrrepinglorna nynnade inte på nån melodi men toffade runt de också. Vi är rätt lika, så.

Spunk höll koll på änderna i ån, som hemtrevligt ringlar på två sidor om agilityplanen, för änderna håller på att flörta med varandra som mest intensivt just nu. Jag hoppas som vanligt på andbäbisar längre fram i vår och tycker det är trevligt med flörteriet, men Spunk tycker att de kunde vara lite mer diskreta. Det säger hon till dem också, med jämna mellanrum.

Du behöver ju inte titta om du tycker det känns lite pinsamt, sa jag.

Nån måste ju säga till dem att vara en smula anständiga, sa Spunk och sneglade en gång till på plaskandet och fjädrigheterna och önskar att hon hade gillat att bada så hon kunde simma ut och säga till dem på skarpen. Men nu gillar hon inte att bada och får därför prata med dem på håll.

11039707_797594640317683_2075134210_nPôpp-prylen brukar vanligtvis också småprata med änderna, men inte när vi är på agilityplanen och det vankas fnitter. Hon hämtade istället sin älskade Squeakerboll och följde efter mig, där jag började banvandra så smått.

Jag ska banvandra först innan vi kan fnittra, sa jag till Pôppet.

Jag vill bara att du ska veta att jag är redo. När som helst. Här är jag och här är bollen, om du skulle plötsligt skulle känna att du vill börja med en gång, sa Pôppet tror jag. Jag bara tror det, eftersom det är lite svårt att höra vad hon säger när hon har munnen full av boll. Men hon tassade efter mig som en skugga, hela banvandringen, för att visa att hon kunde börja när som helst.

Och jag fortsatte nynna glatt och peta hinder och vifta på prov med armar och ben lite här och där, för att klura ut lämpligaste sättet att guida sprakiga pyrrar genom hinderdjungeln.

Alltså, det är  nåt speciellt med våren, det är det, sa jag och klappade på gräsmattan med fötterna och lyckosprakade lite till, till bergertösernas stora förtjusning.

Lyckosprak liksom. Vi är rätt lika så, sa Pôppet och Spunk i mun på varann.

Vi är ju det, sa jag.

——————————–

En träningsbana med lite klur och full rulle. Utmana gärna vid hinderdiskrimineringen och slalomingångarna, men målet ska vara att lyckas. Och ha roligt. Och belöna massor. Agility <3

10292439_797238010353346_6977275592350529805_n

 

 

 

 

…för det lät lite läskigt med pipandet och jag blev ärligt talat lite orolig för vedbod-mössens väl och ve.

6 mars, 2015

- Pôppet är en sån… en sån… bäbis, spottade Spunk ur sig i förbifarten.

Bäbis? Pja, hon är ju inte så gammal fast egentligen mer tonåring än bäbis kanske, sa jag och i tanken så googlade jag lite snabbt på hur länge en valp är bäbis och när en fyrbening blir en tonåring och så småningom förväntas bli en vuxen hund, och upptäckte en viss informationsbrist i ärendet. Sånt viktigt borde stå på Wikipedia i alla fall, kan man tycka.

Inte tonåring alls, sa Spunk och skakade på huvudet mest för att öronen skulle flärpa egentligen och inte så mycket för att förstärka kroppsligen det hon sa. Spunk gillar att flärpa med öronen nämligen och missar inga tillfällen att få göra det. Hon tycker om att ha roligt och det gör jag med. Vi är rätt lika så.

Fast Pôppet borde vara mer tonåring än bäbis vid det här laget, sa jag och tittade på klockan precis som om tid hade något med berger-mognad att göra, vilket det då rakt inte har.

”Bergers mognar sent”, brukar raskunnigt pyrrefolk säga, men det jag tror att de egentligen menar är ”Bergers mognar aldrig. Någonsin. Ever.”.  Om man skulle råka ha en ”mogen, vuxen berger” har det absolut inte med tid att göra, utan bara tur. Eller otur, beroende på hur man ser det.

Hon är bäbis och en jättebäbis faktiskt. Har du sett att hon leker med dockor?! sa Spunk och räckte ut tungan, eller så såg hon bara ut som en helt vanlig berger.

Leker hon med dockor? sa jag förvånat och försökte komma på om jag sett någon barbiedocka utan huvud eller en uppäten kåldocka i garderoben.

Ja det gör hon. Och hon klär på den och klär av den och klär på den och klär av den, och den piper och skriker mest hela tiden, sa Spunk och flärpte med båda öronen lite till.

Ehh… va? sa jag och rös till, för det lät lite läskigt med pipandet och jag blev ärligt talat lite orolig för vedbod-mössens väl och ve helt plötsligt.

Se själv. Hon står där borta vid balansbommen, så långt från kontaktfälten som möjligt såklart, och klär av den just nu, sa Spunk och tittade bort mot agilityplanen.

Med en rysning vände jag blicken mot balansbommen, eftersom jag ofta brukar titta på balansbommen med en rysning helt automatiskt. Och där stod mycket riktigt Pôppet. Med en nästan naken Squeakerboll i munnen.

10395822_796618387081975_4160799537899985598_n- Vad göör du? ropade jag till Pôppet.

Väntar på dig såklart, sa Pôppet och tittade menande på balansbommen och viftade med Squeakerbollen.

Men vad har du gjort med bollen? sa jag och tittade på trasigheten.

Den man älskar kramar man. Hårt. Med munnen. Såklart, sa Pôppet och såg inte alls förbryllad ut över min fråga utan väldigt säker på sin sak.

Den är ju trasig nu?

Inte alls, lyssna bara, sa Pôppet och kramade bollen med munnen, hårt, och då pep Squeakerbollen sitt allra prilligaste pip. Och piper en Squeakerboll så är Pôppet bara tvungen att vifta en massa på svansen och hela kroppen och hela sig självtet, det går alldeles automatiskt och av sig själv. Så även nu. På ett ögonblink så hade hela Pôppet förvandlats till ett fnittrigt sprak som sprakade överallt fast ändå på stället, väldigt prilligt, ungefär lika prilligt som bollen pep.

Inte alls trasig tydligen, sa jag och log för jag tycker väldigt mycket om pyrresprak.

Inte alls, sa Pôppet och pep vidare.

Det var ju ingen docka, det var ju bollen hon lekte med, ropade jag till Spunk som stod och spanade på oss på håll.

Hon är ändå en bäbis, sa Spunk väldigt omoget, nästan på sandlådenivå skulle man kunna säga, och vände fnysigt på klacken så öronen flärpte. Igen.

Nja, mer tonåring kanske. Ni är rätt lika så egentligen, sa jag men det hörde varken Spunk eller Pôppet för det var väldigt vad den där nakna, otrasiga Squeakerbollen kunde pipa högt.