Hoppa till innehåll

- Inte noja nu, säger jag mest till mig själv.

23 juni, 2012

Vi midsommaraftons-promenerar vid havet, ömsom sand och ömsom grästuvor under fötterna och vinden blåser genom håret så det rasslar bland de outredda, oborstade tovorna. Spunks svans viftar som en sjörövar-vimpel mot det blåa havet med vit-skummiga vågor, och sjöbodarna är utploppade som pärlor längst med kanten till havet, och är små och röda med fiskenät hängades lite här och var. Och tången doftar äckelgott och alldeles purket ljuvligt och salt, sådär som det ska dofta när man promenerar vid havet.

För säkerhets skull så stannar jag ett extra ögonblick och kisar mot solen, och bort mot änden på havet, där havet möter himlen så kärleksfullt, och jag sträcker ut armarna för att krama havsdofterna samtidigt som jag tar ett djupt andetag och omfamnar hela känslan av hav och midsommar, och låter vinden leka vidare med håret som fladdrar än hit och än dit. Hade jag varit blond med otovigt hår kunde det varit en Pripps Blå-reklam faktiskt. Jo.

- Midsommar vid havet är inte så dumt faktiskt, säger jag till HumleSpunkarna, som far runt bland sjöbodar och stenar och havsplask och mår precis lika gott som jag. Vi är rätt lika så.

Efter en bra stund vänder vi näsorna från havet och börjar gå tillbaka mot grusvägen för att gå tillbaka hemåt. Spunk sprattlar runt som en blöt kalv på grönbete – blöt eftersom hon plumsat runt i havet och russlat tångruskor som ett riktigt sjöodjurs-proffs – och Humlehunden trippar så förtjusande flickigt någon meter framför mig.

Plötsligt tvärvänder Humlehunden och plumsar in i en buske vid knuten av en av sjöbodarna.

- Kom, kom, vi ska gå nu, säger jag till Humlehunden som svarar med ett ”ska bara” tror jag. För jag ser Humlehunds-svansen sticka ut ur busken, och den svansen är inte på väg mot mig.

- Mäh kom? säger jag igen. Men ingen reaktion från Humlehunden.

Så då går jag bort till busken och letar bland buskgrenarna för att hitta Humlehunden. Och så ser jag Humlehunds-huvudet, nedstoppat i… något rött pulver? Som hon mumsar för livet av?

- Uäk sluta! säger jag med en ilning längst med ryggen, jag menar pulver (!?), och drar med mig Humlehunden ur busken.

Rött pulver?!

- Vad har råttgift för färg? flämtar jag och försöker verkligen tänka om jag någonsin sett råttgift i verkligheten. Men det har jag inte. Och inte har jag mobiltelefonen med mig heller, så jag kan ringa och fråga någon råttgifts-expert.

- Kära nån, säger jag och släpper ner Humlehunden på marken. Hon tar några steg och sen haltar hon till med ena framtassen två steg.

- Hjälp igen, säger jag och lyfter upp henne och funderar över om frambenshaltning är ett symptom på råttgifts-förgiftning…?

Fast sen hittar jag en liten sten som fastnat mellan Humlehunds-trampdynorna i tassen. Och när jag tagit bort stenen så slutar hon halta. Såklart.

- Inte noja nu, säger jag mest till mig själv.

Och sen går jag tillbaka till busken och tittar på det röda pulvret. Och tar lite på fingret. Och luktar på det. Fast jag smakar inte på det. Bara luktar. Och det luktar som…

- Är det här falu rödfärgs-pulver? säger jag förvånat till Humlehunden, som gärna vill smaka i mitt ställe.

- Varför äter du falu rödfärgs-pulver? säger jag förbryllat och undrar om falukorv görs av falu rödfärg, eller om det var tvärtom.

- Nåväl, säger jag och andas ut.

Och så går vi hemåt igen, längst med grusvägen.

Efter en liten stund så passerar vi förbi en väldigt stor nyslagen äng, och då kan man ju inte låta bli att svänga in där en liten stund. Bara för att springa lite fort över en stor öppen yta. Sånt som Spunk gillar.

- En hel benviftar-äng, vassego, tjoar jag och viftar ut mot ängen med båda armarna.

Och HumleSpunkarna far iväg bland nyslagen klöver och timotej och springer sitt fort-plumsigt vackraste och fnittrar så det hörs ända till månen tror jag. Åtminstone hörs det väldigt högt upp i luften, för plötsligt ser jag en skugga fara över ängen väldigt fort. Och när jag tittar upp i himlen, så ser jag…

- En havsörn! HumleSpunkarna kom hiiit! skriker jag samtidigt som jag ser havsörnen svepa närmare marken i riktning mot Humlehunden.

- Det är inte en sork, det är en synnerligen oätlig Humlehuuund! skriker jag fast men färre ord, och springer med armarna i luften och schas-viftar åt örnen precis i tid, så den vänder i luften och avbryter vad den nu höll på med för läskigt.

Och HumleSpunkarna kommer springandes och undrar varför jag skriker så högt och springer så fort och viftar så väldeliga med armarna.

- Phu, säger jag och bestämmer mig för att inte berätta vad som nyss kunnat hända.

- Fast nu går vi hemåt, jag klarar nog inte mer spänning just nu, säger jag.

Och så börjar vi gå över ängen, hemåt.

När vi nästan är ute på grusvägen igen, så stannar Spunk till och mumsar kanin-poop som så lägligt ploppats ut lite här och var. Och när hon står och mumsar så sträcker hon upp vänster-framtassen i luften och ruskar till med den, flera gånger.

- Vad gör du nu? säger jag och går fram till Spunk. Och precis när jag kommer fram ser jag hur hon ruskar till en extra gång, extra ruskigt, och då trillar det en stor bålgeting av tassen, rätt ner i gräset.

- Men herreguuh! flämtar jag igen och funderar över hur många kilometer vi har kvar hem (tre?) och vad som händer om pytte-Spunk blir stungen av en bålgeting som är stor som fyra burkar mästar-matjes eller ett halvt Spunk. Ungefär.

Snabbt smiter jag fram och nappar upp Spunk under armen, innan hon hinner trampa på bålgetingen också.

- Det är illa nog att den kröp på dig, du behöver inte trampa på den också, säger jag till en lite förvånad Spunk. Hon är inte riktigt van att bli upp-nappad på det viset.

- Ska vi gå hem nu? I lugn och ro, inget mer läskigt? säger jag och tänker för mig själv att det här med att ”inte noja” går inte så bra just nu. Och naturen hjälper mig inte att låta bli, heller.

Och HumleSpunkarna följer med ut på grusvägen och börjar promenera med mig hemåt. I lugn och ro. Och vi väljer att låta bli att titta på den platta huggormen som blivit överkörd på grusvägen, och vi tänker inte heller på att den huggormen eventuellt har huggorms-släktingar i krokarna som är ute efter att hämnas överkörningen som förplattat deras favorit-släkting.

Nä, vi tänker inte på det alls, utan lufsar vidare hemåt på grusvägen i godan ro, när en virvlig vindpust från havet hinner ikapp oss och puffar till oss i nacken med en doft av sol och vind och hav och salt och tång. Och det doftar alldeles ljuvligt.

- Midsommar vid havet är inte så dumt, säger jag till HumleSpunkarna, som lufsar bredvid mig på grusvägen och mår precis lika gott som jag. Vi är rätt lika så.

About these ads
9 kommentarer leave one →
  1. Assie, Pascal & Kaos permalänk
    23 juni, 2012 23:14

    Oj då. Vissa promenader är onekligen mer händelserika än andra! Men mitt i alla nästan-olyckor låter det som om ni haft det lite lagom trevligt på ön.

  2. 23 juni, 2012 23:33

    Jösses, jag vågade inte ens börja dricka mitt te nu när jag läste. Fy så läskig naturen kan vara ibland. Nu får allt hela världen sluta skrämmas!

  3. 24 juni, 2012 01:31

    Tackar så väldigt, jag är hemskt nöjd. Extra nöjd är jag också med själva västsöket dessförinnan. Tror definitivt att det skulle kunna passa dig som inte gärna springer i affärer eller beställer på måfå.
    Såhär kan man göra:

    1. Börja med grundlig sökning på nätet. Kolla utbudet och sikta in dig på en favorit.
    2. Leta fram en återförsäljare nära dig.
    3. Åk dit och prova! Sitter den illa så får du hoppa tillbaka till punkt nummer 1. Sitter den toppen fortsätter du till punkt nummer 4.
    4. Kolla alla återförsäljare på nätet och jämför priser.
    5. Hitta en nätbutik som säljer västen för 300:- mindre än butiken där du var för att prova den. Och som dessutom har gratis frakt på ordrar över 500:- (när västen kostar typ 550:-)
    6. Beställ!
    7. Få hem västen tre dagar senare och bli glad! :)

    • 24 juni, 2012 14:51

      Om det är en hurtta-väst ni pratar om så fick (köpte) jag min i våras och är jättenöjd. Dock stora storlekar, jag har S i min.

  4. 24 juni, 2012 14:48

    Men oj vilken händelserik dag…inte så roliga händelser, men synnerligen händelserik!

  5. 24 juni, 2012 21:59

    Det är en ren fröjd att läsa dina texter! Andan i halsen för att det är så spännande, blandat med fnissningar för att det är så roligt – härlig läsning, helt enkelt

  6. 24 juni, 2012 22:32

    Det var väl nästan i mesta laget för att inte bli nojig! Vissa dagar borde man nog bara hålla sig hemma och träna att gömma sig under bord och sånt… Kramis!

  7. 24 juni, 2012 22:43

    Ojsan, så det kan gå när man går på havspromenad. :shock: Eller egentligen var det ju vägen hem som blev ”intressant”. Tänk om ni kunde undvika vägen hem på något sätt till nästa gång?

  8. 25 juni, 2012 20:35

    Hu! Vilken promenad, och fy tusan vad läskigt med örnen!! Skönt att det gick bra trots allt som hände :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggers like this: