Skip to content

Putsa på tunnel-handling och låta bli att hoppa hinder.

1 november, 2013

Känns som evigheters evigheter sedan jag lade upp några träningsbanor här på bloggen. Numera lägger jag upp banorna på FB, där det är lättare att sortera och leta bland dem, så jag ”glömmer” att peta in dem här.

Och sen vet jag inte hur intressant det är att leta banor här? Vill ni ha tips på träningsbanor?

Nåväl. Här kommer en träningsbana vi körde häromdagen, där vi tränade lite extra på tunnel-handling och ”springa förbi hinder utan att hoppa dem”. :)

 

hemmabana 20131031

- Och nu kan ni mumsa och tugga på era tuggben och vara jättesysselsatta och ta det jättelugnt, säger jag.

30 oktober, 2013

- Varsågoda! Varsitt tuggben! säger jag glatt och räcker över tre läckra tuggben till tre väldigt förväntansfulla hundar.

file_38_8Humlehunden tar sitt ben blixtfort och springer, så fort så fort så att benen inte syns, ut i vardagsrummet och gömmer benet under vardagsrumsbordet.

Spunk tar benet i munnen, släpper det på golvet med ett ”plonk” och står sen och tittar lite på det, som för att bestämma sig för om hon vill ha det eller inte.

Pôppvalpen tar benet och lägger både sig själv och benet också med ett ”plonk” fast rätt på stället där hon fick det och sätter igång och tuggar.

- Och nu kan ni mumsa och tugga på era tuggben och vara jättesysselsatta och ta det jättelugnt, så ska jag passa på att kolla ett nytt avsnitt av favvis-serien på TV. I lugn och ro. Lugn och ro, ska vi säga så? säger jag och klappar om dem i tanken och tänker att mina fina hundar minsann kan ta det jättelugnt och superslappa om man ber dem om det. Och så smyger jag ut till vardagsrummet och TV-soffan för att spana favvisserien på TV.

På väg ut mot vardagsrummet så möter jag Humlehunden, springandes jättefort tillbaka till köket.

- Vart är du på väg? säger jag förvånat.

- Vad tror du? Jag vill ha ett tuggben, säger Humlehunden i förbifarten.

- Men du fick ju ett nyss?

- Fast det kan jag inte tugga på nu ju! Det har jag ju gömt, säger Humlehunden och himlar med ögonen, som om det var lika självklart att man inte kan tugga på ett gömt tuggben som det är självklart att solen är gul.

Därför springer hon ut i köket för att sno åt sig Spunks ben istället. Fast då vill Spunk gärna ha sitt ben, eftersom någon annan vill ha det, och tar det jättefort och springer till soffan och lägger sig för att tugga på det lite ägande.

Och när Spunk springer iväg så springer Pôpp efter, för det är så Pôpp gör om Spunk springer. Och då droppar Pôpp sitt ben på köksmattan för att hinna efter Spunk, och då snor Humlehunden benet.

Och Spunk hoppar upp i soffan för att tugga på sitt ben fast då hoppar Pôpp också upp i soffan och nästan landar på Spunk så Spunk blir väldigt arg över att få en gråluddig Pôppdammråtta över sig och puttar på Pôpp så hon trillar ner från soffan och sen går och letar efter sitt eget ben som Humlehunden nu har snott och tuggar på, för Humlehunden gillar tuggben bäst och mest som blivit påbörjat tuggade på av någon annan, fast Pôpp vill ju gärna ha tillbaka sitt ben och börjar hoppa lite poppigt runt hela Humlehunden.

Men mitt i poppet, som av en slump, råkar Pôpp hitta det benet som Humlehunden gömt väldigt taffligt under vardagsrumsbordet (inte så bra gömställe, kanske) och tar det istället. Fast då vill Humlehunden gärna ha tillbaka just det tuggbenet faktiskt, fastän hon redan stulit Pôpps första tuggben. Och när Humlehunden går för att sno tillbaka benet så backar Pôppvalpen snett och hamnar alldeles för nära Spunk som tuggar på sitt tuggben som hon först inte ville ha men nu vill ha jättemycket, och då muttrar Spunk att Pôppvalpen är för nära och då tappar Pôpp sitt ben i pur förvåning över Spunk-muttret och Humlehunden snor det Pôpptappade benet och tappar själv det första benet som hon hade i munnen och som Pôpp tar tillbaka. Och Humlehunden springer och gömmer det benet hon har och återvänder för att hämta det första benet som Pôpp tagit tillbaka och nu tuggar på väldigt enväldigt.

Så då börjar Humlehunden springa mellan Spunk och Pôpp för att se vem som kan vara korkad nog att tappa ett ben som Humlehunden kan sno, för Humlehunden vill aldrig ha sitt eget tuggben utan bara andras, och det gillar inte Spunk. Fast då piper Humlehunden väldigt högt och muttrigt för att man ska tro att hon inte fått nåt ben alls från första början och att det är väldigt, väldigt synd om henne. Och sen lägger sig smart-Pôpp (på tvärtomspråket) för nära soffkanten och tappar sitt tuggben ner på golvet och då snor Humlehunden det och springer iväg med Pôpp i hasorna för Pôppvalpen vill gärna ha tillbaka sitt ben.

Sen kommer de tillbaka efter ett springvarv i huset och hoppar upp i soffan och härjar alldeles för nära Spunk som muttrar igen fast Pôpp lyssnar inte utan vill gärna kampa lite med Spunks svans kanske fast Humlehunden vill gärna ha Spunks ben och då ger Spunk upp och hoppar ner från soffan med benet och Humlehunden och Pôpp springer efter och sen jagar de varann runt i huset och upp i soffan och…

- Fast hallå?! säger jag för jag hör inget alls av vad de säger i min favvisserie på TVn. Jag hör bara massa mutter och pip och wroom wroom och schwish och fartränder täcker hela TV-utsikten.

Och sen funderar jag på nåt jag läste på det här internätet för ett tag sedan, att folk med flera hundar ibland serverar tuggbenen i olika rum. Eller bakom kompostgaller.

- Bakom kompostgaller, hör ni det? säger jag och viftar inte alls uppläxande med ena pekfingret.

Men de hör mig inte, så jag kan pekfingervifta uppläxigt så mycket jag vill. De har fullt upp att byta tuggben med varann. Vissa frivilligt och andra ofrivilligt.

- Frivilligt! piper Humlehunden och försöker hypnotisera Spunks tuggben att frivilligt och genast flyga över till henne.
Ofrivilligt! muttrar Spunk och tuggar ett stadigt tag om sitt förhoppningsvis ohypnotiserade tuggben.
Vah? Har ni fest eller? fnittrar Pôppvalpen nollkolligt och tittar på skådespelet under tiden hon knaprar vidare på det ben hon för tillfället har i munnen.

Och inte alls valpförälskat eller så, tycker jag det.

29 oktober, 2013

Pôppvalpen är galet knäppsöt faktiskt. Inte klassiskt vacker eller bergerstilig precis. Utan knäppsöt.

- Knäppsöt är precis vad du är, säger jag till Pôppvalpen och klappar henne på magen en svängom.

För Pôppvalpen har verkligen den lenaste mage jag klappat på, någonsin. Inte för att jag brukar springa runt och klappa folk och fä på magarna hela dagarna, men oj vilken len mage hon har. Jag skojar inte.

- Den är så len, säger jag beundrade och fortsätter klappa-klia henne på magen så hon blundar för ett ögonblick och drar en sån där förtjusande hundsuck där hon ligger på rygg med den lena magen i vädret. En sån där förtjusande hundsuck som berättar att allt är så bra så.

Knäppsöt och alldeles förtjusande len om magen, kan man säga att Pôppvalpen är alltså.

Och plättlätt, har jag sagt det? Hon liksom bara hänger med. Överallt. Och bara är, och plumsar runt som om hela världen var hennes alldeles egna favoritplats.

- Plättlätt tycker du bara för att Spunk var senaste valpen du hade, och vi vet ju alla hur hon var som bäbis, säger Humlehunden med en förklarande ögonrullning och ett förklarande fnys.

- Fast jag minns inte att Spunk var särskilt svår heller…? säger jag då och glömmer bort att Spunk till exempel inte var rumsren förrän efter första löpet och kanske inte helt plättlätt på den fronten.

Därför kan man säga att Pôppvalpen är plättlätt och knäppsöt och alldeles förtjusande len om magen, till exempel.

- Eller hur, visst? säger jag och fortsätter stryka handen över Pôppvalpens ovanligt lena mage.

- Säger du att hon är smart också, så tycker jag att du är ett stort mummel-hittepå hela du och bara ser det du vill se och jag kommer aldrig någonsin mer lita på vad du säger, muttrar Humlehunden.

Och där förstår jag inte alls vad Humlehunden menar. För man ser ju klara Pôpp-likheter med smartaste personen som levt ever. Lika som bär, kan man säga.

Ungefär så.

2

Bärlik en Einstein, plättlätt och knäppsöt och alldeles förtjusande len om magen, kan man säga att Pôppvalpen är, alltså.

Och det tycker jag helt opartiskt. Osubjektivt. Jätteobjektivt, kan man säga. Utifrån sett.

Och inte alls valpförälskat eller så, tycker jag det.

Och viktigast är att leka, tycker jag. Det tycker Pôppvalpen också, vi är rätt lika så.

23 oktober, 2013

Såklart att vi fnittrar valpagility här hemma nu när vi har valp i huset. Nåt annat hade ju varit jättejättekonstigt och nästintill otänkbart.

- För valpagility är bäst i världen, säger jag till Pôppvalpen som plumsar runt över gräsmattan och håller med mig med hela, hela lurvkroppen.

Allra viktigast i valpagility, tycker jag, är att kunna leka tillsammans på alla möjliga vis. Leka kamplekar och jaktlekar, godisbelöna, leka utan leksaker och jaga varann eller brottas eller skratta med hela kroppen tillsammans. Och kunna göra det både hemma och borta och där det är lugnt och där det är stökigt och massa folk och hundar och annat.

Och Pôppvalpen är verkligen magisk på att ploppa in i bubblan och leka tillsammans, både här och där. Fina valp!

Det enda vi ska träna ännu mer på är att leka där det finns lastbilar, motorcyklar och andra bullriga motorfordon som dyker upp härom och pärom, för de tycker hon är lite läskiga. De är mer läskiga än vad det är roligt att leka i bubblan med mig. Men det blir bättre och bättre, så snart åker vi in till stora staden och fnittrar vid nån parkering och bredvid stora vägen och alla såna ställen där det finns stora motorfordon, och miljötränar ännu mer. Först på håll, och sen närmare och sedan nära. Så det ska vara roligt, för roligt tycker både Pôppvalpen och jag om att ha. Vi är rätt lika så.

Vi har fnittrat en hel del följa-handen-lekar och sedan en massa trädagility och skogsagility, och jag blir verkligen alldeles glad av att se Pôppvalpens fnitterpotential.

På själva agilityplanen har vi avancerat så pass långt att vi leker med tunnlar och hinderstöd. Och tränar jaktlekar och externbelöningar och banglekar och annat sånt jätteroligt.

- Jätteroligt, säger jag till Pôppvalpen som bangar gungan och poppar iväg över gräsmattan för att sno externbelöningen, och hon håller med mig med hela, hela lurvkroppen.

Det enda som Pôppvalpen tycker är väldigt tråkigt, det är att få stå och titta på när andra agilerar.

1

- Ensammast i hela världen, mumlar hon och krafsar övergivet med ena tassen bland löven och tycker att livet är förskräckligt orättvis.

- Snart din tur igen, försöker jag trösta henne med. För att sitta bredvid och titta på är också nödvändigt att kunna. Fast inte är det roligt inte, det tycker vi båda två. Vi är rätt lika så.

Det vi passar på att fnittra just nu, innan snön (pläh) kommer och begraver agilityplanen, är roligheter med en tunnel och några hinderstöd. Ungefär som trädagility, fast med hinderstöd. Några minuter här och några minuter där.

Och vi tränar ”fram fram” och ”ut” för att söka hinder självständigt. Och vi tränar lite ”runt” och lite byten och komma till handen och komma till rätt hand.

Ungefär som nåt sånt här, nedan. (Och sen vänder man på alltihopet såklart, jag har bara ritat upp åt ena hållet på banskisserna.) Och jag vill poängtera igen – nån minut här och nån minut där. Varken Pôppvalpen eller jag (eller HumleSpunkarna heller för den delen) gillar att nöta och tjata och slita och härja. Kort och intensivt och väldigt, väldigt roligt. Så gillar vi det bäst och mest.

Men framför allt så leker vi. Mycket. För allra viktigast i valpagility som sagt, tycker jag, är att kunna leka tillsammans på alla möjliga vis. Och ha roligt. Roligt som tusan.

Och det kan ni hoppa upp och sätta er på att vi har.
Valpagility, liksom <3

valpagility_okt2013

- Blubb blubb, sa Humlehunden.

18 oktober, 2013

- Oj! sa jag och tittade upp i den gigantiska ek-kronan. Den var nästan tom på löv. Det måste blåst lite under natten tydligen.

- Blubb blubb, sa Humlehunden som nästan drunknade i alla eklöven på gräsmattan.

- Håll svansen högt så vi ser dej och inte springer över dej, hojtade Spunk och Pôppvalpen unisont till Humlehunden, under tiden de tjoade runt sitt allra roligaste bland löven. För ibland springer de nämligen över Humlehunden av misstag, och då blir hon så rasandes arg. Därför har de lärt sig att det är bäst att låta bli det.

- Ni är lite som en lövblåsmaskin, fast tvärtom, sa jag till bergertöserna utan att de hörde mig.

- Blubb blubb, sa Humlehunden igen, och blubbet omhuldades av ett tyst litet lövprassel när hon rörde sig runt som en ubåt i havet av eklöv.

- Jag kan räfsa ihop lite löv, så det blir lättare för dig att ta dig fram? sa jag till Humlehunden.

- Blubb, svarade hon tacksamt.

Så jag räfsade ihop lite löv här och lite löv där, så man kunde skymta gräsmattan igen. Men inte så mycket mer. Den stora superduper-räfsningen är ingen idé att göra innan eken släppt sina löv färdigt, och man vill ju inte räfsa löv i onödan.

- Skönt, sa Humlehunden och spatserade runt väldigt oblubbigt och förnöjsamt på de lövfria zonerna.

- Fast vad ska vi göra med den stora lövhögen nu då? sa jag och tittade på den oavsiktliga lövhögskullen och kliade mig lite fundersamt på örat.

- Hôppa i den? sa Pôpp lite drömskt och längtansfullt.

- Nä jag vet! Nåt ännu bättre! sa jag förpiffat med min skrovliga Kapten Haddock-röst, för den rösten tycker jag är så rolig att använda vid speciella tillfällen. Såsom det här tillfället, till exempel.

- Nåt ännu bättre än att löv-hôppa? sa Pôppvalpen förpaffat och blinkade en extra gång med ögonen sådär sött som bara valpar kan.

- Mhmm, sa jag mystiskt.

löv2Och så sprang jag nästan mitt snabbaste in i köket och hämtade en näve korvslantar, och så ut till lövhögen igen och sprinklade ut alla korvslantar hitom och ditom bland löven. Och sen räfsade jag upp lite mer löv också. Och blandade om’att.

- Varsågoda! sa jag och pekade på lövhögen jätteglatt.

- Dra mig baklänges vilka lövliga roligheter! sa Pôpp och gjorde bomben rätt in i lövhögen ihop med Spunk och Humlehunden och letade korvslantar väldigt jättemycket.

- Eller hur? sa jag förtjust.

- Blubb blubb, sa Humlehunden återigen från någonstans inne bland löven. Och jag tror det betydde att för hennes del kunde jag servera korvslantarna på en fin liten tallrik nästa gång.

löv1Men alla tre for som små sprak-strutsar och mumsade korvbitar i lövhögen sitt allra sprattligaste.

Och själv satte jag mig på trappen till lillstugan i den flyktiga höstsolen med min kaffekopp och ögonfröjdades av lövligheterna. Och drog ett njutligt andetag av doftande höst och löv och kaffe och höst igen, och vände upp ansiktet mot höstsolen och slöt ögonen för ett ögonblick och tänkte att livet är rätt så gott ändå.

Lutar sig framåt (Färdig nu nu nu?), lutar sig bakåt (Nähä).

4 oktober, 2013

På tal om hösten – minns  ni de små leksaksbilarna som man rullade på stället några gånger, för att ladda gummibandsmotorn, och när man sen släppte dem så for de iväg jättejättefort?

Ungefär så är Spunkprylen när man duschar henne.

Nu händer det i och för sig väldigt, väldigt sällan att jag duschar henne. Hon har helt enkelt en sån typ av päls där inget direkt fastnar. Och luktar gott gör hon nästan jämt, av sig självt.

1Men om man får för sig att duscha henne, så är hon som en leksaksbil.

Hon står där i duschen, under tiden man man spolar av henne, och lutar sig lite framåt i smyg. Kikar lite om jag kanske skulle råka tappa ordet ”okej” ur munnen av misstag, så hon kan springa iväg.

- Vi är inte färdiga än, säger jag. Och då lutar hon sig bakåt igen. En liten stund.

Sen lutar hon sig framåt igen, tittandes upp mot mig fast med huvudet i riktning mot badrumsdörren, sådär konstigt att man ser en skymt av ögonvitan till och med.

- Färdig nu? viskar hon.

- Näh, lite till, säger jag. Och då lutar hon sig bakåt igen.

Och så håller hon på så, hela duschningen igenom. Lutar sig framåt (Färdig nu nu nu?). Lutar sig bakåt (Nähä). Lutar sig framåt (Färdig nu nu nu?), lutar sig bakåt (Nähä). Precis som en leksaksbil med gummibandsmotor.

Och när jag till slut är färdig, så tvekar jag lite på om jag verkligen är färdig på riktigt. För jag vet vad som väntar.

- Färdig nu nu nu? viskar Spunk, spänd som en fiolsträng.

- Jopp. Färdig nu, säger jag och håller i hatten och i duschdraperiet och i hela badrummet egentligen. Och släpper i väg Spunk med ett ”okej”.

Och då exploderar hon iväg som en avfyrad kalla-kriget-torped rätt ut i Stilla Havet, skvättandes värre än en ballongvisp gone bad.

- Halka inte ihjäl dig nu, säger jag, när jag kniper ihop ögonen för att inte få vattenstänk i dem, fast det hör inte Spunk att jag säger. Hon är upptagen med att spurta längst med väggarna och förvandla hela huset till sin alldeles egna velodrom.

Och sen viskar jag till Pôppvalpen, som förtjust tittar på, att hon behöver inte se och lära av Spunk i alla lägen. Alls inte.

- Ehh… mätprylen är nog trasig, sa jag.

3 oktober, 2013

- Men varför väljer jag en ras som ligger storleksmässigt både hitom och ditom och precis på gränsen egentligen? sa jag för en månad sedan, när Pôppvalpen var fyra månader. Och jag bet på en nagel och drog lite nervöst i en hårtåt på mig själv samtidigt, fast inte med samma hand såklart. Det hade ju sett konstigt ut.

- För att du älskar spraket och flärpet och allt som är en berger, sa Spunk och flärpte jättevackert med sitt ena öra.

- Det har du alldeles jätterätt i, för det älskar jag verkligen, sa jag och slutade bita på min nagel och dra mig i hårtåten och övergick till att klia Spunk bakom örat istället, vilket jag tror var hennes plan från början.

För jag gillar små bergéer bergers. Det tror jag inte är någon välbevarad hemlighet precis.

Dessutom gillar jag ju agility, och därför vill jag ju gärna att lurvingarna i huset håller sig under 43 centimeter så de kan (träna och) tävla i medium.

Men först och främst så vill jag ha en liten berger i vardagen. För jag gillar smått, helt enkelt. Det är praktiskt och plättlätt. Jag är inte storhundstypen och det är inte Humlehunden heller.

- Jag vill inte bli stampad på av en storhund, bara så du vet det, har hon sagt väldigt bestämt, både när jag letade efter Spunk och efter Pôpp.

Och där är ju berger (återigen) en fantastisk ras, med en underbart sprakande mångfald både i päls, färg och storlek. Inom rasstandarden ryms de alla, små som stora, så det finns bergers för alla smaker, tack och lov. Tikarna ska till exempel vara mellan 40 och 48 centimeter, plus/minus två centimeter.

- Precis som du, sa jag och fortsatte klia Spunk-örat, den där dagen för en månad sedan.

- Precis som jag, sa Spunk och sträckte på sig, för då blir hon nästan hela 40 centimeter och jätterastypisk i storleken alltså. (haha)

Men. Har man valt en ras som kan bli ”hur som helst” i storleken (nästan samma ”problem” som när man skaffar en sheltie, fast sheltieägarna har det nästan värre) och gärna vill att valpen växer upp och blir en lagom stor hund, så får man stå ut med lite nervös nagelbitning. Så är det bara.

Och nu har jag ju det där Pôppet. Det där ljuvliga, älskade, lurviga Pôppet. Som växer och frodas och växer och är alldeles underbar. Och växer, sa jag det? *biter på en nagel*

1Foto: Veronica Thoresson

När man letar valp, och har hittat en med friska, HD-fria, mentalt trevliga, sprakiga föräldrar, så kan man ju kika vidare och kolla linjer och storlekar. Och kolla på mostrar och fastrar och pappor och ingifta svägerskor och mammor och bryllingar till valpen, för att försöka förutspå om valpen kanske, kanske hamnar kring de nedre centimetrarna i rasstandarden, storleksmässigt. Man kan det.

Men till syvende och sist så är det ju individen det hänger på.

- Individen, det är du det, sa jag till Pôppvalpen som rullade runt på golvet i all sin lurvighet. Om du så blir stor som en zeppelinare så kommer du vara älskad så införblubblat, bara så du vet.

- Japp, individen det är moi det, fnittrade Pôppvalpen och rullade över på rygg så jag skulle kunna klia henne på magen. Så då gjorde jag ju det, med min andra hand, för Pôppvalpen har världens vackraste och lenaste mage faktiskt.

När Pôpp flyttade hit, ungefär tre månader gammal, så mätte jag henne till 26 centimeter.

- Ypperligt bra storlek, sa jag applåderandes och jämförde med hur stor Spunk var när hon var tre månader.

Fast sen när jag mätte Pôpp-prylen när hon var fyra månader, så var hon helt plötsligt hela 36 centimeter. 36 centimeter?!

- Kära mitt jehu, en hel decimeter på bara en månad, sa jag förskräckt och funderade på om hon skulle bli mindre vid mätning om jag kammade mittbena av pälslurvet på manken. Det kanske dolde sig en jättetova, ungefär tre centimeter stor, precis just på manken? Fast det gjorde inte det.

Och det var där jag befann mig för en månad sedan. Bitandes på en nagel och dragandes i en hårtåt och kliandes Spunk bakom örat och Pôppvalpen på magen fast inte alltihopet samtidigt. Och så såg jag framför mig en Pôppvalp stor som en elefant ungefär.

- Ju  mer det finns av mig desto mer finns det att tycka om, fnittrade Pôppvalpen och då kunde jag ju inte låta bli utan hålla med jättemycket. För Pôppvalpen är ett hjärte-Pôpp oavsett storlek. Med världens lenaste mage.

Men lite orolig blev jag. För tänk om hon skulle bli stor som en… stor som en… ponny?!

Fyra månader och hela 36 centimeter…

Men det var då. För en månad sedan.

*spolar fram till nutid*

Nu, när hon är kring fem månader, så tänkte jag mäta henne igen. Och först tänkte jag hålla för ögonen(på mig själv) när jag mätte henne, så jag kunde vara lyckligt ovetandes om att hon växt ytterligare en decimeter till under denna månaden som gått och redan var uppe i large, så jag kunde få drömma om medium en stund till. Men det kunde jag ju inte, hålla för ögonen på mig själv alltså, för då hade jag ju inte vetat hur hög hon var.

Så jag var tvungen att titta. Men…

- Ehh… mätprylen är nog trasig, sa jag och vippade på mätstickan. För den måste visat fel. Fastän jag mätte henne två gånger.

Och så hämtade jag måttbandet och mätte henne med det istället.

- Ehh… den här mätprylen är nog också trasig, sa jag och skakade lite på måttbandet så det rasslade.

Och så hämtade jag en blyertspenna och ställde upp Pôppvalpen mot dörrposten och ritade ett streck vid manken och sen hämtade jag linjalen och mätte på dörrposten upp till strecket.

- Ehh… eller också är den inte trasig alls? sa jag förbryllat. För det blev samma siffror hela tiden. Inte bara samma siffror vid mätning med mätstickan, måttbandet och linjalen. Utan samma siffror som för en månad sen.

Pôpp är alltså fortfarande kring 36 centimeter. Kanske, kanske 37 cm om hon står på tå.

Och som lite kuriosa kan nämnas att Spunkprylen var 37 centimeter när hon var fem månader.

- Tänk om du blir alldeles lagom stor du också? sa jag förvånat.

- Lagom stor blir jag alldeles säkert, något annat är alldeles ôtänkbart, sa Pôppvalpen med ett valpflärp om örat.

- Det har du alldeles rätt i, du kommer bli alldeles lagom och perfekt hur du än blir. Du är ju så bra konstruerad på det viset, som en riktig berger kan man säga, sa jag och log.

Och så kliade jag henne på den lena magen igen och såg med spänning fram emot mätningen om en månad. Sex-månaders-mätningen. (Och bet lite nervöst på ena nageln i smyg och drog lite i en hårtåt också, fast bara lite och inte samtidigt.)

%d bloggare gillar detta: