Den här löplojigheten tycker varken Spunk eller jag är särskilt kul faktiskt.
Eller, jag vet inte om Spunk lägger märke till att hon är löploj förresten. Hon sover mest.
- Jag tror jag får ta till det tunga artilleriet om här ska fnittras, sa jag till Humlehunden med ett pek mot snark-Spunk, och Humlehunden höll med. För hon vet att ”det tunga artilleriet” med säkerhet är nåt alldeles förgalet roligt, och ska Spunk fnittra med ”det tunga artilleriet” så kommer Humlehunden också att få göra det.
- Om ”det tunga artilleriet” innebär jättegod leverpastej till exempel så är jag hel-med, sa Humlehunden och nickade med hela kroppen.
- Du, sa jag med min hemlighetsfulla piratröst, det är nåt ännu bättre.
För äntligen hade jag fått till en pryl-kidnappning på Dogmania igen, och nappat tag i di där grejorna som Sofia rensat lagret på häromsistens (haha). De där überhäftiga grejorna som jag suktat efter i hela fyra veckor nästan. Men nu fanns de inne på lager igen. De überhäftiga grejorna. Och då hade jag snabbnappat dem, innan de såldes slut igen. Blixtfort, hade jag gjort det.
- Va? Ännu bättre än leverpastej? sa Humlehunden storögt och lite hissnande och undrade om det verkligen var möjligt.
- Japp, sa jag. Ännu bättre.
Och så tisslade och tasslade jag med min påse och plockade upp…
- Titta! Squeaker-bollar! sa jag och plockade upp hela tre stycken och försökte mig på en jonglering.
- Du är inte så bra på att jonglera, sa Humlehunden oimponerat när jag strösslade Squeakerbollar över hela agilityplanen.
- Men de är förtusat multifunktionella, för de kan överrasknings-pipa, sa jag och klämde Squeakerbollen på magen.
- Vah? Herregyyyhhh! eko-pep Humlehunden förtjust.
- Jag vet, jag veet! sa jag och pep med bollen lite till. Och Humlehunden tyckte att det var så roligt så roligt, sådär så hon nästan förfipplades av lycklighet, och satte genast igång att swischa över agilityplanen med fötter som små kolibrievingar och plöjde tunnlar och svepte A-hinder som en jättefnittrig liten humla.
- Vah? sa Spunk nyvaket och överraskat hon också när hon hörde pipandet, och kom springandes ovanligt olöplojigt. För ett pip är ett pip.
- Pip pip, sa jag och klämde Sqeakerbollen på magen igen.
- Ser duh?! sa Humlehunden med floffande öron i förbifarten till Spunk som förvånat tittade på. Den piiiper! Jag menar, bollar som piper. Som rullar och studsar – och piiiper!
- Dra mig baklänges! sa Spunk väldigt, väldigt imponerat och plötsligt glömde hon att hon var löploj och sprakade tokvackert och ville väldigt gärna fnittra lite hon också.
Så det gjorde vi. Allesammans. Humlehunden, Spunk, Squeakerbollarna och jag.
En liten stund, för sen somnade Spunk löplojt under björken.
- Är man i höglöp så är man, och det tar på krafterna, tror jag hon mumlade. Eller så var det ett snark.
Sen fnittrade bara Humlehunden, Squeakerbollarna och jag. Fast det är inte så bara när man tänker efter egentligen, även om Humlehunden är stor som… en och en halv Squeakerboll ungefär.
———-
Hemmabana (om jag kommer ihåg den rätt) med lite tunneltrio-inspiration hämtad från en av Jens Nilssons banor från häromhelgen.
Jag får inte glömma att säga det.
- Det doftar alldeles förtokat gott här i köket, vad gööör du? frågade Humlehunden väldigt soligt och glatt när hon kom poppandes över köksgolvet.
- Jag har kokat lammlever, sa jag och slabbade sådär fröjdigt som man ska göra när man kokar lammlever.
- Men är det inte iskubsformar du har där? sa Humlehunden och funderade över om is verkligen passade ihop med kok.
- Joppelijopp det är det, mycket observant av dig faktiskt, sa jag lite imponerat. Hon har minsann varit närvarande på fysiklektionerna i skolan den där Humlehunden, det hör man lång väg.
- I know, sa Humlehunden med en vacker, rund betoning på o:et.
- Jo, så här hänger det ihop. Jag häller i lever-kokvattnet i iskubsformarna och ställer in alltihopet i frysen. Så blir det mumsig isglass till er sen, som ni kan svalka er med när det är varma dagar, sa jag och råkade spilla bara för att jag pratade samtidigt. Ibland har jag inte riktigt kontakt med min kvinnliga sida, uppenbarligen.
- Åhå, sa Humlehunden och försökte nosa upp vart spill-dropparna hamnat på golvet. För när man har hund är köksgolvet skinande rent nästan jämt, de är tokbra golvsvabbare. Väldigt praktiskt.
- Jag får bara inte glömma att informera övriga familjen att det är leverkokspad i iskubsformarna istället för vanlig is, sa jag och knöt ett litet mentalt snöre runt pekfingret för att komma ihåg att säga det.
- Nä, de andra får inte äta upp vår isglass, sa Humlehunden.
- Precis vad jag tänkte, svarade jag på tvärtomspråket. För egentligen tänkte jag att det blir nog inte så gott om maken får för sig att till exempel blanda en G&T på lördag och lägger leverspad i drinken. Eller om sonen häller upp ett glas cola och ploppar i leverspads-isbitar.
- Glöm inte säga det till dem, på riktigt alltså, sa Humlehunden och poppade sen vidare genom köket ut på gräsmattan för att njuta av det gröna, sköna och soliga försommarvädret så mycket hon bara kunde.
- Näpp, det ska jag inte glömma, sa jag och lade in iskubsformarna längst in i frysen där jag hoppas att övriga familjen inte hinner hitta dem innan jag berättat vad det är i dem.
- Måhända lite småfnitter idag? sa jag till min löpliga Spunkpryl som snarkade i soffan.
- Kanske måhända, svarade Spunk och sträckte på sig.
- Småfnitter? sa jag till Humlehunden.
- Jag är med! sa Humlehunden blixtfort, för hon är alldeles nyklippt och ser ut som en liten, liten sportbil med vindrufs i luggen. Och ser man ut som en liten, liten sportbil så svarar man blixtfort, så är det bara.
Och eftersom vi bara skulle småfnittra lite och några minuter, så satte jag upp en övning med olika svängar kring en korttunnel. Och så tog jag med mig tennisbollen till Spunk och golfbollen till Humlehunden. För här skulle placeringsbelönas medelst bollkastning.
- Om jag tjoar ”Fram Fram!” så ska vi bara bränna på rakt fram hela vägen, och då kommer bollen komma rullandes bakom hinder A, sa jag till HumleSpunkarna och pekade på korttunneln (2) och hindret rakt fram (A).
- Om jag bakombyter innan korttunneln (2) så ska vi svänga antingen till vänster (B) eller till höger (C) beroende på vilket håll jag gör bakombytet från. Så det gäller att vara uppmärksam, för bollen kommer rulla jättefort bakom rätt hinder, sa jag.
- Och sen har vi den jättejättespännande jaakkon. För om jag gör en jaakko innan korttunneln (2), så ska ni inte hoppa något hinder alls. Inget alls. Bara svänga ert snävaste och springa tillbaka (D och E) så fort ni bara kan. För då kommer jag kasta bollen bort förbi makarontunneln. Förtokat va?! sa jag till HumleSpunkarna som tyckte att det var jätteförtokat också.
Och sen satte vi igång. En HumleSpunk i taget, under tiden den andra HumleSpunken tränade på att sitta still och titta på, okopplad, trots att det ven bollar till höger och vänster. (Jättesvårt faktiskt, tyckte framför allt Humlehunden. För bollar är frestiga som tusan.)
Humlehunden började fnittra korttunnel, och hon for som en liten sportbils-porsche över gräsmattan och jagade golfbollar, sådär vackert och ploppigt så vi log båda två väldigt stort. Eller, Humlehunden log jämförelsevis ganska så litet, för hon är ju inte så stor. Dessutom hade hon allt som oftast en golfboll i munnen också.
Och när det var Spunks tur så skuttade hon lite fint, och ”lite fint” skuttade hon eftersom den löpliga lojheten fortfarande är synnerligt allenarådande i den spunkliga kroppen, och fångade tennisbollar. Och den löpliga lojheten lär väl råda några veckor till.
- Men sen så, sa jag och klappade om Spunkprylen innan hon gick och snarkade bland syrenbuskarna igen.
- Ska vi verkligen inte fnittra lite agility…? sa jag till Spunk som låg och snarkade bland syrenbuskarna i förmiddags.
- Näh, svarade Spunk ordlöst.
Åh vad hon är konstig när hon löper. Hon är som raka motsatsen till sig själv när hon inte löper, kan man säga.
- Eller bara lite freestyle-tricks? Om jag tar med en köttbulle? Eller den jätteroliga kampleksaken i ett snöre? lockade jag.
- Näh, svarade Spunk med någon slags gäspliknande utandning, och flärpte öronen över hörselgången. Ett öronflärp som påminde lite om en stänga-av-ljudet-på-mig-knapp.
- Hmm…? sa jag och kliade mig i huvudet. Och så försökte jag komma ihåg hur det var under förra löpet. Var det två veckor hon var loj? Eller bara en? Eller hela tre veckor?
Jag mindes inte riktigt, måhända jag förträngt det.
- Jag kan fnittra lite om du vill, sa Humlehunden och kom poppande över gräsmattan väldigt piffigt.
- Vill du det? sa jag.
- Jappelijapp, det kan jag väl, sa Humlehunden med ett väldigt vackert svansvift som påminde om en kolibrievinge.
- Vilken tur för mig, sa jag. För det kändes lite konstigt i kroppen att liksom… inte göra nånting alls. När man är van att göra massor nästan jämt.
Och sen fnittrade Humlehunden och jag en svängom agility och vimsade lite trickigheter. Humlehunden poppade och fnittrade och mumsade köttbulle och jagade lurvleksaken i snöret och jag fnittrade också och beundrade Humlehundens intensiva fotarbete på balanshindrena och styrkan i hennes pyttiga bakben när hon gick på två ben eller backe-avstampigt hoppade upp i famnen på mig.
- Himmelens vad du kan! sa jag imponerat till Humlehunden och hon höll med om att det var himmelens vad hon kunde, och tyckte precis likadant som jag. Vi är rätt lika så.
När vi var färdiga så sprang Humlehunden i förväg under tiden jag plockade ihop träningsväskan, och hon passerade med mening förbi Spunk som fortfarande låg och snarkade bland syrenbuskarna.
- Du får faktiskt ta dig i kragen snart, viskade hon med ett pet i pälsen till Spunk.
- Vadå? sa Spunk sömnigt.
- Nu har det gått så långt att till och med jag måste fnittra agility med henne, muttrade Humlehunden.
- Vaffööh det dåh…? sa Spunk och var nog inte riktigt vaken.
- Mäh! Du veeet ju hur jobbig hon blir när hon är understimulerad. När hon inte får göra nåt vettigt på hela dagen. Och nu är vi inne på dag två av din lojhet. Fatta hur jobbig hon skulle varit i kväll om inte jag fnittrat agility och trickat lite med henne en stund nu, sa Humlehunden och hytte ut med båda armarna för att visa hur jobbigt det hade blivit.
- Jo det såklart, sa Spunk och mindes med ens hur det var under huggormsvilan, när Spunk hade säng-arrest i två hela veckor. Då var hon inte lätt att tas med, speciellt under den andra veckan. Understimulerad till tusen, sa Spunk med en rysning.
- Precis. Ta dig i kragen nu. Och du får ta ut henne i skogen på en promenad senare, för nu har jag gjort mitt. Bara så du vet, sa Humlehunden med eftertryck och sprang sen snabbt vidare innan Spunk hann svara.
- Mäh…? sa Spunk och tänkte protestera först, men drabbades sedan av akut löplig lojhet och somnade om jättesnabbt.
- Vad du sover och snarkar, sa jag omhuldigt till Spunk när jag passerade förbi syrenbuskarna lite senare.
Och det sa jag till Humlehunden också, när jag kom in i huset igen för att sätta på lite mer kaffe.
- Vad hon sover och snarkar den där Spunkprylen, det måste vara jättejobbigt med löp egentligen, sa jag empatiskt till Humlehunden.
- Jotack, sa Humlehunden med ett konstigt fnys. Men hon behöver nog en promenad nu, det tror jag verkligen hon behöver.
- Tror du? Åh vad roligt det skulle vara, jag går och hämtar kopplet direkt! sa jag och kände mig lite glad igen. För en roligt prommis i skogen, det tror jag Spunk verkligen skulle gilla jättemycket.
Jo, det tror jag. Och det trodde Humlehunden också, vi är rätt lika så.
Man får passa sig när man sitter och surfar runt på nätet. För om man klickar på konstiga länkar så kan man få virus i datorn.
Eller ännu värre. Man kan bli sjuk själv.
Jo. Sjuk i valpsjukan.
För bergervalpar är faktiskt det sötaste som finns, så är det bara. *helt opartisk*
Och om man råkar klicka runt på nätet utan att tänka sig för (eller så är det just det man gör) så kan man till exempel hamna hos Sophie på Vallée des Voconces (världens bästa bergeruppfödare, tycker både Spunk och jag 
).
Och på den hemsidan finns just nu bilder på en hel hoper ögonpraliner, eller bergervalpar som de också kallas.
Jo, en hel hoper. Fyra tikar och en hane.
Jag menar… berger des pyrénées-valpar.
Poil longer, svarta och harlekin.
Plumsiga och poppiga och alldeles, alldeles ljuvliga.
Och när man tittar på bilderna, så är det nästan så man kan känna hur härligt valpigt de doftar, om man skulle sniffat med näsan i valp-pälsen på dem.
Prova själva att klicka på länken. Men skyll inte på mig om ni blir sjuka. I valpsjukan.
I och för sig världens bästa sjuka, om ni frågar mig.
—> Vallée des Voconces / I-kullen
…och den här filmen kan jag sätta på repeat och bara titta på, om och om igen. Jopp.
Mitt i natten vaknar jag av ett vrål från bottenvåningen.
- Humlehuuuunden!! skriker maken sitt allra högsta.
Och sen hör jag hur han springer ut i trädgården och fortsätter ropa, och jag hör Humlehunden skälla väldigt, väldigt upprört.
Va?
Jag hoppar snabbt upp ur sängen, slänger ett öga på klockan i förbifarten (inte bokstavligen såklart) och konstaterar att det verkligen är mitt i natten. Klockan är inte ens tre.
När jag kommer ner till bottenvåningen så har maken och HumleSpunkarna precis kommit in från trädgården. Alla tre ser lite upprörda ut faktiskt.
- Vad är det som händer? säger jag oroligt.
- Den där Humlehunden, muttrar maken.
Det visar sig att maken vaknat på småtimmarna, och när han ändå var vaken så släppte han omtänksamt ut hundarna en sväng i trädgården. För ett natta-tingeling, om de önskade.
Men inte kunde han ana vad som väntade på HumleSpunkarna ute i trädgården.
- En grävling, säger maken. Det var en grävling i trädgården.
- Va?! säger jag och förstod precis hur det omtänksamma natta-tingelinget nu skulle ta en tvär vändning.
Humlehunden hade sett grävlingen rätt så direkt, och kastat sig efter den och börjat både skälla och jaga grävlingen. Spunk höll sig däremot lite mer i kulisserna.
Men Humlehunden sprang så fort hennes korta ben bar henne, rätt ut i mörkret efter grävlingen, och skällde så skräckinjagande hon bara kunde. (Vilket inte är särskilt skräckinjagande egentligen. Tänk ljudet som blir när man drar en liten, liten fönsterskrapa mot en blöt fönsterruta. Ungefär så skräckinjagande låter Humlehunden. Fast om ni träffar henne behöver ni inte berätta det för henne, för hon kommer inte hålla med ändå.)
Tack och lov tog det inte lång stund för maken att bryta jakten, medelst vrålet, och att sedan få in HumleSpunkarna igen. Och tack och lov blev grävlingen faktiskt skrämd av Humlehunden och gick inte till attack.
Jag menar… Humlehunden kunde puffat runt på ett moln i hundhimlen just nu, lika gärna. Hon har ju inget att sätta emot om en skrämd grävling skulle försvarat sig och hoppat på henne. *rys*
- Du är ju helt tokig, säger jag till Humlehunden, en grävling är ju till exempel åttahundra gånger större än dig. Och livsfarlig och lättretad.
- Spelar ingen roll. En grävling har inte i vår trädgård att göra, säger Humlehunden bestämt och ser väldigt allvarligt tuff ut, under tiden hon skakar av sig lite… trädgårdsdamm (?).
- Frågan är hur grävlingen kom in i trädgården över huvudtaget? säger jag lite tyst och omtumlat för mig själv.
Och det mysteriet ska jag klura på idag. För hela trädgården är omsorgsfullt inhägnad med gunnebostängsel och väldigt HumleSpunks-säkrad. De kan inte ta sig ut någonstans. Och kan inte HumleSpunkarna ta sig ut, så borde ju inte en grävling kunna ta sig in?
Fast jag hoppas innerligt att grävlingen tagit sig ut på samma ställe den tagit sig in, så den inte sitter ute i trädgården och väntar på oss idag. Hämndlystet.
- Jag tror vi ska syna gunnebostängsel idag och säkra upp vad nu som behöver säkras upp, så inga fler grävlingar tar sig in här, säger jag till Humlehunden.
- Eller så kan vi sätta upp en skylt ”Här vaktar jag!” med en bild på mig, säger Humlehunden. Då kommer inga grävlingar att våga sig hit, någonsin mer.
- Mhm, säger jag och undrar om någon egentligen skulle bli rädd av en sån skylt.
Och sen tänker jag att Humlehunden minsann är tuffare än hon ser ut. Eller mer korkad än hon ser ut. Något av de två.
(Grävlingsfoto: Scanpix)
- Det är nåt fel här…? säger jag förbryllat när jag står vid dörren, på väg att gå ut.
För det känns som om det är väldigt gott om plats i hallen helt plötsligt. Det brukar det inte vara när jag står vid dörren och tar på mig skorna.
Jättekonstigt. Det måste vara nåt som saknas…? Men vad?
Och så kommer jag på det.
- Ehh… Spunk? säger jag och tittar frågande genom hallen mot vardagsrummet.
Inget svar.
- Spunk? Ska inte du med ut…? frågar jag, fortfarande förbryllad över att hon inte hoppar upp och ner vid dörren, eller försöker springa slalom mellan fötterna på mig samtidigt som jag knyter skorna, så jag nästan råkar knyta fast hela henne i skon. (Vilket hade varit en intressant upplevelse, att promenera med en raket fäst i ena skon.)
- Kommer sen, mumlar Spunk slött från soffan.
- Vadå kommer sen? säger jag och blir nästan lite orolig.
- Kommer sen bara, gäspar Spunk.
- Är du sjuk eller? säger jag och går bort till soffan och petar på Spunk.
- Näh, säger Spunk och rullar över på rygg och sträcker ut sig i soffan så hela magen tittar fram och säger hej.
Och då ser jag det.
- Vah? Du är ju svullen om muffen!
- Och…? säger Spunk.
- Har du börjat löpa? Var det därför du slickade dig så hialöst i går kväll? säger jag och får mina misstankar bekräftade.
- Det känns som en väldigt privat fråga faktiskt, säger Spunk.
- Så nu blir det soffan i tre veckor då? Som sist? säger jag.
- Kanske det. Vi får se, säger Spunk och försöker trolla bort mig eftersom jag stör mitt i hennes tupplur.
- Av alla tidpunkter i hela världen, var du tvungen att börja löpa precis just nu? Vet du hur vår kalender ser ut i maj? säger jag och börjar leta i huvudet över allt som vi ska åka på. Träning och tävling och läger. Hu.
- Du kunde löpt i mars, april, juni, juli, augusti… pja vilken månad som helst egentligen. När vi liksom inte hade nåt inbokat direkt. Utom i maj. I maj har vi massor.
- Du. Slappna av, säger Spunk, för det tänker jag göra.
- Hmm… säger jag och försöker tänka lite positivt. Ur agilityperspektiv så är det inte hela världen, för om Spunk kommer spankulera runt banan lite i behagligt skritt-trav-tempo, så kommer jag ju hinna med henne och visa vägen jättebra. Borde jag ju, i alla fall. Jämfört med när Spunk far runt som en raket, och jag måste fara efter.
Och så räknar jag på fingrarna när höglöpet borde dyka upp. Men det här blir liksom… inte så bra tajmat tror jag. Med bergerträffen, till exempel. Spunk omgiven av en massa snygga bergerpojkar, mitt i höglöpet. Hu…?
- Alltså. Vi måste räkna lite på det här, säger jag och kollar om jag har någon kalender i närheten.
- Visst, visst, säger Spunk med ett gäsp och med ett tonfall som informerar mig om att samtalet helst borde ta slut nu.
- Mhm. Då går jag ut själv då? säger jag till Spunk, men hon har redan slumrat till och hör inte vad jag säger.
- Det behöver du inte, jag följer med, säger Humlehunden glatt och kommer poppandes över golvet.
- Mysiga du, säger jag till Humlehunden.
Och så går vi ut i försommar-trädgården och påtar i kryddlandet ihop, Humlehunden och jag. Och klappar kycklingar och repar gräs till hönsen, under tiden Spunk sover i soffan.
Konstig känsla. Spunk sover i soffan. Med mening. Mitt på blanka förmiddagen.
Det här med Spunk-löp, alltså.
